Parpanik? Skilj er – men bara på låtsas!

Kristina och Lennart Haggård fann varandra på nytt – mitt under skilsmässan.

Tuffa och intensiva år hade tärt på Kristina och Lennart Haggårds förhållande. När sönerna Kien och Tudor var sex respektive tre år ansökte Kristina om skilsmässa.

– Vi hade tappat bort vår relation, berättar Kristina. Ingen av oss saknade den och det kändes inte viktigt att vara tillsammans.

Deras olika behov gick inte att förena. Hon hade varit föräldraledig med barnen och ville umgås med människor. Han hade mycket kontakter i sitt arbete och behövde lugn och ro.

– Höjde jag volymen på musiken så ville Lennart sänka. Ringde telefonen blev han irriterad, medan jag tyckte att det var skönt att det ringde.

”Vi förhandlade om allt”

Tillvaron var glädjelös och vardagslogistiken tog all tid efter jobbet. Till slut hade de bara kommunikation kring vardagen. Vem skulle köpa mjölk? Vem skulle köra barn?

– Vi förhandlade om allt. Det var kommunikation, men inte den sorten som bygger en relation, säger Lennart.

För att få vardagslivet att fungera schemalade de sin tid och planerade lämningar och hämtningar från dagis i olika varianter. Men stressen och irritationsmomenten försvann inte. Livet blev i stället fyllt av kompromisser.

– Med kompromissandet hamnar man på en nivå som känns tillräckligt uthärdlig för båda, men ingen levde ut åt något håll, berättar Kristina.

När Kristina ville åka till sin mamma ville Lennart ut och paddla. För att båda skulle bli nöjda gjorde de både och, men det ledde i stället till att båda blev missnöjda. Hon för att de stannade för kort hos mamma och han för att han fick för lite tid att paddla.

Egentligen bråkade de inte så mycket. Förhållandet var bara dött, berättar Lennart. De var jämt sura och det fanns inget skratt längre.

”Jag kände ingen kärlek längre”

Kristina kände ingen kärlek från Lennart längre, men först när skilsmässopapperen var inskickade och de började i familjerådgivning förstod han hur hon kände.

– Jag hade inte fångat hennes signaler. Att vi hade det dåligt gick mig spårlöst förbi. 

Trots familjerådgivning kunde de inte hitta tillbaka till varandra. Familjerådgivaren gav dem rådet att skilja sig, hade det gått så här långt gick äktenskapet inte att rädda.

– Jag blev glad, det var det jag ville höra, säger Kristina. Jag ville bort.

Nu hade de skilda sovrum och sågs så lite som möjligt. När betänketiden var över skulle de flytta isär. Kristina föreslog att de skulle dela på tiden fram till dess. Hon skulle ta allt ansvar för hem och barn ena veckan, han för nästa, precis som om de vore skilda.

– Vi gjorde det dels för att vänja barnen vid hur det skulle bli, dels för att slippa nöta på varandra.

Enda tillfället de verkligen pratade med varandra var på söndagskvällarna då de gick igenom veckan som varit och den som kom. Den som inte hade ansvaret disponerade sin tid fritt.

– Jag fick äntligen känna stressfriheten jag längtat efter så länge, säger Kristina.

”Vi fick distans till varandra. Jag kunde se Lennart för vem han var.”

Hon började träna, var ute med kompisar, gick ut och dansade.

Ganska snart insåg de att de trivdes med lösningen.

– Vi fick distans till varandra. Jag kunde se Lennart för vem han var. Hans goda sidor började poppa upp för mig och efter några veckor insåg jag att jag saknade honom och ville komma hem när jag var ute på stan eller jobbade sent.

Båda kände de att de ville börja träffas mer. De bestämde sig för att äta en middag med varandra.

– Det var trevligt, men trevande. Vi visste inte riktigt var vi hade varandra, berättar Lennart.

De insåg att deras möten behövde systematiseras för att det skulle fungera.

– Det var ingen idé att mötas spontant, det hade inte funkat tidigare, säger Kristina. 

En middag blev flera och så småningom blev tisdagar och fredagar deras kvällar. Den som inte har hand om barn och hushåll fixar mat och någon aktivitet. I dag har de haft runt 350 kvällar tillsammans.

De delar fortfarande på ansvaret för hemmet. Det som var en nödlösning i avvaktan på skilsmässa har blivit ett sätt att leva. Numera har de större respekt för varandras behov och de tar också större ansvar för sina liv.

– Jag deltar mycket mer i mitt eget liv, säger Kristina. Jag är coolare, gladare och friare. Och jag har mer energi och glädje som jag kan överföra till min familj.

– Det är ett smart sätt att leva. Och vi vet att vi inte har fler chanser, det går inga fler tåg.

AV: Pernilla Rönnlid
FOTO: Janne Danielsson

3