Läsarberättelse: Jag bävade för julafton
June stannade utanför entrén till äldreboendet och blinkade bort tårarna. Det var ett arbetspass som många andra, men ändå inte. Det var jul och så fort hon steg över tröskeln kände hon att atmosfären var annorlunda. Hon hörde pianomusik och kände doften av småkakor. Kanske skulle det bli en fin jul, trots.
Du var nyligen skild?
– Ja och jag vet ju att hälften av alla äktenskap slutar på samma sätt, vilket betyder att jag var en av tusentals föräldrar som inte skulle fira jul med sina barn i år. Ändå gjorde det ont när min dotter Emma på sju och min son Carl på bara fyra år vinkade adjö till mig för att tillbringa julen hos farmor och farfar.
Mina ögon sved när jag skyndade mig upp för trapporna och in i lägenheten igen. Mest av allt ville jag lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där tills julen var över.
Min väninna Ulla som jag pratade med lite senare hade varit skild länge och bekräftade att precis så där kändes det de första åren. Men det går över, försäkrade hon. Själv hade hon mött en ny man och i år skulle hon fira jul med honom, hans barn och sina egna barn. En stor, ny familj, alltså. Det är tufft nu, men med tiden kommer du att sätta värde på jularna utan barn också, trodde hon.
Det trodde inte jag.
Du valde att jobba på julen?
– Jag var säker på att det skulle bli förfärligt deprimerande, men jag hade anmält mig frivilligt. Mina föräldrar var bjudna till min brors familj och även jag var välkommen, men jag ville inte ge mig iväg så långt. I stället hade jag för första gången satt upp mig på listan över dem som kunde jobba över julen.
Ensam och ledsen på julafton
På julaftonsmorgonen stannade jag i sängen. Jag skulle inte börja mitt pass förrän klockan tre på eftermiddagen men jag övervägde faktiskt att sjukanmäla mig. Jag kände mig ledsen, uppgiven och utan energi. Kollegorna hade det bättre utan mig, tänkte jag.
Barnens pappa Mikael, hade träffat en annan kvinna. Farmor hade bjudit in även mig till julafton men jag hade tackat nej. Jag var fortfarande alltför tagen av skilsmässan för att kunna sitta i samma rum som Mikael och veta att han köpt julklapp till en annan kvinna i år.
Barnen hade inte träffat henne ännu men de visst att pappa fått en ny fru. Pappa tycker fortfarande om dig men han har blivit förälskad i en som heter Karin, berättade min dotter snusförnuftigt. Jag förstod att hennes pappa hade försökt förklara för henne vad som hände.
Ville sjukanmäla mig
Jag vände mig om i sängen och famlade efter mobilen. Jag hade gråtit mycket och min röst bar knappt. Men det behövdes bara en uppringning och sedan kunde jag bli liggande här hela julen.
Jag ringde, men i samma ögonblick som signalerna gick fram la jag på igen.
Fick du dåligt samvete?
– Ja, så här kunde jag ju inte göra. Varken mot mina kollegor eller de boende som inte hade någon annanstans att ta vägen över julen. De satt där ensamma utan familjer – eller ensamma för att familjen inte brydde sig om dem.
Jag gick ut i badrummet och sköljde ansiktet med kallt vatten. Så glodde jag i spegeln och sa till mig själv på skarpen: Du har familj och vänner. Du är bara skild!
Min kollega Sören hade blivit glad när han förstod att jag skulle jobba över julen. Själv hade han tagit ett dubbelt pass eftersom han skulle vara ledig mellan jul och nyår. Vi ska nog få det trevligt, sa han och blinkade till mig.
Sören var gift med Peter som var läkare. Han var varm, generös, glad och skojade med de boende som älskade honom. Jag har gift upp mig, brukade han säga. Ni kan kalla mig Herr överläkare Mattsson, sa han och skrattade högt.
Sören gick därför under namnet Överläkaren, även om det kunde låta förvirrande för nyanställda när de boende berättade att det var överläkaren som hade hjälpt dem upp ur sängen på morgonen.
Många gamla blev hämtade av anhöriga
Det var trots allt en ljuspunkt i eländet att Sören också skulle jobba, tänkte jag när jag cyklade mot jobbet.
Flera av de gamla hade redan blivit hämtade. Några satt i korridoren och väntade på att ge sig iväg. Mina fördomar kom på skam när jag såg att det inte alls var de minst sjuka som blev hämtade till en familjejul.
Erna som brukade gå omkring och ropa på sin döde man för att de skulle hinna med sista bussen hem, blev eskorterad ut till bilen av sitt barnbarn.
Ute på trottoaren stod Johan i sin finaste kostym och väntade på att dottern skulle komma och hämta honom. Hon bodde ganska långt iväg och hade länge försökt få sin pappa flyttad för det var tufft för henne att jonglera med jobb, barn och en mycket dement far en och en halv timmes bilfärd bort som ständigt ringde och ville ha hjälp. Hon susade in genom ytterdörren när jag kom ut ur personalrummet. Hon var andfådd, hälsade och önskade god jul och tog sin gamla pappa under armen.
Spelade för de gamla
Lite julstämning infann sig trots allt?
– Ja, från allrummet hördes jullåtar på pianot. Det var Sören som satt och spelade för en handfull boende, bland annat för Ketty som kunde skryta med att vara äldst i huset. Hon hade fyllt 98 år.
Sören reste sig för att ta ett larm på ett rum.
Det var mycket att göra, men stämningen var annorlunda. Jag har alltid gillat mitt jobb, även de dagar då jag knappt hunnit sitta ner, men det var som om kollegorna och tempot var annorlunda denna kväll. Sören måsta ha trollat med tiden.
Han hade i alla fall lyckats med att baka småkakor ute i köket. Maten kom vanligtvis från ett centralkök och det luktade sällan nybakat på avdelningen, men idag var det full aktivitet i vårt lilla pentry.
Mitt humör steg flera grader bara av att titta på mina kollegor som hade ansträngt sig för att ge de boende en fin jul. Jag rodnade av skam när jag tänkte på att jag nästan sjukanmält mig.
Mat och sång på äldreboendet
Sören var igång. Välkommen i julstugan sa han till mig innan han körde iväg med Kamma i rullstolen. Nu ska vi se till att få lite finkläder på dig, unga dam, fortsatte han och blinkade till Kamma som visserligen var dement men som ändå kunde uppskatta en liten flirt.
Vi åt julmat tillsammans. Det var sill, Janssons frestelse, skinka, brunkål, revbensspjäll, sylta, prinskorv och ost. Efteråt serverades det Ris á la Malta och mandelmusslor till kaffet.
Sören satte sig vid pianot igen och vi fick sånghäften i händerna. Jag satt mellan Ketty och Gunnar som kunde julsångerna utantill.
Det händer något med de dementa när man sjunger tillsammans. Deras ansikten blir mjuka och öppna och till och med Kamma som förlorat sitt tal kunde nynna med. Det är mycket rörande och jag kände en värme strömma igenom mig.
Stor tacksamhet över julfirandet a
Jag var så tacksam över att få sitta här tillsammans med de gamla och vara en del av deras jul, att se deras glädje över att sjunga tillsammans. Jag har ett fint jobb med fantastiska arbetskamrater, tänkte jag och tittade leende på Sören vid pianot. Han var ingen virtuos men de gamla älskade när han spelade.
Efter sången var det läggdags för de flesta och det blev återigen lite stressigt.
De boende som varit hemma hos sina familjer började komma tillbaka och skulle ha hjälp i säng.
Fin julkänsla
Jag var trött när jag cyklade hem lite över elva på kvällen, men hade en bra känsla i kroppen, log och önskade alla jag mötte en god jul.
Jag skulle jobba både juldagen och annandag jul och det gjorde mig absolut ingenting.
Barnen hade det bra hos farmor och farfar och den 27:e december kom de hem igen. Jag såg fram emot att få berätta för dem om min jul och kanske lära dem några av de gamla julpsalmerna som vi sjungit på boendet.
Julen varar inte till påska, men kanske kan man få dra ut på den lite grand? Några extra dagar med julstämning efter annandagen kunde vi väl få tillsammans, barnen och jag.
/June
LÄS MER
Läsarberättelse: Jag blev tagen för givet hela tiden
Läsarberättelse: Han ville ha barn av fel skäl
Läsarberättelse: Jag vill inte flytta ihop förrän barnen blir vuxna