Är så besviken – ska jag försöka lära känna min pappa bättre?

Efter reklamen: Så stärker du ditt inre lugn – med hjälp av yinyoga

Fråga: Min mamma och pappa separerade när jag var sju år och jag bodde sedan varannan helg hos honom. Jag trivdes inte så bra där och pappa var aldrig särskilt närvarande. Han jobbade mycket och jag lekte ofta med kompisar. Ju äldre jag blev desto mer tydligt blev det för mig hur ointresserad han var av mig. När jag var tonåring pratade vi knappt med varandra och i vuxen ålder hör han av sig kort på telefon varannan vecka.

De senaste åren har jag känt mig både arg och ledsen över att min pappa aldrig har velat lära känna mig på riktigt. Hur kan man inte vara nyfiken på och vilja träffa sitt barn!? Han har bara hälsat på mig en handfull gånger och han frågar heller sällan om sina barnbarn. Nu börjar han bli till åren och jag är rädd för att detta ska bli en stor sorg när han är borta. Ska jag försöka lära känna honom bättre eller förlika mig med att han aldrig kommer att vara pappan jag önskar att han var? Jag tror att vår kassa relation påverkar mig mer än vad jag vill tro, ibland är jag så himla arg och besviken på honom.

/"Anna"

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar:

Tack för dit brev. Jag förstår att du känner dig ledsen och arg över att din pappa inte har varit mer närvarande. Det är viktigt både när vi är barn och vuxna att våra föräldrar tar sig tid till oss och är intresserade av att lära känna oss. Ett föräldraskap slutar inte när barnen praktiskt kan ta hand om sig själva.

Du frågar nu om du ska försöka lära känna honom bättre eller om du ska förlika dig med att det inte blir någon bättring från hans sida. Utifrån vad jag läser i ditt brev påverkar detta dig till en hög grad. Med det i vetskap är det kanske svårt att acceptera situationen utan att försöka förändra den.

Läs också: Så får du varannan vecka-livet att fungera efter en separation

Jag undrar om du har förmedlat dina känslor till din pappa? Har du sagt att du längtar efter en bättre kontakt och att det gör ont i dig när den inte kommer? Om du inte har det tycker jag att du ska göra det. Det kan finnas många anledningar till att han inte är närvarande. En kan vara att han faktiskt inte bryr sig. En annan kan vara att han inte vet hur han ska göra eller vad det innebär att ha relationer. Utifrån pappa-perspektivet går det också att förstå att det för vissa kan vara svårt att veta hur man kommunicerar med en tonårsdotter, och senare en vuxen dotter. Han kanske också tänker att han inte ska störa för mycket, att han har låg självkänsla och inte vill vara i vägen. Det finns många saker som kan stå i hinder till en fungerande relation och dessa kanske ni behöver utforska.

När du berättar för honom om dina känslor är det bra att tänka på att inte vara anklagande, utan i stället försöka visa att du tycker att det är sorgligt och att du behöver något annat. Du har all rätt att vara arg på honom. För självklart är det till största delen en förälders ansvar att se till att relationen fungerar. Men om det bara är ilska som kommuniceras blir det inte bättre för dig. Fråga honom hur han uppfattar relationen och döm honom inte om han inte hittar så många ord, utan berätta lugnt vad du känner. Ge också exempel på vad du behöver.

Om du försöker med detta och det inte blir någon förändring samtidigt som du blir ännu mer ledsen, då får du kanske se om du kan hitta acceptans om situationen. Men det är svårt med acceptans om man inte först försökt förändra.

Läs också: Konfliktfylld relation till din svägerska? Så sätter du gränser

Foto: TT/Shutterstock