Jag tycker inte om mitt ena barn – vad ska jag göra?

Fråga: Hej! Jag har två döttrar, 19 och 17 år och en son på 14 år. Men också en skam jag burit på hela livet … Jag tycker inte om mitt mellanbarn. Jag älskar henne för att hon är mitt barn, men ändå inte riktigt på samma sätt som de andra. Vi har helt enkelt aldrig klickat som personer. Det är alltid mer konflikter med henne, som också spär på de här känslorna. Dock aldrig så allvarligt att vi behövt stöd av ex. BUP. Vi är en normalfungerande familj i övrigt och jag kämpar verkligen för att det inte ska märkas. Det här är så hemskt att erkänna! Vad ska jag göra?

/Maja

Efter reklamen: Föreläsaren Micke Gunnarsson: ”Spara en peng så att barnen kan gå i terapi”

Psykolog Anna Bennich svarar: "Bra att våga sätta ord på känslorna"

Du sätter ord på något som inte är så ovanligt som vi tror. Vi bara hör nästan aldrig om det, eftersom det är ett väldigt starkt tabu i vår kultur. Föräldrar förväntas älska alla sina avkommor gränslöst och precis lika mycket. Ett ännu större tryck är det på mödrar faktiskt. Fäder kan lite lättare komma undan med en mer ”haltande” anknytning. Mammorna döms hårdast och på det följer en hejdlös skam, mycket tung att bära.

Det är väldigt bra att våga sätta ord på de här känslorna. Dels på grund av den tystnadskultur som råder. Den som lägger locket på och som bara skapar mer skam och ensamhetskänslor. Dels för att först när vi blir medvetna om ett problem så kan vi lättare reflektera.

Känslor är lite som vädret, de lever sitt eget liv och vi kan inte kontrollera eller bestämma över dem särskilt mycket. Men så fort vi lyckas fånga in och sätta ord på dem, har vi större möjligheter att hitta nya förhållningssätt och lösningar. Det har du gjort nu och det är både konstruktivt och modigt.

4 dåliga föräldraråd du inte ska lyssna på

Du skriver att du kämpar för att det här ska märkas av så lite som möjligt, och det är en bra strategi. När känslor inte kommer naturligt får vi ta hjälp av förnuftet, och agera utifrån hur vi vanligen gör när det känns rätt. Alltså, tänka igenom hur kärlek visar sig, och göra därefter. När vi beter oss ”som om” så underlättar vi också för känslan att väckas till liv i efterhand.

Om du visar uppskattning till din dotter genom kärleksfulla handlingar, kommer det uppstå fler tillfällen där det också känns. Trots att du behöver jobba lite mer aktivt än när känslan väcker dessa beteenden naturligt.

Sen tror jag det vore bra att ta lite hjälp och stöd kring de här känslorna. Till viss del är det ju precis som du skriver – vi klickar lättare med vissa. Exempelvis har vi lättare att känna oss nära de som är lika oss, eller som har egenskaper som är generellt lätta att tycka om. Svårare har vi att känna värme för de som påminner om saker vi inte gillar hos oss själva eller hos andra vi vuxit upp med.

Du beskriver också att det uppstår fler konflikter med ditt mellanbarn, vilket brukar skapa avstånd. Vi har inte samma tillgång till varma känslor när vi är frustrerade. Ibland uppstår negativa cirklar i grälen, eftersom känslan av att vara ofta kritiserad leder till fler negativa motreaktioner.

Mitt råd är att uppsöka en professionell person som kan hjälpa till att reda lite mer i det här. Dels för att det här är något du lider av, sedan lång tid. Men också för att det vore värdefullt för din dotter och er relation.

Om det går att få fatt i vad som hindrar de varmare känslorna hos dig, så kan det i sig förändra läget en del. Du kan också få hjälp med fler strategier för att väcka kärleken oftare. Förståelse ska aldrig underskattas. Den bidrar ofta med mycket större tillgång till ömhet och kärlek. Varmaste lycka till.

Foto: TT