Min mamma är elak – ska jag bryta kontakten?

Fråga: Jag är 30 år och har hela mitt liv på olika sätt lidit av relationen till min mamma. Sedan min pappa var otrogen för 30 år sedan har hon burit en stor offerkofta och levt ett ensamt liv. Jag har alltid skyddat och tyckt synd om henne, även när jag själv fått ta smällar för det.

Jag har själv haft ett tufft liv med bland annat anorexia och mobbning. Mamma valde att ta hand om min mormor i stället för mig under min uppväxt och var sällan hemma. Jag flyttade hemifrån tidigt och har alltid varit en ”duktig flicka” annars dög jag inte.

Se också: 5 olika sätt att säga förlåt

Efter reklamen: Lär dig de 5 olika förlåtspråken

Jag känner mig enormt sviken av min mamma på grund av den kraft, energi och allt som jag som barn utstod/avstod för att skydda henne och tycka synd om henne. Besviken över min förlorade barndom. När jag sedan har behövt henne i livets motgångar har hon vänt ryggen till, skämts över mig och skuldbelagt mig.

Det är först nu, senare i livet som jag inser att det faktiskt aldrig var synd om henne, ändå försöker jag på något sätt fortfarande få hennes gillande. I min barndom kramades vi sällan i familjen, det var mycket bråk och slagsmål.

Hon ringer varje dag och klagar på småsaker och skuldbelägger mig om jag inte vill prata med henne eller hälsar på. Inget jag gör duger och hon är missunnsam och elak. Ibland kan hon dock vända helt och göra snälla saker.

Jag har talat klarspråk med henne om allt detta, men inget verkar nå fram. Vad ska jag göra? Ska jag bryta kontakten? Min mamma är den enda länken mellan mig och mina släktingar och det enda blodsbandet jag har kvar. Tänk om jag ångrar mig den dagen jag får egna barn, när de varken har morfar eller mormor (Jag har redan brutit med min pappa). Hjälp! /"Cilla"

KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar: "Utsatt för svek"

Jag förstår att relationen till din mamma skapar ett lidande. Du har försatts i en roll där du som barn har skyddat henne när hon borde ha skyddat dig. Att skydda sin förälder är något som barn gör, i alla väder. Det spelar oftast inte någon roll hur mycket en förälder sviker, bandet mellan förälder och barn finns där ändå, hur dåliga omständigheterna än är. När du var liten kunde du antagligen inte se det svek som du blev utsatt för utan det är en vetskap som kommit med mognad. Det är självklart väldigt smärtsamt att inse det. Jag kan tänka mig att det ger dig en stor sorg och en känsla av ensamhet.

Nu är du 30 år och utifrån ditt brev hör jag att du upplever att din mamma fortfarande sviker dig, är missunnsam och elak. Du har försökt tala med henne men har inte nått fram. Du funderar nu på om du ska avsluta relationen, men är osäker.Det du skulle kunna utforska först är om det går att upprätta gränser mot henne. Hur skulle relationen se ut om den var mer utifrån dina behov? Det kanske handlar om att ses någon gång ibland, för att också kunna upprätthålla bandet med andra släktingar? Att kunna säga stopp när hon säger saker som är kränkande? Eller att ha sms-kontakt då och då i stället för daglig telefonkontakt? Jag skulle vilja att du börjar fundera på hur dina behov ser ut på punkten och formulerar dem, kanske skriftligt.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att upprätta gränser när man är så insnärjd i en relation. Du har fått lära dig att du inte duger om du inte är den duktiga flickan. Att sätta gränser kan i stunden kännas som att gå emot den bilden. Men du måste vara snäll mot dig själv och utgå från dina behov. Hoppet är det sista som överger oss, men det låter mindre troligt att din mamma kommer till insikt och ändrar sig. Hon har inte heller mött dig när du har talat klarspråk.Ett sätt att komma vidare med gränssättning är genom att gå i familjerådgivning. Ett annat sätt är att bolla detta med en vän som du litar på. Går det inte att hitta ett förhållningssätt där relationen inte skapar smärta, ja då kanske den enda vägen är pausa eller avsluta kontakten.

Foto: TT