Min mans närhetsbehov kväver mig - hur får jag mer egentid?

Fråga: Jag är lyckligt gift, men jag och min man har helt olika behov av egentid, tystnad och återhämtning.

När jag vill göra saker på egen hand, även små saker som att ta ett bad ifred, blir han stött och undrar varför jag inte vill vara med honom.

Jag är introvert – så här vill jag att du som extrovert bemöter mig

Han är absolut inte kontrollerande utan har bara ett stort behov av närhet och tar på sig en sorts offerkofta. Han vill alltid vara där jag är, vilket är lite påfrestande, särskilt sedan vi fick barn. Ibland brinner det i huvudet av att alla vill ha min uppmärksamhet och tyvärr hamnar han ibland sist.

Det är fint att han vill vara med mig, men jag känner mig lite kvävd av hans behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Hur ska jag förmedla det på ett bra sätt?

/Jenny

Psykologen svarar: "Båda behoven måste respekteras"

Tack för ditt brev. Ett tema i din problembeskrivning handlar om olikheter gällande återhämtning. Det har också blivit tydligare efter att barnen kommit, vilket inte är konstigt alls. För samtidigt som behovet av återhämtning ökar (det är ju jätteroligt men också jättejobbigt att ha barn!) så krymper tiden för just det ganska dramatiskt.

En del återhämtar sig bäst i avskildhet, andra är helst nära andra för att komma ner i varv. Inget av det är fel, men båda behoven måste respekteras. Du behöver stunder av stillhet för att hinna ikapp dig själv. Men särskilt vilsamt blir det ju inte om ditt behov kantas av skuldkänslor (vilket är offerrollens starkaste kort). Dåligt samvete kväver vila, så det behöver upphöra.

Efter reklamen: 8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

Närhet är ett annat tema där era behov tycks krocka lite. Närhet är en viktig i kärleksrelationer förstås. Det vi inte lyfter lika ofta när vi pratar om relationer är närhetens motpol – distansen. Den är också viktig.

Jag tror det blev tydligare för många under pandemin när jobbet flyttade hem och vi plötsligt skulle tillbringa dygnets alla timmar ihop. Det tyckte några var mysigt, medan andra höll på att explodera.

Att ha ett eget liv, tillgång till egna rum vid sidan av sin partner – det är sunt. Att uppleva en sorts klängighet kan dessutom kväva attraktion, så det är klokt att hålla lite koll på den balansen.

Du frågar hur du kan förmedla det här på ett bra sätt. Börja med tillfället. Ta upp det utanför själva konflikten. Alltså inte när ni står mitt i problemet och är frustrerade, utan i en stund när ni har det bra. Det ger bättre förutsättningar att nå varandra, kunna lyssna och resonera utan att hamna i försvarsläge.

Beskriv dina önskemål och behov på ett konkret sätt. Förklara att det inte handlar om honom utan om dig. Att ni är olika avseende det här behovet. Att du behöver få ha din egen tid, att det skulle se likadant ut om du var tillsammans med någon annan.

Är du högkänslig? Valen som förändrar ditt liv

Fråga honom sen hur han ser på det och hur han tycker att ni kan lösa det. Kanske behöver han lite mer framförhållning, samt att ni också avsätter stunder som bara är era? Även hans behov behöver adresseras förstås. Sannolikt blir det lättare för er att hantera olikheterna om ni förstår dem bättre, och båda är involverade i problemlösningen.

Slutligen, att hamna på sista plats då barnen dykt upp är alldeles i sin ordning. Att känna sig lite bortskuffad kan såklart vara jobbigt, men det behöver man som vuxen hantera konstruktivt, utan offerkofta. Annars riskerar det lämna känslan att du har fyra barn med ständigt behov av din uppmärksamhet, och det blir sällan bra i längden.