Anna fick PTSD av förlossningen: "Hon ryckte sönder mitt underliv"

Anna Bursell hade en problemfri graviditet. Enda orosmolnet var, som för många, att inte få plats på BB och behöva föda i bilen eller i hemmet.

När vattnet en dag gick var allt först normalt. Värkarbetet kom igång fort och de åkte in. Där blev de runtskickade till många olika stationer där hon skulle göra olika saker.

Men efter 20 timmar började Annas ork tryta.

– Då kände jag att jag började tappa lite förtroende. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha vägledning och sa att jag verkligen inte orkade utan mer smärtlindring än lustgas. Hade också skrivit att jag ville ha epidural, berättar Anna i ”Malou efter tio”.

Läs också: Hanna Hedlund om förlossningsskadorna 

Till slut kom det upp en narkosläkare som skulle sätta in epidural. Det hela gick väldigt fort, något som Anna i efterhand förstått att det inte brukar göra då det är en ganska stor procedur som man ska känna sig igenom.

– Intrycket jag fick när han kom in var att han såg väldigt trött och sliten ut. Och så stack han mig, och säger ”Hoppsan, jag stack visst fel”. Och då känner jag hur energin i rummet förändras, jag tittar på barnmorskorna som ser väldigt oroliga ut. Jag vågar inte titta på min man, för den blicka vill jag inte möta. Men jag tänkte bara på min bebis, att hålla mig lugn för honom.

”Det var blod överallt”

Anna känner hur halva hennes kropp domnar bort, och undrar vad detta innebär för det pågående förlossningsarbetet. Men det får hon inget svar på.

Stämningen i rummet är stressad. Narkosläkaren behövde gå vidare till nästa rum.

– Han säger ”Du kan få lite ont i huvudet nu, så drick mycket vatten”, och så gick han. Men det kändes inte bra i min kropp.

Barnmorskorna försökte lugna en orolig Anna, men de behövde också gå vidare och sa åt henne att ”lägga sig ner och vila”.

Läs också: Varannan kvinna skadas av att föda barn

Det tog sammanlagt 27 timmar innan Annas son föddes, efter en förlossning som skulle visa sig bli en mardröm. Hon fick till slut ett dropp som skulle hjälpa henne komma igång med värkarna, men hennes kropp ville inte arbeta med henne, antagligen för att den var i paniktillstånd, tror Anna.

– Till slut rycker barnmorskan sönder mitt underliv för att få ut honom . Jag känner det, och det blir en blödning som de inte vet var den kommer från. Jag skrek rakt ut. Jag hade ingen kontroll, och undrade om de ens vet vad de gör?

Då sa barnmorskorna att de måste klippa upp Anna för att få ut bebisen. Det gjorde de, och i nästa värk drog de ut honom. Det var fruktansvärt, berättar Anna.

– Sen fick jag hålla honom i en minut – ett fantastiskt ögonblick. Sen tar de honom ifrån mig, jag hade en blödning och måste sys. Det var blod överallt.

Anna blev sydd i två timmar, och under tiden hade hon hemska smärtor. Barnmorskan säger att man inte hittar blödningen och måste fortsätta sy Anna tills hon slutade blöda. Hon var i det här skedet övertygad om att hon skulle dö.

Hemskickad för platsbrist

Efteråt får Anna erbjudandet att stanna en extra timme på avdelningen, men chockad och omtumlad som hon var ville Anna bara komma ifrån ljuden av andra skrikande, födande kvinnor. Någon läkare fick Anna eller hennes man inte prata med innan de flyttades till BB, och väl där visade det sig att den nya avdelningen inte heller fått veta vad Anna hade varit med om.

Den felstuckna epiduralen läkte inte snabbt som de brukar, utan blev värre. Tills slut kunde Anna inte lyfta sitt eget huvud, utan låg som en grönsak i sängen.

Läs också: Nytt råd ska ge bättre vård vid förlossningsskador

– Min man fick mata vår bebis, och sen fick han mata mig. Så låg jag i flera dagar, säger Anna.

Dag fyra opererades Anna, och kände direkt efter den att hon mådde lite bättre. Då blir hon hemskickad på grund av platsbrist. Så hon och maken och deras nyfödde son åker hem, återigen utan att ha fått prata med vare sig läkare, barnmorskor eller psykolog.

– Jag kom tillbaka senare och gick igenom journalen. Då visade det sig att jag egentligen borde fått kejsarsnitt och inte väntat så länge.

Fick gravt posttraumatiskt stressyndrom

När Anna kom hem var hon fortfarande i chocktillstånd och kunde inte sova, men förstod inte att hon var traumatiserad. Hon var överlycklig för sin lille son, men han hade problem med sin mage redan från början och han grät hela tiden – något som triggade hennes chock.

– Jag sökte hjälp, men blev inte tagen på allvar. Jag fick höra att ”det gör ont att föda barn, det går över”. En läkare erbjöd sig att sjukskriva mig i EN vecka. Tills slut kom jag till en läkare som erbjöd kbt-behandling.

Läs också: BB-krisen: Fler kvinnor vill föda hemma

Under den här tiden gick Anna på starka mediciner som inte bet på vare sig smärtan eller sömnproblemen.

Början på lösningen kom när en kompis ett halvår senare frågade om det kunde vara posttraumatisk stress (PTSD). Då tog Anna kontakt med en klinik i Malmö, där hon fick veta att hon lev av grav PTSD.

Se inslaget med Anna Bursell i intervju med Malou von Sivers här:

Källa: TV4  Foto: TV4, IBL