Annikas man dog på Drottninggatan: "Traumat satt i vägen för sorgen"

En puss, ett ”hej då” och ”vi ses i morgon”. Ett vardagsögonblick bland hundratals andra i ett hektiskt familjeliv med karriär och två barn i Stockholms innerstad. Men det här blev det sista. Sen kom den framrusande lastbilen längs Drottninggatan med Rakhmat Akilov bakom ratten – i precis samma sekund som Annika Bevingtons man öppnade en dörr och tog ett steg ut på gatan.

– Om Chris kommit ut genom den där dörren två sekunder tidigare, eller två sekunder senare, hade han inte dött. För att inte bli bitter över den makabra oturen behöver jag tro på att det finns en mening med hans död, en masterplan som är större än oss själva. För så hälsosam som han var, stark och vältränad. Inget annat än en lastbil hade kunnat döda honom, säger Annika Bevington.

Carina Nunstedt: Hur går man vidare när ens livskamrat dör?

Det sista Chris gjorde i sitt liv var att rädda deras son undan lastbilen. Han är 14 år idag, lillebrorsan är 11 år. Och Annika är på en plats i livet där allt inte längre är nattsvart. Men de första två åren efter Chris död är ett töcken – två år av nästan inga minnen. Av en resa till Chris vänner i Storbritannien, av övernattande gäster på landet. Det är blankt, bara fotografier som tagits visar att det ändå ägt rum.

– Jag har tänkt mycket på hur sorgligt det är. Två år av ett människoliv, och det som skulle vara några av barnens finaste barndomsår. Men som istället blev ett inferno av en mamma som inte var fungerande.

Efter reklamen: Psykologen: Därför är existentiell hälsa så viktigt för vårt mående

30 timmar av ovisshet

Den där dagen i april 2017 satt Annika på ett tåg mot Örebro där hon skulle träffa sin syster och en vän. Hon hör en medpassagerare säga ordet terrordåd och sen ”Drottninggatan”. Det var dit Chris och deras äldsta son var på väg när de vinkade hej då en stund tidigare. Hon ringer direkt – signaler går fram men ingen svarar.

– Jag gick in på DN och såg en massa makabra bilder på döda kroppar under svarta plastpåsar. Jag hittade på alla möjliga anledningar till varför Chris inte svarade, men samtidigt rann tårarna hela tiden. Men jag tänkte bara att jag behövde lösa det här, få tag på honom och få veta att de var i säkerhet, berättar Annika.

Systern möter henne vid stationen i Örebro och de tar bilen för att åka tillbaka mot Stockholm. På vägen ringer telefonen, det är från socialen. Hennes son är i säkerhet men har ”kommit ifrån sin pappa i tumultet”. Goda vänner rycker in och tar hand om sönerna medan Annika och hennes syster desperat åker omkring och letar. I 30 timmar svävar hon i ovisshet – men sen ringer polisen på dörren. Där och då är det ren skräck. Hennes man är död, hans kropp är identifierad.

– Då släcktes det där lilla hoppet som jag hade hängt mig fast vid, som gjorde att jag klarade av att leva. Jag ville bara försvinna, säger Annika.

Hon får sömntabletter, ångestdämpande medicin och samtalsterapi för att klara sig igenom tiden som följer. Men det hjälper inte. 9 månader efter Chris död står det klart för henne att hon behöver hitta en annan sorts hjälp.

– Jag hade inga ord eller vokabulär för det då. Men nu i efterhand så kan jag se att jag hade ett jättestort trauma som satt i vägen för all typ av sorgbearbetning. Det gjorde att det som erbjöds mig blev verkningslöst, säger Annika.

Insåg att hon klarade av att möta smärtan

Hon blev allt mer blev övertygad om att hon inte kunde resonera sig ur sin situation, eller fly – att hon istället för att dämpa ångesten med medicin behöver möta den.

– Jag behövde förstå att jag inte var en bräcklig varelse som skulle dö för att jag kände smärta efter mordet på min man. Jag måste få tillåta mig själv att få vara det här sårade djuret som jag faktiskt var. Och i det hittade jag läkning.

Annika gör en liknelse med vinterbad – där man vänjer kroppen vid att hantera den fysiska smärtan när man går ner i det kalla vattnet och att man blir bättre på det ju fler gånger man utsätter kroppen för det. På samma sätt behövde hon lära sig att bära den emotionella smärtan.

– Jag trodde att min container för smärta var jätteliten. Jag, liksom många andra, hade lärt mig att alltid försöka undvika smärtan, distrahera mig eller bedöva den, vilket också hade gjort mig rädd för smärta. Men när jag insåg att jag kunde känna och hålla smärtan, då blev min container större och större och större och det gjorde att jag till slut växte som människa.

Inget annat än en lastbil hade kunnat döda honom

Annika Bevington

Annika reste bland annat till kursgården Bara Vara i Dalarna och i en trygg grupp mötte hon sina känslor med hjälp av olika andningstekniker. Istället för att fly känslorna lät hon dem komma. Hon beskriver det som att skala en lök – hon var tvungen att skala av lager efter lager för att slutligen nå in till kärnan där traumat satt.

– Jag behövde uttrycka min förtvivlan genom att skrika, gråta, låta högt. Få ut det ur mitt system med ljud. Att få vara precis sådär skitledsen som jag var.

Några år senare får Annika slutligen hjälp av sjukvården att bearbeta sitt trauma, en PTSD-behandling som heter “prolonged exposure” för att bearbeta de där första 30 timmarna av ovisshet, direkt efter terrordådet.

– Varje vecka fick jag spela in mig själv när jag berättade om de där timmarna – och sen lyssnade jag på den inspelningen varje dag. Nästa vecka gjorde jag en ny inspelning och lyssnade på den.

Det här upprepades i 10 veckor – och det var tufft.

– Men det hjälpte på något sätt. Med trauma är det ofta att man inte ens vågar tänka på det, för att man är rädd att det ska finnas saker där som man inte är beredd på. Men efter de där tio veckorna har man ju verkligen vänt på varenda sten. Det gör att kroppen blir lugn, det finns inga överraskningar kvar.

Marianne, 79: Ridningen räddade mig från att gå under av sorg

Vill hjälpa andra – och dela med sig av sina insikter

Under tiden väcktes tanken på att skriva en bok som nu fått titeln “Jag ska leva för oss båda: En resa från mörker till ljus”. I den berättar Annika ärligt om tiden före och efter terrorattacken.

– Jag vet inte riktigt vad den här boken kommer leda till, men jag känner starkt att jag vill dela med mig av det här. Att få hjälpa andra att förstå att vi alla kan göra något åt vår situation. Ingen behöver gå runt och må dåligt.

Jag blev så utbränd att jag förlorade förmågan att vara duktig och det gav mig en identitetskris

Annika Bevington

För Annika blev det ett uppvaknande att inse hur hårt hon drivit sig själv i alla år – pushat för att göra karriär, se bra ut, prestera mer.

– Jag insåg att jag förväxlat självkärlek med självförtroende. Jag har alltid varit duktig och levererat på det som förväntats av mig. Men nu blev jag så utbränd att jag förlorade förmågan att vara duktig och det gav mig en identitetskris. Men i mitt själsliga arbete med att läka hittade jag en snällhet mot mig själv och insåg att det är ju den viktigaste byggstenen för att faktiskt kunna må bra. Det jag inte visste innan var att självkärlek går att öva upp. Det handlar om att byta ut självkritiska tankar med medkänsla för mig själv. Jag är ju trots allt bara människa och gör så gott jag kan.

I morgon släpps hennes bok och hon har gjort sin sista arbetsdag som chefsjurist på Google. Hon har sagt upp sig, släppt kravet på sig själv att vara den ”duktiga flickan”. Hon vill finnas där för sina barn, se vad den här boken öppnar för dörrar och inspirera andra genom föreläsningar och böcker.

– Varje utmaning vi råkar ut för är en chans till att växa som människa och jag vill inspirera folk att våga känna sina svåra känslor. Min man är fortfarande borta och mina pojkar har ingen pappa. Men jag har ändrat förhållningssättet till mitt liv, vilket gör att jag mår bättre än väldigt många jag känner. Trots att jag på pappret egentligen “borde” må mycket sämre.

Foto: Johanna Kaisjoki och privata bilder