Annika Sjöö: Min son fick mig att sluta vara en "duktig flicka"
Annika Sjöö är känd bland den stora massan för sina framgångar i ”Let’s dance” mellan 2007 och 2009, men även i de senaste säsongerna av ”Du är vad du äter”. Samtidigt har hon varit en uppskattad träningsprofil, föreläsare och hälsocoach. En sprudlande yttre förebild – men den egna inre hälsan har hon fått jobba med.
Du lyfter ofta det här ämnet på din blogg, och redan för sju år sedan skrev du boken ”Fröken duktig”. Hur har din syn på dig själv och ”duktig flicka”-syndromet ändrats sedan dess?
– Ja, det var ju väldigt länge sedan känns det som. Då var det inte så många som pratade om det här och jag ville gärna lyfta det här viktiga ämnet och få andra att känna att de inte är ensamma. Men ska jag vara ärlig önskar att jag hade skrivit den nu istället – jag har fått så mycket nya erfarenheter och har växt så mycket på de här åren. Jag tycker faktiskt inte ens att boken är särskilt bra längre! Därför tycker jag det är extra viktigt att fortsätta prata om ämnet ur en mer samtida synvinkel.
Har du alltid varit en ”duktig flicka”?
– På bloggen kan man läsa historien om mitt första minne av att vara en ”duktig flicka”. Jag gick i förskolan och hade hittat massor av svamp under en utflykt – bara tur. Men min fröken sade att jag hade en riktig ”svampnäsa”. En helt oskyldig kommentar, men nästa gång vi skulle på utflykt var jag så orolig över att inte leva upp till förväntningarna jag trodde att andra hade på mig och min ”svampnäsa”. Svamphistorien är mitt första minne av att vara andra människor till lags, inte göra dem besvikna.
Annika skulle så gärna vilja prata med den här lilla flickan idag. Berätta för henne att ”Du är en person inte en prestation.” Hon menar att vi lär oss redan som barn att vara ”duktiga” – att vi får så mycket uppmärksamhet och beröm när vi gör något bra.
– Jag höll på med tävlingsdans under hela min uppväxt och det är kanske en av de mest tävlings- och prestationsinriktade sporterna man kan ägna sig åt. Det gjorde nog inte saken bättre. Utan dansen hade jag inte varit där jag är idag – men jag skulle inte vilja tävla på det sättet igen.
När kom vändpunkten?
– När min son föddes kunde jag för första gången i mitt liv se att det fanns så mycket annat i livet som var viktigare. Det var inte så att insikten slog ner som en blixt, utan det snarare smög sig på – känslan av ”Vad är det här värt i jämförelse?”. Man tvingas fördela sin energi och uppmärksamhet på andra saker. Fokuset ställs om. Jag gillar fortfarande att vara bra på saker, men jag behöver inte vara det jämt och överallt. Jag är mer tillfreds, säger Annika.
Hur pratade dina föräldrar om prestation?
– Jag har inga negativa minnen av prestationshets under min uppväxt. Mina föräldrar stöttade mig i allt. De peppade mig och talade om att jag var bra ändå. De har alltid uppmuntrat mig att prova saker och våga gå min egen väg.
Din son är åtta år idag – hur tänker du när du pratar med honom om beröm och prestation?
– Jag har läst mycket om barnuppfostran och psykologi och hur man ger beröm till barn. För mig är det viktigt att lägga fokus på att se, definiera och berömma handlingen – inte slutresultatet.
Läs också: Beteendevetaren: Säg inte till barnen att de är duktiga!
Du har också berättat öppet om din dåliga självkänsla?
– Jag har alltid haft ett gott självförtroende, men inte så bra självkänsla. Jag har utmanat och tagit för mig, ”här är jag” liksom. Men det har tagit tid för mig att inse skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Det är först nu som jag har kommit till insikt om hur det här har påverkat mig. Har jag gjort ett misstag har jag ”varit”misstaget.
Hur har du vågat öppna dig så mycket om så personliga utmaningar?
– Jag tror att det finns så otroligt många som känner likadant, jag kände mig ganska ensam i det här när jag själv kom till insikt nu när jag är äldre. Jag önskar att jag hade kommit till insikt tidigare, men jag hade nog inte varit mottaglig för det då heller, jag var inte där i livet. Jag får mycket positiv respons på att jag delar med mig, det är många som hör av sig och säger ”Tack, det där behövde jag verkligen”.
Du bloggar och skriver mycket om träning och kost på Instagram. Hur hanterar du balansgången med att inspirera utan att hetsa?
– Jag jobbar väldigt hårt med det. Att sprida positiv och inkluderande träningsglädje och motivation, och vara noga med att påpeka att det lilla räknas. Men tyvärr vrids och vänds det på ibland ändå, sociala medier har ett klimat som inte alltid är så snällt.
Du tränade mycket crossfit för några år sedan. Det är ju extremt tävlingsinriktat, hur hanterade du det?
– Jo, det gjorde jag. Men det jag tyckte mest om med crossfit var att det var så långt ifrån dansen på så många sätt. Crossfit är så otroligt icke-utseendefixerat, det finns ju inte ens speglar när man tränar. Crossfit fokuserade på vad min kropp klarade av, inte hur den såg ut. Men sedan blev det för mycket av det goda, så jag kompletterade med annan träning också. Just nu tränar jag varierat, framförallt tycker jag om att springa. Jag tar sällan tid och springer för att jag tycker det är härligt och mår bra av det – jag är glädjelöpare. Jag dansar ibland och tycker det är roligt att stå på scen, men utan att tävla.
När du beskriver det så låter det verkligen som att du har kommit långt ifrån prestationshets och ”fröken duktig”?
– Idag kan jag absolut vara ”good enough” – men jag får arbeta aktivt med det! Visst finns det fortfarande områden kvar där prestations-prinsessan kommer fram – när jag håller föreläsningar till exempel. Då är det lätt att vara hård mot sig själv. ”Alla de här människorna har betalat för att komma och se mig – tänk om jag inte levererar vad de förväntar sig”. Men då är det ju jag som bedömer mig själv, och det behöver ju inte överensstämma med sanningen.
Fast det är nog ett ganska vanligt område att känna press inför. Hur har du arbetat mentalt med din prestationsångest?
– Varje kväll har jag en liten rutin. Jag pratar med mig själv om tacksamhet och jobbar mycket med affirmationer. Jag är en fantastisk person, jag är inte min prestation, jag älskar livet jag lever. Det hjälper verkligen. Man ska vara tacksam för små saker.
Annikas bästa tips för att inte hamna i ”duktig flicka-fällan”
- Fråga dig själv; vad är viktigt i livet – på riktigt? Är det verkligen att vara bäst på allt? Eller kan du använda din energi till annat som betyder mer?
- Upprepa för dig själv varje dag: ”Jag är en person, inte en prestation”
- Kom ihåg – du är inte dina misstag!
- Våga kliva ur din comfort zone då och då! Du växer som människa av att bryta rutiner och prova nya saker. Och DET är bra för självkänslan
– Jag har skrivit mycket om mina insikter och erfarenheter på bloggen. Förhoppningsvis kan jag göra skillnad.
Läs också: