Erika lever med kronisk cancer: "Träningen förlänger mitt liv"

Det finns ingenting annat än kraft och livsglädje i rösten som möter mig i andra änden av telefonen. Jag har förberett mig för ett allvarligt samtal om livets jobbigaste fråga, om hur det är att leva med slutet närmare än planerat. Men 56-åriga Erika Markusson pratar med lätthet även om det svåra, dessutom med andan lite i halsen. Hon har nämligen skyndat sig hem från årets innebandyturnering på skolan där hon arbetar.

– Det är en jätterolig tradition där elever möter personal, och som idrottslärare vill jag såklart vara med. Det är ju allvar, skrattar hon på trygg norrländska.

Att en idrottslärare ivrigt vill delta i och utveckla fysisk aktivitet på sin skola känns förväntat. Men Erika är inte riktigt som andra kollegor i samma roll. Sedan en tid har hon tvingats förhålla sig till diagnosen NET, neuroendokrin cancer. I Erikas fall innebär det långsamt växande tumörer, som trots vårdinsatser kommer förkorta livet.

– När jag fick beskedet fick jag också en tidshorisont. 5–10 år har man sagt, förklarar hon sakligt.

Misstänkte inte cancer

Enligt Cancerfonden insjuknar 400–500 personer årligen i någon form av NET. Fler kvinnor än män drabbas och man vet ännu inte vad som orsakar cancerformen. Man har inte heller lyckats hitta något samband mellan diagnosen och livsstil, som rökning, kost eller alkohol.

– I mitt och många andras fall handlar det alltså om ren otur. Det finns ingenting jag har gjort som kan ha orsakat detta, berättar Erika och un­der­stryker att hon tvärtom alltid levt ett friskt och relativt hälsosamt liv.

Efter reklamen: Psykologen: Därför är det existentiell hälsa så viktigt

För hur ska man misstänka att man är sjuk om man inte mår dåligt? Erika berättar att hon sällan varit sjukanmäld från jobbet, eller haft problem med smärta eller trötthet. Det aktiva livet löpte på som en röd tråd i vardagen, fram till slutet av sommaren 2021.

– Under pandemin hade min vikt förändrats. Jag hade tappat några kilon, men tänkte inte mer på det. Magen betedde sig som magar gör, ibland var den bråkig, men inget som oroade. Och de vallningar som kom och gick kopplade jag ihop med klimakteriet.

Det fanns inte en tanke på att allt detta kunde vara symtom på cancer. Men vid ett tillfälle trodde Erika att hon fått en sträckning i magen och sökte vård. Trots att de första provsvaren såg bra ut ville läkarna göra en extra kontroll. Under tiden reste hon till sin stuga för att njuta av sommarlovets sista dagar.

– När läkaren ringde och ville att jag skulle vara på plats för att få besked så förstod jag allvaret. Jag intygade dem att jag kunde ta utlåtandet på telefon, trots att jag var ensam i en stuga långt bort från familj och samhälle. Så där och då, i den röda stugan vid havet, fick jag veta att jag var full av tumörer och att det bara kunde sluta på ett sätt. Jag gick från kärnfrisk till dödssjuk på trettio minuter.

Att vila var inte ett bra alternativ

Tillsammans med sin sambo bearbetade Erika nyheten bit för bit. Hon förklarar hur de lyckades vända ryggen mot chock, sorg och hopplöshet för att fokusera på lösningar och hopp.

– Jag fick bra och rätt vård väldigt snabbt. Bromsmediciner sattes in, men också livsstilsrekommendationer. Jag lyssnade och försökte givetvis följa dem, men märkte snart att de inte alls passade mig.

Erika, som alltid levt ett aktivt liv med fysiskt krävande träning, uppmanades nu att vila så mycket som möjligt, anpassa kosten efter en känslig mage och säkra sömnen med sömntabletter.

– Jag märkte snabbt att jag tappade gnistan av att ligga stilla, äta överkokt pasta och följa kuratorns råd om att sätta saker på paus.

Istället blev det en läkares ord som etsade sig fast, med en mening som hon anser avgörande för livet hon valt att leva.

– Han sa: ”Vad du än gör, sluta aldrig träna”.

Lutad mot rådet ökade hon sin träning, och de positiva effekterna kom som logiska ringar på vattnet. Dels kom ork, livslust och mental styrka tillbaka med sådan kraft att hon inte längre behövde vara sjukskriven. Men även återhämtningen efter de återkommande cancerbehandlingarna förbättrades.

– Tack vare min fysiska form så klarar jag behandlingar som annars kanske är för tuffa för min patientgrupp.

Träningen ger mycket

Idag jobbar Erika återigen heltid och är fysiskt aktiv både på och utanför jobbet.

– Jag håller ju fem gruppträningspass i veckan, eftersom jag är instruktör på gymmet i Arvidsjaur och även driver en enskild firma med gruppträning. Ovanpå det blir det padel och lite annat, så jag rör nog mer på mig än de flesta!

Hon hoppas att både patienter och vård kan inspireras av träningens uppenbara hälsoeffekter, som också stöttas av forskningen. Erika avslutar med att betona hur fysisk aktivitet gör skillnad för både kropp och själ.

– Nu äger jag min cancerdiagnos. Den äger inte mig.

Linda, 41: ”Lyckligare nu än innan min cancer”

FOTO: Joakim Nordlund