Rörelsetvång – när blir lunchpromenaden osund?

Efter reklamen: Fyra tips för att träna hållbart – med fysioterapeuten Jessika Törnblom Drangert

Intresset för träning och kost är större än någonsin och allt fler blir medvetna om vikten av hälsosamma vanor. Vi ska gå 10 000 steg om dagen, helst få upp pulsen rejält ett par gånger i veckan – och så bör vi styrketräna några pass också. Åtminstone om man ska följa rekommendationerna. Det kräver disciplin och rutiner att få in i livspusslet. Ibland måste man helt enkelt välja bort annat och pusha sig själv lite om man ska lyckas få in allt. Men, för vissa tippar de hälsosamma insatserna över till ohälsosamt tvång.

Många känner kanske till ortorexi, som brukar beskrivas som en överdriven fixering vid att leva hälsosamt och där tvångsmässig träning ingår. Men vad är egentligen rörelsetvång?

Först och främst handlar rörelsetvång inte nödvändigtvis om mängden träning, utan främst om drivkrafterna bakom, menar Anna Ehn, som bidragit till att ta upp ämnet på bordet genom sin nya bok "Om jag inte tränar går jag under - rörelsetvång, ätstörningar och vägen till rörelseglädje". Rör du på dig av tvång eller av lust? Och vad händer om du inte får motionera som du har tänkt? Kan du rucka på ditt upplägg? Tillåter du dig att vila? Hindrar träningen dig från att göra annat i livet som du tycker är roligt och lustfyllt?

Många som har ett rörelsetvång har också ett träningstvång. Men inte nödvändigtvis.

Testet som visar om dina sunda vanor hjälper eller stjälper dig. Här är varningstecknen som kan tyda på ortorexi.

Detta är ortorexi – och så vet du om du ligger i riskzonen

För många som utvecklar ett problematiskt förhållande till motion och rörelse är hård fysisk träning ett sätt att ha kontroll, och framförallt är det ångestreglerande. Ofta är träningen viktigast av allt och omges av stränga regler och rutiner. Helst ska man varje gång köra slut på sig själv, maxa. Först då kommer lättnaden.

Rörelsetvång i vardagen

Men rörelsetvång kan också handla om att alltid samla ett visst antal steg på lunchen, städa i timmar eller vägra ta bussen trots att det haglar – ett beteende som hamnar i skuggan av de mer extrema träningsformerna.

För medan någon som går till gymmet eller springer maniskt mer eller mindre varje dag tillslut kan börja ifrågasättas av omgivningen är det sunt och bra att ta långa söndagspromenader, välja cykeln framför bilen eller att alltid gå till bussen. Eller?

Nej, inte alltid.

– I en tid när vi hyllar den vältränade kroppen och fysisk aktivitet alltid förknippas med någonting bra, tycker jag att det är viktigt att vi diskuterar skuggsidan av fysisk aktivitet. Inte minst för att den har nära koppling till ätstörningar, säger Anna Ehn.

Det är dags att vi normaliserar normala kroppar – det tycker hälsocoachen Mik Zazon som startade rörelsen #NormalizeNormalBodies.

Uppropet mot skönhetsideal har blivit viralt – av HELT rätt anledningar

Hon har själv erfarenhet av ätstörningar och rörelsetvång i hög grad.

– Det är över 40 år sedan min ätstörning startade. Och sedan dess har just den tvångsmässiga rörelsen varit en dominerande del av min problematik. Men jag har överhuvudtaget aldrig hört någon benämna min rörelse som tvångsmässig trots att jag var sjuk i tio år, och sen hade en lång tillfrisknadsresa efter det. Men det här var ju på 80-talet. Då visste man ju väldigt lite om ätstörningar generellt. Det var först när jag skrev min förra bok som jag på allvar förstod att ”Men gud, jag har ju också rester kvar av mitt rörelsetvång”. Jag insåg att det här pratar vi ju inte om. Det här finns det liksom inget språk för.

Nej, just mellanläget saknas faktiskt i debatten. Gång på gång lyfter vi vikten av att släppa krav och perfektion – samtidigt som fitnesstrenden och skeva kroppsideal frodas i sociala medier.

– Idag är tvångsmässig träning det vanligaste beteende-symptomet vid ätstörningar. Och det har ökat i relation till andra symptom. Förut var hetsätning och kräkning de vanligaste symptomen vid störningar. Men nu är det träning. Hur vi hanterar ångest speglar den kultur vi lever i.

Är dina träningsvanor i riskzonen?

Känner du att du själv är i riskzonen? Att ditt kontrollbehov över träningen kanske börjar eskalera? Går dina motionsvanor ut mycket över ditt liv och dina relationer?

Om man känner att man inte kan rucka på sina vanor för att ge plats för annat, som att hänga med på en spontan bio eller middag med sina vänner är det en stark varningssignal, menar Anna Ehn.

Andra varningsklockor är om man tvingar sig att röra på sig och träna även när man är sjuk eller skadad, vilket kan ge farliga konsekvenser långsiktigt. Eller om man inte kan tänka sig att motionera utan sin pulsklocka, allt måste ständigt mätas och kontrolleras.

– Utmana dina egna regler. Våga ta bort pulsklockan. Hur känns det att hoppa över ett pass eller en promenad? Springa långsammare, minska antalet steg? Triggar det ångesten? Det är också en viktig insikt att det här är ångestreglerande. Då är nästa väldigt viktiga råd att prata med någon om det här. Försök berätta för någon du har förtroende för hur du tänker och vad det är du försöker göra.

Många lever dock i förnekelse om sina osunda vanor. Då kan det istället vara närstående som uppmärksammar de skeva förhållandena.

– Många av de som råkar ut för det här är ju väldigt fysiskt aktiva från start. Men det som ofta händer när det eskalerar är att man lägger till mer rörelse. Och sådant kan man ju vara observant på som partner eller förälder.

Våga berätta vad du ser

Även en vän, tränare eller instruktör på gymmet kan spela en viktig roll genom att våga benämna det man ser. Många är oroliga över att det skulle kunna trigga något eller att personen i fråga skulle ta illa upp, men det ska man inte vara, säger Anna Ehn.

– Men man gör inte någonting värre för att man visar omtanke. Även om man kanske bara får nekande svar är det ändå viktigt att visa att man är orolig eller har sett en förändring. Det kan faktiskt rädda någon. Eller åtminstone så ett litet frö.

Anna Bennich: ”Hur kunde jag missa min dotters ätstörning”

Anna poängterar vikten av att använda sig av jag-budskapet. ”Jag har sett det här och det bekymrar mig. Och jag vill gärna höra om du vill prata med mig om det. Eller om du har någon annan du kan prata med.”

Bara för att man tar upp det behöver man inte känna att man själv ska vara terapeuten. Man kan råda personen att ta kontakt med vården eller skolsköterskan, men finnas med som stöd och se till att det blir gjort. Det är viktigt att inte ge upp, utan enträget stå kvar och visa att man bryr sig och inte tänker släppa det.

– Nästan alla slår ifrån sig först. Det kan krävas väldigt många sådana här samtal. Det är därför vi behöver bli mindre rädda för att ha dem. Jag tror att framförallt tränare och idrottsledare har en väldigt god möjlighet att komma igenom försvaret. Det är ofta någon man har haft nära i flera år, ser upp till och litar på.

Anna Ehn understryker hur svårt det här är att vända själv, utan någon typ av terapi eller stöd.

– Det är en stark, stark kraft. Det är väldigt vanligt att dras med det här länge.

Mer kunskap behövs

Går det att bli helt frisk ifrån? Det är ett beteende som ändå är så vardagsnära?

– Absolut. Det går att bli frisk och fri och hitta tillbaka till rörelseglädjen igen, det är ett jätteviktigt budskap att sprida. Men det kan ta tid. För min egen del så insåg jag ju att jag hade rester av mitt rörelsetvång kvar – och kunde utmana dem och bli ytterligare stärkt i det friska. Jag kommer självklart alltid att bära en sårbarhet med mig. Men det betyder inte att jag behöver ta till de här beteendena för att hantera livet.

Grundläggande för att bryta dessa destruktiva spiraler är just ökad kunskap.

– Ju mer man vet, desto lättare blir det att närma sig. Och det är därför det är så viktigt att vi pratar om det här, inom idrottsföreningar och på gymkedjor, men också så att allmänheten blir uppmärksam på varningssignaler. Målet är ju att alla ska röra sig på ett sätt som de mår bra av. Och för att det ska vara möjligt så finns det många som behöver lära sig röra sig på ett sunt vis.