Josefin, 32, drabbades av analinkontinens

Josefines första graviditet förflöt helt normalt bortsett från att hon gick två veckor över tiden. Att barnet hon väntade var väldigt stort fick hon ingen information om. Efter en lång förlossning med ett intensivt krystningsarbete föddes till slut 4,8 kilo Anton.

– Hade jag vetat att jag skulle spricka från slidan till ändtarmen hade jag krävt ett kejsarsnitt, säger Josefine Ottersten i dag.

Skadan gjorde att hon förlorade knipförmågan i ändtarmen helt och hållet.

– Jag krystade istället för att knipa. Det blev kortslutning i huvudet.

För att få bukt med läckaget fick hon testa elstimulering, men den hjälpte bara delvis. Dessutom upplevde Josefin behandlingen som både tidskrävande och obehaglig.

Hon remitterades vidare till kolorektallaboratoriet på Östra sjukhuset i Göteborg för utredning. Men kön var lång och hon hann föda sitt andra barn under väntetiden. Amanda förlöstes med kejsarsnitt efter att läkarna avrått från vaginal förlossning. Risken var att Josefine skulle spricka ytterligare.

Josefin hade valt kejsarsnitt om hon vetat vad som skulle hända.

Med två barn blev det nu ännu svårare att hinna till toan. När det var som värst använde Josefin speciella inkontinensblöjor med kolfibrer som stänger lukten ute. Av rädsla för att människor skulle märka att hon läckte avföring isolerade hon sig alltmer.

Annons

– Jag ställde in mig mentalt på att leva med mitt läckage resten av livet. En tröst var att jag i alla fall inte var dödssjuk.

När Josefine till slut fick träffa en läkare på kolorektallaboratoriet konstaterades det att hon hade noll procents knipförmåga men att skadan skulle gå att återställa med hjälp av kirurgi. Men då skulle hon behöva leva med stomipåse under en period, vilket hon inte ville. Så hon tackade nej.

Läs också: Nytt råd ska ge bättre vård vid förlossningsskador

Fortfarande hade Josefine inte avslöjat något för sin man. Hon skämdes för mycket.

– Eftersom han var på jobbet hela dagarna så hann jag fixa till mig och tvätta upp allt innan han kom hem. Därför misstänkte han aldrig något.

Men till slut orkade Josefine inte hålla fasaden uppe. Orden forsade ur henne:

– Sebastian hade inte märkt något och blev naturligtvis chockad. Men han förstod och respekterade mina känslor.

Josefin gav aldrig upp hoppet om att det skulle dyka upp en lösning på hennes analinkontinens.

Även om Josefine ställt in sig på att leva med sitt läckage livet ut gav hon aldrig upp hoppet om en fungerande behandling. När hon läste på nätet om sakral neuromodulering bestämde hon sig för att ge det en chans. Efter mycket tjatande lyckades hon komma med i en studie där man skulle testa metoden. Sakral neuromodulering innebär att en inopererad nervstimulator skickar signaler till de nerver som styr ändtarmens muskler. Patienten får på så vis tillbaka kontrollen över tarmen. Josefines pacemaker sitter i höjd med höften och hon känner knappt av den.

Annons

– Det är den bästa behandlingen jag testat även om den inte hjälper fullt ut. Jag har fortfarande ett visst läckage och måste alltid hålla magen i trim. En dålig mage innebär katastrof. Då är ett stoppande läkemedel mot diarré den enda räddningen.

Läs också: Varannan kvinna skadas av att föda barn

Analläckaget har inte hindrat Josefine från att skaffa fler barn och 2013 kom Alva till världen med kejsarsnitt. Och för ett och ett halvt år sedan anlände minstingen Albert.

Till skillnad från många kvinnor som lider i det tysta är Josefine numera öppen med sin analinkontinens.

– Det är dags att sluta tiga om det funktionshinder som analläckage faktiskt är.