Karin Adelsköld om utmattningen: Visste inte vad jag hette

Det var en vanlig dag i september. Karin Adelsköld var ute på ett ärende i Östersund när allt blev blankt. Från en stund till en annan glömde hon allt. Hjärnan blev tom, hårddisken stängdes av.

– Jag visste inte om jag var ute och gick en promenad eller om jag var på jobb i en stad, eller vilken stad. Jag visste inte vad jag hette eller vem jag var. Och inte vem jag kände.

Jag kunde inte ens minnas mina barn

Det låter som en mardröm, men där och då blev Karin inte rädd. Hennes kraschade minne gjorde att inga känslor släpptes fram. Hon stod på den där okända gatan och försökte få någon reda i stunden.

– Jag visste att jag var ihop med någon som hette Anders. Det var det enda jag mindes, annars inga barn, ingenting.

Hennes dåvarande sambo släppte allt när hon ringde och tillsammans åkte de in till akuten. De var rädda att Karin fått en hjärnblödning, men sjukhuspersonalen förstod genast vad det handlade om.

– Du har utmattningssyndrom, sa de, du är så uppe i varv att din hjärna eller ditt hjärta eller något annat kommer att brista.

– Men då kom jag ihåg vem jag var igen, så jag försäkrade dem att det inte var någon fara – jag brukade få blackouter ibland! Jag var så otroligt speedad.

Så Karin fick ett ultimatum: Lägg in dig eller bli tvångsinskriven.

– De sa att jag var på väg att förlora greppet.

Intagen på psykakuten

Karin höll inte med, men gick ändå med på att bli intagen på psykakuten i några dagar. Det var svårt att ta in. Hon, den smarta, starka med superkontroll. Skulle hon behöva vårdas på en avdelning där elementen var extra fastskruvade i väggen och mobilladdare var förbjudna?

– Första dagen var helt absurd. Jag satt där i en alldeles för liten plyschoverall som Anders hämtat, med en massa lugnande i kroppen och tänkte: Hur hamnade jag här? Jag var helt övertygad om att det var fel. Vad gjorde jag på psykakuten? Herregud, det är ju bara sjuka människor som kommer dit.

– I väntrummet hängde en lapp med en bild på mig med käckt leende. Det var om någon föreläsning jag skulle ha. Och alla såg det – det var så bisarrt.

När vi träffas har det gått åtta månader sedan kraschen. Det syns inte utanpå vad hon varit med om eller hur hon mår. Hon ser ut som samma snabbtänkta, sympatiska och roliga Karin Adelsköld som synts på scener, tv och

i sociala medier de senaste åren. Men det är hon inte.

– Det här är ingen solskenshistoria, säger hon.

– För jag kommer aldrig att bli mig själv. Jag kommer inte att få tillbaka minnet helt. Det blir säkert lika bra, eller bra på ett annat sätt. Men jag är inte tillbaka smal, stark och friskare än någonsin – och har gjort en föreläsning om utmattning som säljer för fulla hus. Jag kanske aldrig kommer att jobba med det jag gör.

Känner mig hjärnskadad

Hon förstod aldrig att man kunde bli så här sjuk av stress. Trött ja, men hjärnskadad nej. Nu vill hon berätta och kanske få någon eller några att stoppa upp innan de också kollapsar.

– Jag trodde man blev väldigt trött, men den här hjärntröttheten … den är på ett annat sätt. Den känns fysisk, som om något gått sönder i huvudet. Som om jag har en hjärnskada.

Minnet krånglar fortfarande. Så fort hon blir det minsta stressad strejkar hjärnan. Hon kan gå på Ica och helt glömma bort varför hon är där, eller vara på väg till bilen och inse att hon inte minns var den står parkerad. Räddningen är att dokumentera vardagen med mobilkameran och förbereda sig med listor. Men det fungerar bara om hon får ta det lugnt. Därför var det svårt att komma tillbaka, hon tappade minnet på scenen och blev sängliggande en vecka efter varje uppträdande. Alltså har hon tvingats börja försiktigt, försiktigt, med att arbeta 25 procent under våren. En siffra som stigit till 70 procent sedan dess.

Att det inte handlade om något snabbt övergående problem stod klart redan när Karin blev utskriven från sjukhuset.

Kom inte ihåg mitt eget hus

– När jag kom hem tänkte jag: Va? Vilket fint hus! Jag kom inte ihåg att jag bott där. Min hjärna hade blivit överhettad som en hårddisk och stängt av. För mycket information, för mycket stress, för mycket av allting.

– Det är därför jag pratar lite svajande om det här. Jag minns inget egentligen. Och så minns jag inget från de två senaste åren, i princip.

Försvann de minnena när du blev sjuk?

– Ja. Alla manus som jag haft i huvudet, alla skämt. Allt är borta. Det kommer tillbaka så småningom, säger de. Och det har kommit tillbaka lite grann.

– Jag hittar till exempel inte längre i Stockholm. Jag har bott här i 15 år, men är som en turist. Jag får gå med karta hela tiden och lära mig allt från början.

Efter att Karins hjärna stängt av följde kroppen efter. Kort efter att hon kommit hem försvann all ork. Hon låg bara och stirrade framför sig. Ändå tog det flera veckor innan hon insåg att hon var sjuk – på riktigt.

Fick andnöd av sociala medier

Vad gjorde att du förstod det?

– Det var att jag började gråta hela tiden. Jag är inte en sådan som gråter. Och sedan att jag blev helt knockad. Jag kände mig som full fast jag inte ens åt lugnande. När jag försökte mejla och boka av jobb kunde jag inte ens det. Siffrorna hoppade. Då fick jag ge mig.

Förra hösten minns Karin som i en dimma. Hon sov mycket, men inte bra. Var uppe på nätterna och stökade och låg länge på morgnarna. Dagarna tillbringade hon i soffan med tidningen, som hon ögnade igenom mest för att få tiden att gå. För inget hon läste fastnade. Sociala medier undvek hon helt och hållet.

– Jag kunde inte titta på Facebook eller Instagram för jag fick andnöd när jag såg vad alla gjorde.

Tankarna snurrade. Hur skulle det gå? Med jobbet, kärleken, livet? Och nu kom rädslan.

– Det var hemskt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag visste inte om jag skulle hamna på något hem resten av livet eller inte. Jag trodde absolut inte att jag skulle kunna jobba igen.

– Jag kände mig sjukt misslyckad. Jag har alltid haft bra självförtroende, men sämre självkänsla och den har jag jobbat mycket med i terapi. Men nu åkte båda i botten. Det här är som en självkänslasjukdom.

Det dåliga samvetet gnagde. För barnen som hade en ledsen mamma och för alla jobb hon var tvungen att ställa in. Kanske också för att varningssignalerna funnits där långt innan hon blev utmattningsdeprimerad. Karin hade dragits med symtom som sömnproblem och en låg irritationströskel ganska länge.

– Nu ser jag att jag varit stressad, att jag varit som i en tunnel och inte kunnat bromsa.

Karins superkreativa hjärna satte hela tiden krokben för henne genom att hitta på nya, fantastiska idéer: Hon startade stand up comedyklubb, höll kurser och föreläsningar, arbetade ideellt, började skriva en bok och en föreställning – och hade samtidigt ambitionen att vara en närvarande mamma.

Bara roliga saker – och vem tänker på att det roliga kan leda till katastrof?

– Man vill inte offra något. Man vill ha allt. Jag har bara haft roligt. Det var därför det var så svårt att förstå också. Hur kan min hjärna lägga av?

Vem är jag om jag inte presterar?

Först i vintras, när hon accepterade att livet förmodligen aldrig skulle bli som förut, kunde vägen tillbaka börja på allvar. Hon blir sakta bättre, även om hon drabbas av bakslag med jämna mellanrum. Just nu handlar livet mycket om att lära sig att leva på ett annat sätt än tidigare.

– Jag är fortfarande i processen att hitta mig själv. Det är tydligt att jag byggt så mycket på prestation, och om jag inte presterar: Vem är jag då? Hur ska jag ta hand om mina barn, hur ska jag försörja dem?

– Det är där jag måste jobba med mig själv jättemycket. Släppa kraven, släppa pressen.

Har du ändrat ditt sätt att tänka?

– Mitt nya mantra är ”det löser sig”. Men det får jag jobba med hela tiden. Vad är det värsta som kan hända? Egentligen ingenting. Jag vill att alla ska må bra och att allt ska funka och har tagit ansvar för andras välmående, trots att de inte bett mig. Det tycker jag är väldigt intressant. Att jag under så många år velat hjälpa människor – som inte bett om hjälp. Jag kan ju åtminstone vänta tills de ber mig.

Karins hjälpådra är stark. Hon ställer alltid upp, vare sig det handlar om att starta ett förbund för dem som lider av PMS, arbeta ideellt med att informera om ny teknik eller vara klassförälder.

– Men det är inget ädelt drag. Det handlar om att bli omtyckt, jag vill bli älskad. Om jag ska rensa bort precis allt jobb och alla sådana saker och hitta kärnan så tror jag att alla går omkring och vill bli älskade. Vi älskar oss själva för lite och vi älskar varandra för lite. Superklyschigt.

– I mitt fall har det nog varit så att jag inte har känt mig älskad, så jag har på olika sätt försökt kompensera det. Sedan kan jag inte svara på varför, men jag har ju haft det tufft i skolan, det kan ju vara en orsak.

En av de svåra sakerna att hantera för den som blir utmattningsdeprimerad är att ingen kan tala om hur lång tid det tar att bli frisk. Och ingen vet egentligen hur man ska göra för att bli frisk. Så det gäller att hitta sin egen metod.

Just nu är sömn bästa medicinen

– Det som funkar bäst för mig är att sova. När jag hade accepterat sjukdomen började jag sova, så nu sover jag 10–11 timmar per dygn. Och sedan att jag lärt mig att jag inte har någon extra energi. Av sömnen får jag en viss mängd energi och den får jag portionera ut under dagen. Då gäller det att planera inför det. Det har hjälpt.

– Och så gå i skogen. Gå, gå, gå! Det är jättebra. Och nu håller jag på och försöker se om det finns mat som kan göra mig piggare. Jag har tröstätit jättemycket, framför allt nu mot slutet. Nu känner jag att jag mår bättre, men det är så lätt att skaffa sig den där kicken av socker för att hålla lite till. Jag vill ju så gärna vara pigg!

Karin konstaterar att det finns något roligt i eländet ändå – och att hon känner att hon gör nytta.

– Humorn har räddat mig. Jag kunde till och med skratta åt det när jag gick på psyket i plyschoverallen.

Hon räknar upp en rad roliga baksidor med glömskan. Hur barnen utnyttjar att hon glömmer saker för att få som de vill. Att hon glömt alla bråk med sin exman och bara ser vilken fin kille han är. Att när hon hittar gamla skämt tycker hon de är rätt bra ändå.

– Det här kan bli världens bästa stå upp-show. Hur arbetstränar en komiker till exempel? Genom att dra halvtaskiga skämt?

Karin älskar sitt jobb, älskar att få människor att skratta och må bra. Samtidigt är hon medveten om att hon kanske inte kan fortsätta med det. Hon har betalat ett högt pris för den kärleken.

– Jag visste inte att man kan bli så här sjuk. Jag förstod inte att när man får symtomen måste man sätta sig ner och förstå allvaret. Och jag fattade inte att man var tvungen att offra någonting. Men det måste man – det går inte bara att addera.

Karin har funderat på varför hon alltid tagit på sig så mycket.

– I mitt fall har det nog varit så att jag inte har känt mig älskad, så jag har på olika sätt försökt kompensera det.

FOTO: Stefan Jerrevång

MåBra:s chefredaktör: Nu tar vi fajten mot den sjuka stressen!

Nu pågår Den Dolda Stressen, en kampanj initierad av MåBra med syftet att öka medvetenheten kring stress. Vi vill ta fajten för alla kvinnor som går på knäna. Vi vill lyfta fram stressen i ljuset och göra vad vi kan för att hjälpa människor att minska den!

Ta tempen på din stressnivå och ta del av vår kampanj här

Se vår hyllade kampanjfilm!

De senaste fem åren har antalet stressrelaterade sjukskrivningar i Sverige mer än tredubblats. Så här kan det inte fortsätta! Därför har MåBra startat kampanjen Den Dolda Stressen. Här kan du läsa om nyheter och forskning kring stress, få tips och råd för att stressa ner samt läsa inspirerande livsöden om kvinnor som tagit sig tillbaka från utbrändhet.

Vänd trenden på mabra.com/stress!