Kristin Kaspersen blev sjuk av corona: ”Är försiktig”

Efter reklamen: 10 saker du vill veta om Kristin Kaspersen

Kristin har, som alltid när vi ses, många järn i elden. I vårt samtal berättar Kristin att hon allt mer försöker hitta ett sätt att jobba med sig själv som varumärke. Något hon tog tag i då pandemin kom. Möjligheten att jobba utifrån sig själv och inte vara beroende av andra arbetsgivare blev viktigt när alla jobb försvann under ett halvår efter att alla restriktioner kom och jobben försvann. Ett sådant exempel är podden ”Kristin Kaspersen Nyfiken på” som hon startade i början av hösten.

– Jag har fått förfrågan tidigare och till en början kände jag inte att jag hade något nytt att tillföra. Det fanns många bra poddar det två kvinnor/tjejer sitter och pratar om livet och erfarenheter. Så det var inte aktuellt för min del. Sen älskar jag att möta andra människor och samtala. Det är det jag älskar med jobbet på TV, mötet med människor. Jag är så otroligt nyfiken som person då jag älskar att lära och lyssna till andra så att få möta dessa människor är fantastiskt kul. I min podd har jag möjlighet att bjuda in spännande och intressanta människor som har något inspirerande att säga i olika ämnen. Det är bland det roligaste jag gjort, säger Kristin som trots att hon utvecklar sina egna projekt för sina egna kanaler nog aldrig kommer sluta att göra uppdrag som ”Svenska Hjältar” eller som nu i januari, då hon ska leda årets ”Idrottsgala”.

– Det blir en annorlunda gala än tidigare såklart p g a pandemin men det finns så många inom idrotten som är värda att hyllas under året. Dessutom blir det min tionde idrottsgala vilket känns fantastiskt. Det kunde jag aldrig tro när jag för över 20 år sedan klev in på scenen med Leif Loket Olsson den allra första idrottsgalan.

Har skrivit boken ”Vägen till att leda mig själv”

Kristin är också aktuell med sin femte bok.

”Vägen till att leda mig själv…via stigar, berg och snår” har sitt ursprung i Kristins funderingar kring sambandet mellan stress och ohälsa.

– Jag har genom livet skapat så mycket stress inom mig själv. Stress som man i många fall kunnat göra något åt. Samhället sänder i sig ut så mycket som stressar oss och jag frågade mig själv vad jag kan göra för att minska den inre stressen, säger Kristin. Efter att ha samtalat med hjärnforskare och sakkunniga inom vården om hur stress påverkar människan är Kristin mer övertygad än någonsin om att stressen kan göra oss sjuka.

– Det finns bevis på att vi kan bli sjuka av stress. Därför tycker jag det är viktigt att vi ser det vi kan göra för att minska den stress vi skapar själva. Jag har utgått ifrån mitt eget liv, mina egna perspektiv och historier och utifrån detta vill jag inspirera andra att se över sina egna liv. Förhoppningsvis kan hon med det få andra att se om det finns något de kan göra i sin vardag för att minska stressen, men Kristin vill inte ge några pekpinnar och säga åt andra vad de ska göra eller hur de ska leva sina liv. Det handlar om att väcka en nyfikenhet och förståelse. I inledande kapitel skriver Kristin till exempel om kampen om att ständigt söka bekräftelse. Hon beskriver hur hon som barn fick skratta och gråta. Att visa sig känslig och sårbar var inget konstigt under barndomen. Men så hände något under tonårstiden. Hon tappade bort sig själv och även om hon hade rätt bra självförtroende kände hon sig osäker i sig själv. Den där resan att bygga upp sin dåliga självkänsla påbörjades egentligen först när hon blev mamma.

Sonen Filip blev startskottet för att älska sig själv

– Jag minns ett tillfälle då jag kom hem från jobbet och kände att jag inte gjort vidare bra ifrån mig. Filip, som då var 3 år mötte mig vid dörren och utbrast ”Jag älskar dig mamma”. Det där blev startskottet. Jag tänkte att jag önskade att jag älskade mig själv lika mycket som mina barn älskade mig. Och dessutom gör barn ofta som vi vuxna gör. Om inte jag älskar mig själv för den jag är risken mindre att mina barn ska älska sig själva för dem de är så jag började att jobba med mig själv, säger Kristin. Hon fortsätter:

– Bekräftelse är fint och nyttigt, både att ge och få. Men jag tror bekräftelse i sig kan skapa en viss stress. Jag tror det är viktigt att tidigt lära sina barn att bekräfta sig själva. När de till exempel frågar ”Mamma, är jag fin i den här tröjan?” Ska man kanske vänta med att svara vad man tycker och istället ge dem motfrågan ”Vad tycker du själv?”. Säger då barnet att det känner sig fin i tröjan kan man svara ”Vet du, det tycker jag med”, säger Kristin. Hon betonar att man kanske inte ska lägga så stor vikt vid den yttre bekräftelsen. Under sin uppväxt har Kristin haft stort bekräftelsebehov och hon menar att det är en del av livets gång, men att hon fått jobba med att bekräfta sig själv. Hon beskriver också hur det i dagens samhälle med alla sociala medier är lätt att bygga upp en ”felaktig självkänsla” utifrån till exempel antalet likes på Instagram.

Så resonerar Kristin Kaspersen om Instagram

– Det känns som vi många gånger lägger upp något för att bli bekräftade mer än att vi har något att berätta, säger Kristin som aktivt tänker till lite extra innan hon lägger ut ett nytt inlägg.

– Jag ställer mig alltid frågan: ”Varför vill du lägga upp den här bilden och texten?” Om det är för att jag vill bli sedd låter jag det vara och känner efter vad det egentligen handlar om. Först när jag känt in mitt svar så tar jag ett beslut om jag vill lägga upp eller inte. Jag reflekterar även när jag tittar på hur många likes eller kommentarer jag fått. Varför är det viktigt? Idag tittar jag på hur många likes jag fått för att se vad mina följare tycker om för inlägg och om det är något dom inspireras av. Det är det jag tycker är roligast med Instagram. Att inspirera, upprepar Kristin.

Antaganden är något annat som Kristin tror många lägger onödig energi på. Hon menar att man kan gå och irritera sig en hel dag på en person som kommit försent till ett möte och utgår från olika antaganden om varför.

Antaganden är en lögn tills du vet vad sanningen är. Fråga istället personen om anledningen, kanske personen hade besökt sin sjuka mamma och lämnat en blomma? Sådana här irritationer inombords kan växa och bli till jättestora berg. Och det är du själv som bygger dem. På mina föreläsningar brukar jag ställa frågan ”Hur många tycker om att vara irriterade?”. Aldrig har någon räckt upp handen, berättar Kristin.

Berättar om förväntningarna på en dejt

Hon pratar även om förväntningar vi har inom oss. Bara för att vi inte är raka med varandra om hur och varför vi vill ha saker och ting på ett visst sätt, skapas missförstånd och besvikelser. Helt i onödan egentligen, tänker Kristin som beskriver sig själv som mer rak i sin kommunikation idag än när hon var yngre. I sin bok beskriver Kristin om ett tillfälle då hon bjudit hem en kille. Hon kom hem efter en arbetsdag och hade byggt upp ett scenario om hur deras dejt skulle se ut, vad de skulle prata om och vad de skulle göra. Han i sin tur hade förväntat sig att Kristin skulle ha lagat middag, eftersom hon hade bjudit hem honom till sig.

– Våra egna förväntningar stod i vägen för de kärleksförklaringarna vi gav varandra. En stress och besvikelse som vi var och en behöver ta ansvar för. Vi ville båda visa vår kärlek men vi såg inte kärleken vi gav varandra, förklarar Kristin. Hon menar att saker som bekräftelse, antaganden, förväntningar och en rad andra saker -små saker i vardagen, skapar stress och i långa loppet gör oss sjuka.

Kristin Kaspersen smittad av coronaviruset

I januari 2020 reste Kristin till Bali, främst för att skriva boken. Hon ville börja ”helt blankt”. Väl där kände hon att hon behövde göra vissa förändringar i sitt eget liv innan hon kunde skriva en bok om att leda sig själv.

– Jag hörde av mig till min förläggare och sa att vi behövde skjuta på min deadline. Därefter lade jag ifrån mig datorn och tog istället hand om mig själv. Intill mig hade jag endast en bok jag började skriva i, berättar Kristin.

Väl åter i Sverige kunde hon, på grund av att pandemin ställde in alla hennes föreläsningar, ta sig tid för skrivandet. Men redan i ett tidigt skede av pandemin drabbades Kristin själv av Corona. Hon kände sig inte jättesjuk, men hade feber ungefär varannan dag under flera veckor. Efter fyra veckor tog hon sig till sjukhuset där de sa det vara covid-19.

– Jag bär fortfarande på antikroppar och jag har känt mig frisk i flera månader. Men kroppen påverkades. Precis innan jag blev sjuk lyckades jag genomföra Vasaloppet. Men vid midsommar, efter sjukdomstiden, orkade jag knappt springa två kilometer utan att det kändes som en enorm pärs. Det har tagit tid att återhämta sig och även om kroppen klarat av det så har jag en enorm respekt för sjukdomen. Jag går inte runt och är rädd för att drabbas igen, men jag är försiktig.

Följde i mamma Barbro ”Lill-Babs” Svenssons spår

Kristin berättar hur hennes kropp tog stryk och att hon drabbades av enorm trötthet. Det var svårt för Kristin att skriva på boken, men så kom sommaren och Kristin åkte till Gotland. Det var första sommaren på 23 år som hon inte behövde tänka på någon annans behov, hon kunde göra exakt vad hon ville.

– Jag hade så många planer för sommaren som ju aldrig blev av. Jag åkte till Gotland och tog en dag i taget. Jag vet att jag inte kommer leva själv resten av livet och tänkte att jag måste passa på att hitta på saker helt själv nu medan jag kan. Jag tog chansen och det visade sig bli en helt fantastisk sommar. Jag började med att åka till ”Grå gåsen” där mamma spelade in "Så mycket bättre” och sedan åkte jag vidare till en kompis som har hus på ön, säger Kristin som blev helt förälskad.

Det slutade med att Kristin åkte till Gotland fyra gånger, den senaste gången under tidig höst. Till den här boken har Kristin även fotograferat alla bilder.

– Att fota är för mig påminner mig om när jag spelar golf. Fotograferingen är ett sätt att slappna av, något slags meditativt. Jag tror aldrig att jag känt mig i nuet så mycket som när jag gick runt i Gotlands vackra natur och fotade, säger hon.

Bara hunden Minoo som sällskap

Under sista vistelsen bodde Kristin i ett litet hus som låg helt öde på en äng men nära stranden. Hon hade endast med sig Minoo som sällskap och under den här perioden kunde jag slutföra boken med alla texter och bilder.

Någon hundmänniska har Kristin aldrig egentligen känt sig som och i början tänkte hon att det kanske var en korkad idé att skaffa hund när barnen väl är på väg hemifrån. Men efter 2 1/2 år känner Kristin att en hund ger mer än vad den tar.

– Minoo är alltid glad när hon ser mig och kommer alltid och lägger sig intill mig när jag jobbar eller ser på TV. Dessutom ser hon till att jag tar avbrott i skrivandet och tar mig med ut på promenader.

Du är styrka och positivt tänkande personifierad. Drabbas du aldrig av mörka dagar?

– Vi bär alla på olika personligheter. Jag är inte den som blir deprimerad eller bitter. Men visst, jag minns speciellt en lördag under sjukdomstiden. Jag skulle egentligen befunnit mig på bröllop i Frankrike, men låg nu själv i min lägenhet och jag minns att det regnade. Jag brukar ge mig själv några minuter då jag frågar mig själv varför jag känner eller mår som jag gör. Jag tänkte efter och kom fram till att det som gjorde mig ledsen var det faktum att jag kände mig ensam. När jag kom på anledningen kom jag över den ledsamma känslan. Vi hanterar alla saker och motgångar på olika sätt. Efter att ha läst Brenè Browns böcker, hon har forskat på sårbarhet i över tio år, har jag insett vikten av att våga sig visa sig sårbar, att det är en styrka.

Har du blivit bättre på att visa dig sårbar i din omgivning?

– Jag tycker det är lättare bland vänner än i relationer. I tidigare relationer har jag känt att jag inte räcker till. När någon lämnat mig har jag känt att det beror på att jag visat mig för skör. Numera inser jag att det är en styrka att visa sig sårbar. Att vara sårbar är inte detsamma som att vara svag.

Vad ger dig livsglädje?

– Åh, att få skratta tillsammans med mina barn. Vi satt för ett tag sedan och spelade något slags sällskapsspel tillsammans och jag skrattade så jag knappt fick luft. Killarna är så sjukt roliga och vi har väldigt kul ihop. Jag kräver inte så mycket av vardagen och är väldigt lycklig i mig själv. Men det finns inget som går upp mot att se sina barn lyckliga.

Finns det något som skrämmer dig?

– Att det ska hända mina barn något. Men sedan är jag extremt rädd för att åka färja. Jag åkte på Estonia endast en månad innan det sjönk och när vittnena i efterhand beskrev var de befann sig på båten och hur det såg ut kunde jag se allt framför mig. Det blev har suttit kvar länge och det tog över 25 år innan jag åkte färja därefter. Jag åkte till Gotland nu i år. Det gick bra, men att åka utan att känna mig rädd dröjer nog. Jag skulle aldrig boka en kvällstur, jag vill ha möjlighet att se land så jag vet åt vilket håll jag skulle behöva simma.

Din äldsta son har redan flyttat hemifrån, vad känner du inför att din yngsta snart kan vara på väg ut?

– När Filip flyttade hemifrån kändes det såklart abrupt, en märklig känsla att inte vara behövd 24-7. Samtidigt hade jag Leon kvar. Svårt att säga hur tomheten, när båda är utflyttade, kommer påverka mig. Samtidigt är ju jag, som är van vid varannan vecka-livet, delvis van. Jag upplever det inte så konstigt att inte ha barnen hos mig hela tiden. Men jag säger ofta till dem, att visst vore det väl konstigt om jag inte längtar efter dem när de är borta? Jag vill så klart att de ska ge sig ut i världen, men jag saknar att ha Filip hemma ibland och jag kommer sakna Leon den dag han flyttar hemifrån. Men sakna är kärlek och det är inte jobbigt. Min uppgift är att hela tiden visa att jag finns här för dem, oavsett. Det spelar ingen roll hur gamla de är, jag kommer alltid vara deras mamma. De vet att jag finns här. Men jag har också sagt att från den dag de är vuxna och vill ta ansvar för allt, har de också 50% ansvar för vår relation. Jag har också sagt att nu är jag vuxen-mamma. Jag är helt ny i den här rollen och gör inte allltid rätt, men jag jobbar på det.

Som mamma till barn som har ADD samt ADHD, vad har varit tuffast?

– Det har inte känts så svårt för mig som mamma att möta dem och deras behov. Däremot har hela skolbiten varit tuff. Skolsystemet handlar om att skriftligt visa prov och läxförhör att man kan. Det mesta handlar om att skriva och läsa. Om det inte är ens styrka i inlärning utan man lyssna och bilder får dig att lära bättre spelar det ingen roll. Skolan har sitt system. Jag vet att vissa skolor jobbar på att nå alla barn med då vi är och alltid varit olika hur vi lär eller hur vi är. Men den här världen är enormt prestation-baserad och viktigast är att du kan bevisa kunskap på skolans premisser. Det gör ont i mig, att som mamma, se på när ens barn inte respekteras för sina styrkor. Detta har varit den absolut största kampen. Varför inte se barnens personligheter och uppmuntra det som de är duktiga i?

– Tack och lov är vi mer öppna för människor med diagnoser idag. Det handlar inte om någon ”kändisdiagnos” som någon uttryckt dessa olika bokstavskombinationer. Däremot är det många kreativa personer som till exempel har ADHD.

Längtar du efter att träffa någon?

– Längtar är nog fel ord men jag ser fram emot det. Det blir ofta så knäppa rubriker hur jag än svarar på sådana här frågor. Men jag ser som sagt inte mig själv levandes ensam resten av livet. Men jag letar inte och jag mår så väldigt bra i mitt egna liv där jag är nu, så jag måste inte ha någon annan för att bli lycklig. Jag går inte och bygger upp förväntningar kring den man jag kanske fastnar för, då stryker man ju automatiskt bort så många män, personer som jag kanske egentligen skulle vilja möta i mitt liv. Jag attraheras av människor som är drivande, men även människor som hittat sin balans och är grundade i sig själva. Jag vill ha en rolig och okomplicerad relation och så tror jag det kan bli när båda två är trygga i sig själva. För mig är det viktigt att ha kul och att känna tillit till varandra.

Text och foto: Frida Funemyr

LÄS MER

Kristin Kaspersen om förändrade relationen med sönerna Filip och Leon

Kristin Kaspersen och Malin Berghagen anordnar luciatåg för äldre

10 kändismammor och deras döttrar – när de är lika gamla