Malin: Jag stressade så mycket att jag fick epilepsi

Som ensamstående mamma med ett krävande jobb som personlig tränare och gymchef hade Malin Karlstrand, 27, få lugna stunder. När hon förra året började få problem med närminnet trodde hon därför att det berodde på stress.

– Jag kom inte ihåg saker som någon just hade sagt. När jag sedan föll ihop flera gånger och tappade medvetandet så bokade jag tid på vårdcentralen.

Malin trodde de skulle säga åt henne att ta det lugnt. Men läkaren pratade om att det kunde vara fel på hjärtat eller någon form av epilepsi, och Malin blev inlagd på sjukhus.

– Jag var helt chockad! De undersökte först hjärtat och hittade ett hjärtfel. Men det var inte orsaken till mina symtom. I stället började de undersöka hjärnan och nämnde tumör eller blödning.

Stressen utlöste epilepsi

Efter många undersökningar och en jobbig väntan fick Malin till slut veta att hon kunde ha epilepsi. Läkarna misstänkte att det var en följd av en hjärnskada som uppstod några år tidigare när hon hade hjärnhinneinflammation.

– Det var strax efter att min dotter Jolie föddes. Jag var jättesjuk då, men efter att jag tillfrisknat från hjärnhinneinflammationen var det inga konstigheter. Det som sedan utlöste epilepsin var stress, säger Malin.

På sjukhuset fick hon också så kallade frånvaroattacker, då hjärnan ”laddas ur” några sekunder.

– Jag var väldigt rädd. Det snurrade i huvudet och jag var förvirrad. Jag fick inte vara uppe utan tillsyn för de var rädda att jag skulle få anfall, ramla och slå mig. Det var hemskt!

Efter en vecka blev Malin utskriven från sjukhuset i väntan på de undersökningar som skulle bekräfta diagnosen epilepsi. Under väntetiden fick hon inte vara ensam med sin dotter på grund av risken för anfall.

– Jolie fick vara hos mormor och morfar eller farmor och farfar. Vi pratade på Skype varje dag och hon var helt förtvivlad. Hon förstod inte varför mamma hade ”vingelhuvve”. Det slet nästan ännu mer på mig än sjukdomen, berättar Malin.

Mådde dåligt av epilepsimedicinen

Räddningen blev att pojkvännen Andreas flyttade hem till Malin. De hade bara varit tillsammans en kort tid, men han tog ledigt från jobbet för att hjälpa till så att hon kunde ha Jolie hos sig.

– Det stödet bar mig igenom den tunga hösten, säger Malin med värme i rösten.

I november förra året fick Malin slutligen sin epilepsidiagnos bekräftad. Det kändes som en lättnad. Nu kunde hon ju få medicin och bli frisk! Men så enkelt var det inte, konstaterar hon.

Malin fick ett epilepsiläkemedel och en del anfall försvann. Men hon blev inte helt fri från dem. Dessutom fick hon svåra biverkningar.

– Jag mådde psykiskt fruktansvärt dåligt och bröt ihop. Jag slutade ta medicinen. Nu vet jag att det kan vara farligt, men jag var desperat då.

Malin fick till slut träffa en neurolog i Stockholm. Läkaren kom fram till att Malin skulle lära sig stresshantering eftersom epilepsin utlösts av stress.

– Jag fick gå hos en KBT-terapeut och lära mig vad som utlöser mina anfall. Det är främst stress och starkt ljus. Jag måste lyssna på kroppen och acceptera att bara göra så mycket jag kan.

Har slutat med medicin

Malin tar ingen medicin för närvarande och har klarat sig utan stora anfall.

– Men jag får muskelryckningar och kramper i sömnen ibland. Jag känner det inte, men Andreas märker det. När jag vaknar på morgonen är jag extremt trött.

Malin tycker att hon trots allt mår ganska okej. Hon arbetar deltid och har fått hjälp att anpassa jobbet till vad hon klarar. Men det är frustrerande att hon inte kan träna så hårt som hon vill eftersom träning är hennes yrke och en vältränad kropp en del av hennes varumärke.

– Men jag promenerar och cyklar. I början var det obehagligt att vara ute ensam, men nu är jag inte så rädd. Jag är tacksam att jag har en ganska lindrig form av epilepsi och hoppas slippa medicin. Mitt mål är att bli så bra som möjligt och kunna jobba heltid igen.

Av: Lillian Ottosson Foto: Petra Berggren