Maria har atypisk autism: "Jag ser min diagnos som en superkraft"

Autism är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar hjärnan funktion och möjlighet att hantera information. Man pratar ofta om autismspektrum och autismspektrumtillstånd, eftersom autism kan visa sig på olika sätt beroende på personlighet och om andra diagnoser finns med i bilden – precis som ett färgspektra i en regnbåge. Tillstånd är också en viktig del i begreppet, eftersom det är ett tillstånd och inte en sjukdom.

Atypisk autism är en neuropsykiatrisk diagnos som räknas till autismspektrumstörningarna. Men om en person är atypisk autistisk innebär det att personen har många men inte alla kännetecken från någon av de andra diagnoserna inom autismspektrumet.

35-åriga Maria Nydahl i Umeå har diagnosen atypisk autism. MåBra ringde upp henne för att diskutera fördomar, fördelar och fakta kring autism.

Maria, som också har en lätt utvecklingsstörning, jobbade tidigare på en daglig verksamhet men fick sluta eftersom stressen blev för stor. Idag är hon sjukpensionär. Hon har precis avslutat ett träningspass när vi får tag på varandra. Promenader och träning står ofta på schemat, annars tillbringar hon största delen av sin tid med sin make och föräldrarna.

Maria har alltid känt sig annorlunda och udda, berättar hon. Ändå dröjde det 18 år innan hon fick sin diagnos.

– När jag var yngre var jag ofta för mig själv. Jag ville verkligen inte vara med andra. Mamma och pappa kämpade för att få mig att leka med andra barn, de ville såklart att jag skulle ha kompisar och se mig leka och ha roligt. Men det slutade alltid med bråk, säger hon.

Som vuxen kan hon titta tillbaka och tacksamt konstatera att föräldrarnas agerande bottnade i kärlek. Att umgås med andra barn och vara social är ju norm, menar hon. Och Maria minns dagen hon fick sin diagnos tydligt:

– Jag hade haft så mycket problem med min uppväxt så när jag äntligen fick svaret så upplevde jag en lättnad. Både jag och mina föräldrar blev glada över beskedet.

När väl diagnosen bekräftats blev det också enklare att hitta verktyg, acceptans och en väg framåt. Maria nämner habiliteringen och stödet där som helt avgörande.

– Utan stödet och verktygen från habiliteringen och mina föräldrar hade jag aldrig kommit så här långt.

Tycker du samhällets syn och förståelse har förändrats?

– Det blir bättre för varje år tycker jag. Tidigare blev jag ifrågasatt: ”Du som orkar träna och gå långa promenader så borde du ju klara av ett arbete.” Man förstod inte att  fysisk styrka är en sak, men min mentala och sociala kapacitet är något helt annat.

Det är dock fortfarande vanligt att folk ”drar alla diagnoser över samma kam” menar Maria.

– Samma diagnos betyder ju inte att vi är samma personer. Det som är verklighet för mig är det inte för någon annan!

Idag är Maria trygg i sin diagnos. Hon ser den inte som ett hinder utan som en möjliggörare och något som definierar henne som person.

– Jag har lagt ner så mycket tid på att  passa in och vara som alla andra, men nu har jag kommit till insikten att jag trivs bäst med att vara med mig själv. Jag har har hittat min plats och hittat mig själv, förklarar hon.

Hur ser du på din diagnos idag?

– Jag ser min diagnos som en superkraft. Min envishet har hjälpt mig så otroligt mycket, utan min envishet hade jag inte kommit så här långt. Ingen trodde att jag skulle bo själv, ha en make och så vidare. Och titta vad jag står idag!

Maria vill att hennes historia ska ge hopp och kraft till både personer med diagnoser och anhöriga – men också att den kan sprida kunskap på ett bredare plan.

– Jag blev utdömd av vården och har lyckats bra ändå. Jag vill sprida förståelse, accceptans och kunskap. Jag hoppas den här artikeln bidrar till det.