Nina Campioni misstog förklimakteriet för graviditet

Du känner att något inte riktigt stämmer i kroppen. Brösten är ömma, humöret svajar, hormonerna spökar och mensen har inte synts till på... ja, hur länge är det nu? Först kanske du blir orolig, men sen börjar tankarna snurra. Dessa tecken är ju typiska för en graviditet. Varför har jag alla symtom trots att jag vet att jag inte är gravid?

Efter reklamen: På väg in i klimakteriet för tidigt – så vet du

Exakt så här var det för journalisten, poddaren och influencern Nina Campioni. Hon trodde att hon var gravid och hann till och med glädjas över att familjen skulle växa. Men när graviditetstest efter graviditetstest visade negativt blev hon orolig och sökte hjälp. Det visade sig att Nina, då 39 år gammal, kommit in förklimakteriet. Här är hennes historia.

Nina Campioni om att vara i klimakteriet

Hej Nina. När insåg du att något inte riktigt stod rätt till?

– Det började med att jag var helt säker på att jag var gravid. Min mens kom inte, brösten ömmade och det liksom ”drog” i äggstockarna. Jag tog flera graviditetstest, men alla visade negativt. Jag blev säker på att jag var sjuk på något sätt. Något måste vara fel. Så efter mycket ångest fick jag en tid hos gynekolog där vi gjorde tester som då visade ”pre-menopause”, alltså förklimakteriet.

Vad visste du om klimakteriet då?

– Absolut noll! Precis som jag hade noll koll på min cykel och PMS tills jag blev typ 35 år, så visste jag ännu mindre om klimakteriet. Det var någonting diffust som äldre tanter gick igenom. Så sjukt? Något som världens alla kvinnor en dag ska gå igenom har reducerats till ”något för äldre”. Jag blir tokig när jag tänker på hur lågt prioriterat klimakteriet och allt som rör kvinnliga hormoner är inom vården och i samhället i stort.

I tidigare intervjuer har du berättat om gynekologen som gav dig beskedet, bad dig ”gå hem och googla”. Hur kändes det?

– Eh japp... det gjorde att jag kände mig som ensammast i världen. Jag menar om inte ens min gynekolog som SKA ha koll på sådant här, så kanske det är så pass ovanligt att det typ bara är jag som går igenom det? Och vem ska då veta och kunna hjälpa mig?

Fick du någon hjälp?

– Nej inte alls. Inte förrän nu när jag är 43 år. Jag googlade som sagt och genom det började jag ”självmedicinera” lite med hjälp av naturläkemedel, vitaminer och mineraler, vilket faktiskt hjälpt en hel del mot vissa av mina symptom. Men det var först när jag kom i kontakt med privat vård som jag fick professionell hjälp. Och det är ju en annan sak att bli förbannad över – de enda som har hjälpt mig inom vården är den privata som jag har fått lägga sjukt mycket pengar på själv.

Vad kände du när du landat i allting?

– Dels lättnad av att äntligen få prata med någon som har kunskap, som vet vad de gör och som på riktigt är intresserade. Men allra mest frustration och ilska över att så många kvinnor mår så otroligt dåligt på grund av hormoner och att det är så oerhört svårt att få hjälp i vårt land idag. Och ännu mer frustration blir det när man väl fått hjälp och man inser hur ”lätt” det är att lösa dessa problem när kunskapen och intresset finns. På ett privat plan har jag absolut gått igenom ett sorgearbete i det att inte kunna få fler barn och att inse att förklimakteriet klassas som en sjukdom.

Kram till dig. Hur mår du idag?

– Bra! Det känns som att mina hormoner lugnat ner sig lite, det känns mer stabilt överlag. Jag känner mig äntligen lite mer som mig själv nu. Det är bara att hoppas att det håller i sig. Det finns ju något fint med klimakteriet också, även om det kan vara pissigt för många så mår man oftast otroligt bra när man är ”färdig”. I Japan kallar man klimakteriet för ”den andra våren”. Det är väldigt fint tycker jag och ett sätt att se på våra kroppar som något fantastiskt istället för en börda.

Vad önskar du att du visste när du fick veta att du kommit in i klimakteriet?

– Att vissa av oss får mer mentala symptom än fysiska. Det enda jag visste om klimakteriet var att man svettas mycket och att man blev arg av ingenting. All info handlade om fysiska symtom men jag upplevde inte dem så starkt, däremot mådde jag dåligt mentalt. Jag kände mig låg, ledsen, fick dåligt minne, jag hade noll tolerans för stress. Så jag gick och trodde att jag var på väg att bränna ut mig och började gå i terapi. Det var väl förvisso bra, men hade jag vetat att alla dessa symtom också var förknippade med klimakteriet så hade jag nog inte klankat ner på mig själv så mycket och dessutom hade jag garanterat sökt vård för dessa symtom och därmed mått mycket bättre. När jag ser tillbaka på det så var det över ett år som gick åt att vara mer eller mindre deppig och det känns ju otroligt bortkastat.

Vad är ditt bästa tips till den som tror att hon kommit in i klimakteriet?

– Boka tid på vårdcentral och kräv att de testar dina värden för klimakteriet. Det kan även en undersköterska göra. Det krävs dessvärre att du själv specifikt ber om det. Kommer du in med diffusa symtom som ”trötthet, nedstämdhet, stresskänslig” så är risken stor att du blir utredd för depression än för klimakteriet. Och eftersom otroligt få allmänläkare har någon som helst utbildning i ämnet så måste vi kvinnor själva utbilda oss.

Något annat du vill säga?

– Se till att söka hjälp så fort som möjligt, ingen ska behöva gå runt och må dåligt. Om du känner som jag, att du inte riktigt känner igen dig själv, ta då tag i det. Vänta inte och låt ingen läkare svepa undan dina problem utan se till att få en utredning. Det finns hjälp, vi måste bara stå på oss.

Foto: Privat