Sanna drabbades av utmattning: "Jag trodde jag hade fått en stroke"

För två år sedan kraschade Sanna Juhlin in i ett utmattningssyndrom.

– Jag har anklagat mig så många gånger för att jag pressade mig själv så hårt. I dag inser jag att det var oundvikligt. För hur hade jag kunnat dra i bromsen när jag inte förstod vad som höll på att hända?

Egentligen startade allt 2014 när Sanna precis avslutat sina studier i litteraturvetenskap, på universitetet.

Läs också: Nära att bli utbränd? Här är 9 varningstecken!

– Jag kände mig ganska uppgiven. Och tänkte att jag väl fick försöka få ett städjobb så att jag kunde dra in lite pengar till familjen. Jag hade gett ut nio böcker på små bokförlag under åren och drömde om att kunna försörja mig på skrivandet. Men det är väldigt svårt och kändes i princip omöjligt.

Så föreslog en arbetsförmedlare att Sanna kunde få starta-eget-bidrag, under ett halvår. Samtidigt fick hon ett författarstipendium.

– Jag skrev en affärsplan, som blev godkänd! Plötsligt hade jag mitt livs chans, kändes det som. Det var nu eller aldrig.

Läs också: Trött, utbränd eller sjuk – vad säger din kropp?

Sanna körde på med fullt fokus och började jaga uppdragsgivare.

– Jag jobbade jämt. Det var jätteroligt och stressande, allt på samma gång. Jag var van vid att ha mycket energi och full fart så jag tänkte inte på att jag kanske behövde varva ner ibland. Det skulle nog ha varit svårt också, för jag hade den där inre pressen hela tiden; att jag måste fixa det här. Och jag sov bra så då var det ingen fara, tänkte jag.

Fick svår migränattack

Det var motigt att få igång företaget, och tog längre tid än planerat. När bidraget tog slut fortsatte hon att jaga uppdragsgivare, samtidigt som hon skrev bokmanus och tog extrajobb på förskolor. Men det var allt svårare att koncentrera sig på skrivandet och lusten för orden började försvinna.

– Jag brukade ha en massa energi för att ordna släktkalas, åka på utflykter med barnen, hjälpa andra och greja hemma. Men jag var inte glad längre. Allt började kännas motigt. Jag, som var van vid att se mig som stark, kunde börja gråta för ingenting. Kände mig trött, liten och svag.

Läs också: Karin Adelsköld drabbad av utmattning: ”Jag är utbränd”

Bara jag får ett bokkontrakt så kommer allt bli bättre, då kommer jag slippa den här inre stressen, tänkte Sanna. Och pressade sig därför ännu hårdare – för att snabbare kunna få vila sedan.

Ett halvår innan kraschen kom allt tydligare symtom på att hon inte mådde bra.

– Jag gick upp sju kilo i vikt på kort tid, utan någon yttre orsak. Och jag var så trött. Det spelade ingen roll hur mycket jag sov. Jag hade migrän sedan tidigare, men väldigt sällan. Nu började attackerna komma tätare. Jag tänkte att det kanske var övergångsåldern som påverkade mig på det här sättet.

Morgonen den 25 april 2015 vaknade Sanna med fruktansvärd migrän.

– Jag hade aldrig haft ett sådant kraftigt anfall, tog mig knappt ur sängen för att gå på toa. Och det gick inte över!

Läs också: Migrän? 11 sätt att bli av med smärtan!

Efter tre dagar förstod Sanna att det inte var en vanlig migränattack.

– Jag blev livrädd. Hade jag en hjärnblödning? Skulle jag dö ifrån mina barn? Kände mig så ensam. Min man försökte hjälpa mig så gott det gick, han var förstås också orolig.

Sanna fick tid på vårdcentralen, och tog sig dit gråtande.

– Läkaren tittade på mig, konstaterade att jag hade lågt blodsocker och skickade hem mig med rådet att äta och dricka vatten. Jag var så slut att jag inte orkade protestera.

Tappade talförmågan

I stället skjutsade Sannas man henne till akuten – där hon fick gjort EKG, det togs prover och hon fick migräntabletter.

– De förstod inte varför jag hade så ont och ville lägga mig i ett rum, så länge. Men jag fick sådan ångest när min man skulle åka hem, han var ju tvungen att vara hos barnen – att jag åkte med honom, liggande i baksätet. Jag var livrädd för att vara allvarligt sjuk, men kunde inte vara kvar på sjukhuset.

I sju dagar låg Sanna hemma i sängen. Sedan lättade migränen och ersattes av spänningshuvudvärk.

Läs också: Migrän kan snart förebyggas – enligt ny studie

– Just då kände jag lättnad. Jag kunde lämna sängen, och ligga ner på soffan i vardagsrummet och hålla om min son. Det var så skönt att ha familjen runtomkring sig, de höll om mig och älskade mig – trots att jag inte hade tvättat mig på en vecka, säger Sanna och ler.

Spänningshuvudvärken satt i under många månader. Ändå började hon jobba igen, efter två veckors sjukskrivning.

– Jag var ju egenföretagare och hade inte tänkt på att teckna en sjukförsäkring. Jag var ju aldrig sjuk! Så jag behövde jobba igen, så fort som möjligt.

Efter att ha föreläst för tre skolklasser under en dag var hon så trött att hon sov tolv timmar i sträck.

– Det var då jag förstod att det här inte skulle gå över på länge. Hade så ont uppe vid hjässan att jag knappt kunde nudda med handen där. Var kroniskt trött. Och mina tankar funkade inte. Vid ett tillfälle hällde jag ut en hel kaffekanna i sophinken, när det var kaffesumpen jag skulle ha slängt där. Jag kunde inte skriva på datorn längre, eftersom tangenterna kändes så konstiga. Det var som om fingrarna inte lydde det hjärnan ville att de skulle göra.

Vid ett tillfälle domnade halva ansiktet bort.

Läs också: Tidiga tecken på utbrändhet – ta dem på allvar!

– Då trodde jag att jag hade fått en stroke! Domningen släppte efter en kvart, men den där känslan av att inte ha kontroll över kroppen satt i länge.

När hon skulle läsa undertexterna på en film för sin son blev hon rädd.

– Ut genom munnen kom bara en massa rappakalja. Jag förstod ju att något var väldigt fel, men inte vad.

Det var en sjukgymnast, som skulle hjälpa Sanna med spänningshuvudvärken, som ställde diagnosen utmattning.

– ”Hur lång tid det tar att bli frisk beror på hur länge du pressat dig sjuk”, sa hon. De orden tog mig hårt. Hur hade jag lyckats göra detta mot mig själv?

”Jag måste ha hopp”

En läkare sjukskrev Sanna i tre månader.

– Jag grät mycket. Samtidigt som jag kände lättnad. Jag var inte dödssjuk, jag skulle överleva. Och det var skönt att slippa vara duktig och kämpa. Att äntligen få vila. Samtidigt satte jag en deadline. Efter de där tre månaderna skulle jag vara fixad.

Förut hade Sanna varit duktig och presterat. Nu skulle hon bli duktig på att komma i balans.

Läs också: Malin blev utbränd: ”Måstena tog aldrig slut”

– Jag läste på om utmattning, gjorde medicinsk yoga och vilade.

När tre månader gått var hon fortfarande utmattad. Då kom sorgen och insikten om att det här måste få ta den tid det tar. Att det inte handlar om att vara duktig, utan att acceptera läget – hur smärtsamt det än är.

I samma veva fick hon ett uppdrag av ett större bokförlag: Att skriva deckare för barn.

– Hur skulle jag orka? Samtidigt hade skrivandet alltid varit mitt sätt att få energi på.

Efter ytterligare tre månader började Sanna jobba 25 procent och provade att skriva. Och det kändes bra.

Läs också: Vuxenmobbning: Susanne mobbades till utbrändhet

– Jag hade kvar mig själv, jag kunde fortfarande tänka och fungera. Det var oerhört viktigt. Samtidigt var det en balansgång. De dagar jag hade mer energi blev jag så glad att jag körde på lite för hårt, och blev helt slut sedan. Så är det förresten fortfarande. Men det får vara så. Annars vågar man inte göra någonting. Min dotter kan föreslå att vi ska vårstäda, och jag blir eld och lågor och drar igång. Sedan, efter en timme, är orken slut. Då är det bara att sluta städa, hur mycket som än är kvar. Jag har ingen reservkapacitet längre.

Två år har gått sedan Sanna kraschade. Och hon är fortfarande sjukskriven på 50 procent.

– Det är en sorg att det tar så lång tid. Samtidigt inser jag att jag blir allt bättre. Jag måste ha hopp och tilltro.

Numera är återhämtning i stor mängd ett måste för Sanna. Hon gör medicinsk yoga och är ute i naturen och promenerar.

– Det var min 14-åriga dotter som drog mig ut på promenaderna, annars hade jag nog aldrig orkat. I början släpade jag benen efter mig, de kändes som tunga stenar. Nu orkar jag gå fem timmar i veckan i normal takt.

Läs också: Utbränd? Varningssignaler och metoder för att stressa mindre

Det gäller att hitta sin grej. Under en tid gick Sanna till exempel i kbt-gruppterapi, men det funkade inte.

– Det blev för stressigt. Jag hamnade i ett läge där jag skulle stötta och ta hand om de andra. Har ju det där omhändertagandet i mig, att jag vill hjälpa. I nuläget blev det för mycket.

Hon har också varit med i olika forum för utmattade på sociala medier.

– Det var skönt att få känna att man inte är ensam. Samtidigt blev jag bestört över hur många som drabbas. Vad är det för fel på samhället? Många har det så tungt, med omänskligt krävande jobb. Och med barn med olika kombinationer och diagnoser. Det gav mig dåligt samvete. Jag har det ju så bra. Vad hade jag att bli utmattad över? Det var inte konstruktivt för mig att jämföra mig med andra, på det sättet.

Inte ensam om känslorna

Under utmattningen har Sanna gett ut två böcker i deckarserien om Hemliga trean som löser olika mysterier. Och hon föreläser fortfarande, även om hon behöver vila mycket efteråt. På ett sätt lever hon sin dröm, även om den i nuläget inte alls blev som hon tänkt sig.

– Nu drömmer jag om att få tillbaka lite av min gamla energi. Jag saknar den enormt mycket. Tänk att orka göra utflykter med barnen, som jag gjorde så ofta förut.

Har den här tiden inneburit något positivt?

– Jag värdesätter mina nära relationer på ett helt annat sätt. Min man och mina barn är det viktigaste av allt. Förut tog jag dem nog lite för givet. Även om jag saknar min gamla energi, kan jag också se att jag blivit en bättre mamma på andra plan: Jag är mer närvarande nu, har ro att lyssna. Förut var jag alltid på väg någonstans i tankarna, och mer inriktad på att släta över med ord som ”det ordnar sig ska du se”. Jag har också blivit en bättre författare. Vågar ta nya oväntade vägar i mina historier, och landa på ett annat sätt i det jag skriver.

Hur har din och din mans relation påverkats?

– Förut gjorde jag det mesta hemma. Numera orkar jag inte med så mycket. Min man kan komma hem efter ett arbetspass, och så har jag varit hemma hela dagen och har inte ens tömt diskmaskinen. Han säger inget, men blir säkert less ibland. Det är viktigt att jag inte får ensamrätt på känslor som trötthet och stress. Han måste också få känna det han känner. Samtidigt tycker jag att han är väldigt stöttande och förstående. Vi har det bra.

Läs också: 8 viktiga råd till dig som har en utbränd vän

Hur upplever du omgivningen?

– Ingen har sagt något men ibland kan jag tänka att de säger ”där kommer hon som är utmattad”. Att det är min nya identitet. Å andra sidan har jag aldrig tänkt så när människor i min närhet blivit utmattade, så varför skulle andra tänka så om mig? Jag kan också känna att folk blir besvikna när jag inte orkar. Jag ordnade mycket med släkten förut, nu orkar jag ofta inte ens gå på släktkalas. Om någon fyller år får jag i stället se till att komma en stund efteråt, när alla andra har åkt. Det kan nog en del tycka är konstigt. Jag vet hur svårt det är att förstå när man inte varit utmattad själv. Det hade jag också.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har åldrats tio år på de här två åren känner jag. Samtidigt är jag i grunden samma person. Och jag känner tilltro till att allt kommer att bli bra, det måste det bli. Men det är jobbigt att det tar sådan tid. Att det går så långsamt. Det är en ekonomisk press också. Hur länge får jag vara sjukskriven? Min läkare ligger på mig om att börja ta antidepressiv medicin, men jag vill inte det. Jag är ju inte deprimerad.

Sanna beskriver det som att hon blivit allergisk mot stress.

– Förut kallade jag mig själv stresstålig. Men vad är egentligen det? Kan jag tänka i dag. Ingen tål stress om den pågår för länge.

AV: Anna Carsall FOTO: Petra Berggren

Sanna Juhlin

Ålder: 46

Familj: Maken Kjell, barnen Isabelle, 14, och Gustav, 10

Bor: Utanför Sundsvall

Gör: Författare, har bland annat gett ut barndeckarna Hemliga trean och blåbärsmysteriet och Hemliga trean och maskeradmysteriet.

11 saker du INTE ska säga till någon som är utbränd

Läs också: 11 saker du INTE ska säga till någon som är utbränd