Att leva med postcovid: 7 kvinnor berättar
För MåBra berättar sju kvinnor om livet med postcovid.
Hjärndimma, trötthet och mörka tankar. Nästan alla av de sju kvinnor som MåBra har pratat med upplever liknande symtom sedan de fick covid.
Den yngsta är 32 år och den äldsta är 60, och alla säger samma sak: Att de levde ett socialt liv, jobbade, var friska och aktiva, innan de blev sjuka och allt rycktes ifrån dem.
Marie: ”Saknar den jag var”
Marie Ekman, 60, har varit Friskis & svettis-ledare i 20 år och hon ledde flera gympapass i veckan när hon blev sjuk i januari förra året. Sedan dess har huvudvärken aldrig släppt.
– Det är en kamp, verkligen. När jag blev sjuk... Jag har aldrig känt mig så stark och vältränad som jag var då. Och sen bara försvann allt över en natt.
Hon saknar den hon en gång var, och sörjer allt roligt hon går miste om.
– Jag fick ställa in min 60-årsfest. Vi hade bokat in ett par konserter i fjol som jag inte kunde gå på. Det har påverkat mig jättemycket, jag kan inte vara den där sprudlande, glada Marie. Jag saknar den Marie jag var innan jag blev sjuk.
Karin: ”Är ensamstående mamma på heltid”
Författaren Karin Nygårds, 47, insjuknade i första vågen 2020. För henne har symtomen kommit och gått. Nu har hon blivit sämre igen med en ihållande trötthet.
– Sommaren 2021 spelade jag golf, och förra året kunde jag åka skidor. Nu kan jag knappt ta mig runt.
Det sociala livet har fallit bort och Karin har förlorat vänskaper längs vägen. Extra tungt är det att inte kunna axla mammarollen så som hon vill.
– Jag är ensamstående mamma till min dotter på heltid. Jag är definitivt inte den mamma jag vill vara för jag orkar inget, jag är trött, det blir för mycket.
Anna: ”Liknar hjärndimma med att bli drogad”
När juristen Anna Jansson, 48, blev sjuk 2021 orkade hon på sin höjd att gå fram och tillbaka till brevlådan. Sedan dess hänger en hjärndimma över henne, som gör sig påmind när hon ska göra simpla saker som att laga mat.
– Jag brukar likna hjärndimma vid att bli drogad på något vis. Det är som att vara inne i ett vakuum.
Sömn, vila och mindfulness har hjälpt Anna smått att få krafterna tillbaka, även om bakslagen är många och hon kämpar med vardagen.
– Efter två år klarar jag att smålunka några kilometer och det är jag väldigt glad för.
Malin: ”Barnens verklighet att mamma inte jobbar”
Tvåbarnsmamman Malin Åslund, 36, blev sjuk i januari 2021. I dag har hon feber nästan varje dag, och hon har inte varit feberfri i mer än en vecka sedan hon insjuknade. Det dåliga samvetet värker i henne.
– Det är ju barnens verklighet nu att mamma inte jobbar, mamma är bara hemma. Att mamma sover mycket, vilar och är inte så delaktig längre. De har ju också lärt sig att de går till sin pappa när de vill saker, vilket också gör jätteont.
Therése: ”Vår friska flicka kom nu i mars”
Sedan Therése Giza, 32, blev sjuk 2020 har hon känt sig sviken av vården gång på gång. Hon har brottats med myndigheter samtidigt som hon har varit helt omtöcknad av sjukdomen. Flytten till värmen och en plötslig graviditet gjorde att hon tillfälligt fick släppa allt. Och nyligen blev hon mamma för första gången.
– Vår friska flicka kom nu i början av mars och lyckan är total!
Lisa: ”Vi behöver ta i det här nu”
Lisa Norén, 50, är både läkare och postcovidpatient vilket ger henne en särskild insyn i vården. Allt fler får diagnos postcovid, men det vi ser nu bara ”är toppen på ett isberg”, säger Lisa och menar att vi måste börja agera, och det är nu.
– I Sverige vet vi fortfarande inte hur många som är sjuka. Och när man inte vet hur många det är blir det svårt att planera sjukvården och ge resurser och starta mottagningar.
– Att bara blunda och vänta på att det ska gå över, och att vi ska bli bra av oss själva…Vi blir inte det. Nu behöver vi visa att vi behöver ta i det här. Det är en folkhälsofråga i hela världen.
Sandra: ”Blev frisk som nästan över en natt”
Sandra Modh, 39, blev sjuk 2020 och var illa däran. Svår allergi, turer med ambulansen och total isolering i hemmet. Hon beskriver sig då som en ”mental och fysisk grönsak”.
Via Karolinska institutet kom hon till slut i kontakt med neuroplasticitetsträning.
– Det funkade. Jag blev frisk som nästan över en natt.
Sandra ser hoppfullt på framtiden. Och hon understryker vikten att våga stå på sig i vården.
– Det ser lite olika ut i sjukvården hur man blir bemött. Det är viktigt att man står på sig när man träffar läkare eller annan sjukvårdspersonal som inte riktigt tror på ens symtom.
– Ge inte upp, det går att bli frisk.