Svenska Victoria om isoleringen i Barcelona: “Satt 7 veckor ensam i min etta”

När coronaviruset tog fart i världen satte varje land in särskilda regler och riktlinjer. Svenska Victoria Bätz jobbar och bor i Barcelona i Spanien – ett av de värst drabbade länderna i coronapandemin. För att förhindra viruset fick samtliga medborgare order om att sättas i karantän och landet utfärdade så kallad ”lockdown”. Det här är Victorias egna berättelse från sina sju veckor i karantän: 

………………………………..

När jag tänker på att jag ensam spenderade sju veckor helt instängd i min lägenhet har jag själv svårt att förstå hur det gick till, att det verkligen har hänt. Men i 50 dagar var mina 30 kvm och min lilla 1,5 kvm balkong hela min värld. Hur klarade jag det?

Nu i efterhand kan jag inte fatta det själv.

Jag bor i Barcelona i Spanien som har varit ett av de värst drabbade länderna i världen av den pågående pandemin. Under sju veckor fick vi bara gå ut för “livsnödvändiga” ärenden (mataffären eller apoteket) samt för arbeten som absolut inte kan utföras hemifrån. Vi fick inte, som i andra länder, gå ut och motionera.

Om man blev stoppad av polisen utomhus och inte kunde uppge giltig anledning fick man böter, minst 600€. Man fick planera sina matinköp väl och som mest gick det sex dagar utan att jag gick utanför dörren. Jag har en vän som inte gick utanför sin lägenhet på sex(!) veckor.

När vi gick in i de första två veckornas lockdown publicerade jag ett inlägg på Instagram där jag skrev att ”jag skulle se dessa två veckor som en utmaning och att jag var fast besluten att komma ut på andra sidan med bibehållen fysisk och psykisk styrka” och att “avsaknaden av mänsklig beröring skulle bli min största utmaning”. Så otroligt naivt av mig att tro att det bara skulle vara i två veckor!

Jag har en aktiv vardag, jag jobbar inte på kontor och jag går eller cyklar överallt och jag måste få ur mig energi, annars mår jag inte bra. Jag bestämde mig tidigt för att köpa en Fitbit och komma över 10 000 steg varje dag.

I min 30 kvm stora lägenhet.

Det blev många varv fram och tillbaka över golvet kan jag säga! Varje gång jag pratade i telefon gick jag fram och tillbaka. Jag dansade också varje kväll, vilket både hjälpte mig med stegen men också med välbefinnandet. Vissa kvällar kunde jag till och med känna mig riktigt lycklig under dansen. Underskatta aldrig the power of endorphins! Och hojta om ni vill ha en bra playlist.

Jag gjorde en timmes yoga varje morgon och även om jag inte kom till Nirvana så tror jag att det var ett sätt att få röra kroppen, andas och släppa på emotionella spänningar som annars hade kunnat byggas upp.

De första veckorna drack jag mycket vin och åt mycket ost och pasta, det var som att kroppen undermedvetet kände att en katastrof var i antågande och ville fylla på reserverna. Lustigt nog försvann suget efter denna typ av mat efter ett tag och jag började dricka mindre vin.

Jag jobbar främst inom turism och under en vecka försvann alla mina arbeten så jag hade inget jag “var tvungen” att göra om dagarna. Så jag skrev. Jag hade redan börjat skriva på en gastronomisk guidebok till Barcelona och det har jag fortsatt med. Håll tummarna för att jag hittar ett förlag!

I övrigt fylldes dagarna med nyheter, videosamtal, matlagning och drömmar om vad jag skulle göra när jag fick komma ut. Det enda klockslag som följdes religiöst under dessa 50 dagar (och många fler efter) var kl 20.00. Då gick hela Spanien ut på balkongerna och applåderade för alla de som i frontlinjen kämpar mot viruset. Det var otroligt känslosamt att se alla grannar hylla dessa hjältar, de första dagarna började jag gråta varje gång.

En fin sidoeffekt av applåderna är att allt eftersom lärde jag känna mina grannar och nu har jag ganska bra koll på Montse, Jorge och Oscar.

Fast jag förlorade alla mina jobb i ett slag bestämde jag mig för att inte oroa mig för min ekonomi. Hade jag behövt hantera den stressen och oron under dessa omständigheter skulle jag ha mått väldigt dåligt. Jag fokuserade på att bara ta mig igenom dagarna, det fanns ändå inget jag kunde göra åt min ekonomiska situation under dessa veckor. Min målbild var dagen vi fick gå ut och motionera, fick jag bara komma ner till havet skulle tankarna klarna, det var jag säker på. Jag har insett att jag inte kommer att kunna försörja mig på turism under resten av året så nu är jag i full färd att söka jobb.

Morgonen vi fick gå ut för att motionera kommer jag aldrig att glömma. Jag kunde knappt sova den natten, jag var så rädd att försova mig (vi får gå ut 06-10 och 20-23). Känslan av att få gå ut var overklig, helt surrealistisk, som om jag gick i en dröm. Gator och platser jag tagit för givet kändes plötsligt nya och lite obekanta.

När jag kom ner till vattnet tappade jag helt andan och började gråta, det var en otrolig känslostorm som vällde över mig. Jag har sedan fortsatt gå ner till vattnet varje morgon, det är som att jag är rädd att förlora möjligheten igen.

De senaste tre veckorna har vi fått gå ut och motionera och nästa vecka går Barcelona in i den åtråvärda “Fas 1” (av tre) på vägen till “Det nya normala”. Fas 1 innebär att vi får träffa vänner och familj och att restauranger får öppna sina uteserveringar med 50% kapacitet. En slags vardag som kanske lite liknar hur ni haft det i Sverige. Att säga att jag längtar till måndag är ingen underdrift.

Dessa veckor har varit tuffa och jag kan som sagt inte själv förstå att jag tog mig igenom dem med gott mod och hälsan i behåll, men det gjorde jag! Jag bestämde mig för att det skulle gå bra och hade hela tiden det som mindset. Våren 2020 har verkligen lärt mig vikten av tacksamhet. Trots att jag inte fick gå ut fanns (och finns) det otroligt mycket i mitt liv att vara tacksam för, bara en sån sak som att jag har ett hem där jag känner mig trygg.

Jag har också verkligen insett det vackra i de små sakerna i livet. Doften av havet, doften av jasminblommor, alla färger i naturen, att kunna gå ut när man vill, soluppgångar, att få träffa människor man älskar och bryr sig om, att vidröra en annan människas hud. Små vardagliga saker vi alla tar för givet men förhoppningsvis kommer att uppskatta mer framöver.

Jag hoppas att jag kan ta med mig denna känsla av förtjusning över vardagen i resten av mitt liv.

/Victoria Bätz

….

LÄS MER: 

Corona: Länderna som inte välkomnar svenskar i sommar

Smittskyddsläkaren: Här är risken störst att smittas av corona

Så påverkar sol och värme coronaviruset

…