Svenskarnas vittnesmål om corona i världen: ”Apokalyptiskt”
Moa Lindgren, 26, Göteborg – från Kampala, Uganda:
Jag tänker på att det kan bli oroligt rent samhällsmässigt
”Uppmaningen är som i Sverige att man ska stanna inomhus så mycket som möjligt och hålla avstånd men det är svårare här. Man kan inte bunkra mat på samma sätt och det är många människor på små ytor.
Den största skillnaden som jag personligen har märkt av corona i Kampala där det inte är så många utlänningar, är att det har blivit svårare för mig att röra mig i vissa områden. Folk tittar och frågar om jag är kines och om jag har corona. Det har eskalerat till en nivå där det räcker med att jag går ut på gatan för att folk ska ropa ”coronavirus” efter mig. För dem är jag vit och det är också kineser.
Jag var i Uganda förra året för att göra praktik på svenska ambassaden i Kampala och kom tillbaka innan nyår till min pojkvän som är härifrån. Vi har ett företag tillsammans där vi syr kläder och jag drogs till kreativiteten här och ville testa att leva på det ett tag. Nu vet jag inte hur det ska bli med allt. Jag hade bestämt mig förra fredagen för att åka hem under den helg som kommer, men samma kväll gick presidenten ut och meddelande att gränserna var stängda. Samtidigt släckte alla barer, biografer, marknader och kollektivtrafiken ner. Public transport här är inte som i Sverige, det är mini-vans där man trycker in 20-30 personer. Det enda tillåtna transportsättet är personbilar med max tre personer, vilket gör det omöjligt för många att röra sig längre än gångavstånd.
Först förra lördagen upptäcktes det första bekräftade fallet av corona i Uganda, en man som var ugandier men hade varit i Dubai på affärsresa och som stoppades redan på flygplatsen. Sedan dess har det rapporterats om åtta fall till, samtliga ugandier som varit i Dubai. Jag har utan att veta, svårt att tro att det skulle vara de enda fallen, det finns många entry-points in i landet trots att ”gränserna är stängda” vilket märktes på hur ebola spreds från Kongo.
Själv stannar jag hemma så mycket som möjligt nu, jag går bara ut om jag behöver skaffa mat vilket hittills inte har varit ett problem, men idag såg jag för första gången att konservhyllorna i butiken var tomma. Men ett kanske ännu större problem är att priserna höjs på eftertraktade varor, att man kapitaliserar på utvecklingen. Basvaror som ris och pasta är mycket dyrare än vanligt. I går när jag skulle beställa nytt visum eftersom mitt går ut var visumkontoret stängt. På ambassaden säger de att regeringen har lovat att vi som inte kan ta oss härifrån inte behöver betala för nytt visum vilket känns bra i alla fall. Det går ingen nöd på mig, jag har ett hem här och är inte rädd för min egen hälsa, däremot tänker jag på risken att det kan bli oroligt rent samhällsmässigt om det blir en stor spridning, att det skulle bli våldsamt. Men framförallt upplever jag att folk här är rädda med tanke på hur ansträngd och ekonomiskt eftersatt sjukvården är redan. Du kan komma till ett statligt sjukhus svårt skadad i en trafikolycka och måste opereras pronto och de kräver att dina släktingarna måste komma dit och betala för plasthandskar och utrustning. Om coronan skulle slå till på riktigt och folk behöver läggas in på sjukhus finns 55 lediga sängar i hela landet. Befolkningen i Kampala är tre miljoner och totalt i hela landet 44 miljoner ungefär.
Det som är jobbigt är att inte veta om jag kommer att behöva packa på en timme och dra. Vad jag gör då? Svårt, men med tanke på att ambassaden har skickat hem personal härifrån och att de inte kan garantera när det finns en chans att åka till Sverige igen så får jag väl göra det. Även om det skulle innebära att jag inte vet när jag får se min pojkvän igen”.
Susanne Skoglöf, 59, Sala – från Goa, Indien:
Vi får inte vara på balkongen eller hänga ut genom fönstret en gång
”Sedan 20 år tillbaka bor jag sex månader om året i Goa där jag också har delar av min familj. I år skulle jag vara här en kortare period eftersom mina föräldrar är sjuka. Jag hade en flight hem den 22:a mars men fick veta precis innan att den var inställd. Då hade jag ringt runt, runt i flera dagar. Det är det som är det stora problemet här, vi får ingen information alls och samtidigt är det totalt utegångsförbud. Vi får inte vara på balkongen eller hänga ut genom ett fönster ens en gång. Man hör historier om hur vakter går runt och tar hand om dem som bryter mot restriktionerna. Jag bor i ett hus precis vid havet och normalt är det folk och liv överallt. Nu har det varit helt tyst sedan de införde utegångsförbudet i lördags, inga bussar, inga kommunikationer, ingen belysning och inga tidningar. Det enda man kan höra stöket av är barn som börjar bli rastlösa och har smitit ut på bakgårdarna. I dag var första dagen som vi fick gå ut och handla, mellan sju och elva på förmiddagen, och min partner åkte till marknaden för att köpa bröd, ägg och frukt men väl där var helt kaotiskt så han fick ta det han skulle och dra därifrån snabbt. Folk trängde sig och var som galna. Nu vet vi inte när vi kan handla nästa gång men jag hoppas att vi ska kunna gå och byta gas samtidigt för den tog slut precis när vi skulle laga vår lilla mat.
Jag har inte hört talas om att de har fått in ett enda coronafall i Goa och vi är ändå två miljoner fastboende och därtill kanske en extra miljon turister, i den meningen tycker åtminstone jag att de här restriktionerna känns aningen överilade. Hur och när jag kan resa till Sverige har jag ingen aning om, man får hela tiden söka information själv på nätet. Jag har fått relativt bra information från svenska UD även om uppgifterna skiljer sig mellan UD, Svenska ambassaden och flygbolagen. På de första flighterna som eventuellt ser ut att kunna gå i början av april ligger priset på 60 00 svenska kronor, ren galenskap.
I övrigt mår jag bra, jag är inte orolig för att bli sjuk av corona själv men jag är orolig över mina föräldrar hemma i Sala. Pappa fick en stroke förra året och bor på serviceboende och nu när de har försöksförbud får inte mamma hälsa på längre. Hon är väldigt ensam”.
Caroline Ottocan, 25, Lund – från Wien, Österrike:
Enda sociala utbytet är på taket med grannarna
”Jag pluggar till operasångerska vid operahögskolan i Wien och bor här med min pojkvän Magnus. När det började eskalera åkte alla på skolan hem men eftersom Magnus, som också är sångare, jobbar och är försäkrad här, visste vi inte hur vi skulle göra. Jag ville inte lämna honom så vi stannade och nu är det stängt. Allt är stängt, caféer, barer och restauranger, bara mataffärer, apoteket och ett fåtal bagerier håller öppet och du får inte vara fler än fem personer i en samling. Ser polisen en grupp spela fotboll till exempel är det böter på 3000 euro. Men jag måste säga att jag är imponerad av regeringen i Österrike, från en dag till en annan var beskedet tydligt ”det här är en allvarlig situation, stanna hemma”. Och här följer verkligen människor restriktionerna. Det inte som i Italien att du måste vara hemma, vi får gå promenader och röra oss ute men det är ändå helt tomt på gatorna. När vi cyklade hem en kväll såg vi inte en enda person på kanske tre kilometer, och det var mitt i centrala Wien. I affärerna har de tejpbitar som markerar avstånd på en och en halv meter och alla följer dem.
Första veckan när förbundskanslern Sebastian Kurz hade gått ut och berättat att det var skarpt läge var det panik i folks ögon, alla gick och storhandlade och stängde dörrarna om sig men nu är det som att det har lugnat sig något. Folk går ut på balkongerna och sjunger och spelar instrument och försöker hålla en mänsklig kontakt fast på avstånd. De flesta av våra kompisar är i Sverige så det är klart att man är lite svältfödd på kontakt men vi har en takvåning på vårt hus där vi pratar med grannarna och jag hoppas att de är okej med lite opera eftersom hemma är enda stället där jag kan öva.
I början var jag helt inställd på att vi skulle åka till Sverige, min mamma och hela min familj sa ”snälla, kom hem” men nu vet jag inte. Det känns ganska tryggt och tydligt här, med vad man får och inte får göra och alla åtgärder. På sikt när det här är över kanske man kommer fram till att det var bäst så som Sverige hanterade saken men just nu känns det skönt med så klara besked. Det är över 300 konstaterat smittade sjuka i Österrike och ett tiotal dödsfall hittills men de besked vi får nu är att ”det ser bra ut”, att åtgärderna har hjälpt och att man hoppas kunna börja släppa på restriktionerna från den 13 april.
Men jag är orolig för min utbildning. Alla skolor är stängda och från min skola har de också sagt att vi ska kunna återgå så smått i mitten av april men det kan fortfarande ändras och det vore förödande för mig som har ett år kvar på min master. Hur tar man igen detta? Jag har dessutom fått flera auditions och tävlingar inställda och det är något jag tycker att det har pratats väldigt lite om i Sverige, hur den här krisen slår mot kulturen. Jag följer Nyhetsmorgon varje dag och inte en enda gång har de nämnt kulturen. Det är mycket prat om restauranger och störtande ekonomi, vilket är förfärligt såklart, men tänk vilken katastrof detta är för alla teatrar och operahus som redan är så utsatta ekonomiskt”.
Leonard Pohl, 22, Karlskoga – från Auckland, NZ:
Säkerhetsvakter i butiken kontrollerar att ingen köper mer än två av samma vara
”Jag och min flickvän Fanny har backpackat sedan i augusti förra året och hade sparat pengar i ett år för att komma i väg på vår resa. Vi hade en biljett hem den 25 mars men flyget blev inställt. Just nu är vi på ett hostel i centrala Auckland som vi har blivit lovade att få stanna på nu när många andra hotell och boenden stänger ner. I går vid lunch gick de ut med beskedet att det blir lockdown om 48 timmar och vi får inte gå ut i något annat ärende än att köpa mat. När vi gick till affären i dag för att handla var det redan kö på hundra personer utanför. Men det var ändå lugnt, ingen stor panik, säkerhetsvakter gick runt i butiken och kontrollerade att ingen köpte mer än två av samma vara.
Det är folktomt på gatorna och nu på kvällen har vi hört folk skrika från husen men jag vet inte om det är ett tecken på den generella stämningen. Somliga tycker snarare att restriktionerna är lite märkliga med tanke på att det inte har varit så många konstaterat smittade på Nya Zeeland, än. Men å andra sidan gick det från åtta till över hundra ganska snabbt. Vi försöker att hålla oss lugna och har det ändå relativt bra. Vi bor själva i ett fyrabäddsrum, har bunkrat upp så vi har mat i några dagar och fick i dag besked från flygbolaget att vi kommer få pengarna tillbaka för biljetten vilket känns skönt. Vi har har inte pengar att stanna om det blir i tre månader till.
Tanken vara att jag skulle hem för att skriva högskoleprovet men det blev ju också inställt så universitet till hösten som var planen blir det inte”.
Anna Persson, 49, Växjö – från Milano, Italien:
Varje dag är det tio helsidor fulla med dödsannonser i tidningen
”I dag vaknade jag upp till dag 19 i karantän. Jag tycker att jag har hållit modet uppe bra hela vägen men i går var en tung dag. Det är tärande. Vi är fyra personer i en lägenhet och bor fem minuter från den stora kyrkan, duomon, mitt i smeten i Milano – men när vi tittar ut är det helt tomt överallt. Apokalyptiskt. Tack och lov har vi hund vilket gör att vi får gå ut, men bara max 200 meter från huset och aldrig mer än en i taget. Tidigare försökte vi komma ut en halvtimme om dagen med våra två tjejer som är 11 och 13 men då blev vi tagna av polisen. Det är polis och militär överallt och häromkvällen åkte de förbi med en megafon och skrek från en bil att alla skulle hålla sig inne.
Eftersom vi bor i Lombardiet som är så väldigt drabbat får vi dagligen rapporter om virusets offer rakt till oss. Varje dag är det tio helsidor i tidningen fulla med dödsannonser. Vi hör om hur militären kör in med stora kolonner och hämtar kistor och om överfulla bårhus, och i morse läste jag om en tjej som hade mist sin pappa i viruset och hennes mamma som inte fick vara med när hennes man dog, och hur dottern och mamman nu inte fick träffas och sörja tillsammans. Bakom varje siffra finns ett fruktansvärt människoöde och emellanåt tar det tag i mig. Just nu är det tufft, det ska jag inte hymla med.
Vi tror att vi haft corona själva i familjen. Först blev den yngsta tjejen jättedålig, så illa att vi gick till läkaren. Hon fick penicillin och en inhalator för att kunna andas och när den äldsta dottern fick samma symptom gick vi till läkaren igen. Men pencillinet hjälpte inte och båda hade en oerhörd hosta. Detta var i februari, innan det första bekräftade fallet, så jag tror att viruset har florerat här en längre till innan larmet gick. Sen drabbades också jag. Jag var helt sänkt med en hosta av episka mått och detta var efter det första rapporterade fallet, men jag fick inte testas ändå. Jag ringde 1177 och där sa de att de testat mig direkt om jag hade varit i Sverige men när jag kontaktade den särskilda ”coronalinjen” i Italien svarade de att jag inte fick genomgå provtagningen eftersom ”ingen i min närhet hade varit bekräftat sjuk”. De sa bara: ”Håll er hemma”.
Min man Marcus har ett utlandsuppdrag för Södra här i Milano och det var därför vi flyttade hit, nu är vi inne på andra året av tre och planen är att vi ska ska flytta hem igen sommaren 2021. Marcus arbetsgivare har varit väldigt hjälpsamma under den här tiden och säger ”vill ni komma hem så löser vi det” men det är svårt. Även om det ”bara” är 19:e dagen i karantän så är vi längre fram utifrån när begränsningarna började. Tjejerna har inte varit i skolan på sex veckor och skulle vi åka till Sverige nu där det inte riktigt har börjat än kanske vi riskerar att bli sittande hemma ännu längre.
Häromdagen gick borgmästaren i Milano ut och var vansinnig på invånare som inte håller sig hemma. Det hade uppdagats att ambulerande frisörer åker hem till folk för att fixa frillan. Han var skitförbannad och skrek att ”ingen kommer se era frisyrer när ni ligger under kistlocken” och ”du tror att han stänker dig med hårspray men han kommer med coronaviruset”. De är väldigt känslosamma i sina uttryck här i Italien men jag märker att inställningen har svängt totalt. I början var det mycket så ”Vad håller de på med, ingen ska säga till mig hur jag ska leva mitt liv”, men nu är folk rädda på riktigt. Det händer nästan aldrig men om jag skulle möta någon när jag går med hunden vågar de knappt titta en i ögonen.
I Sverige är det som att folk har slutat att tänka själva, de bara väntar på att myndigheterna ska berätta för dem hur de ska agera och jag är förvånad över den handfallenheten. Om man läser SVT:s direktrapportering kan det komma en fråga ”Jag har de och de sjukdomarna, kan jag gå ut?”. Man förväntar sig att någon ska gå in och bestämma och måste samtidigt hitta en syndabock. Först fick Anders Tegnell ta skiten och nu är det Stefan Löfvens tal, jag har svårt för det skuldbeläggandet. Nu låter jag bitter och jag är inte bitter egentligen, jag skyller på karantän-hjärna och på att jag missade ett telefonmöte med en kund i dag.
Det är något som är extra tufft för mig i det här läget, jag är egenföretagare med ett bolag som jobbar med headhunting och ledarskapsutveckling. Jag har tre stora uppdrag och i vanliga fall är jag hemma i Sverige i snitt två gånger i månaden och jobbar och hade en flight bokad samma dag som Italien stängde. I början var jag helt knäckt över att jag missade mina viktiga möten men kan känner också att vi är lyckligt lottade. Vi bor mitt i centrala Milano, vi har en balkong där vi kan sitta i solen och barnen sköter skolarbetet på distans fantastiskt väl. De är inte oroliga över corona, men de är rastlösa och det gör att vi hittar på saker tillsammans. När jag var 13 var jag knappt hemma till middag, vi bakar, lagar sås från grunden, spelar Monopol och Ticket to ride. Vi får en sammanhållning som är otrolig och jag tänker att vi en dag kommer kunna se ljust på den här tiden. Vi har inte något att på riktigt behöva bekymra oss över mer än att vi just nu inte kan njuta av livet utanför vår lägenhet”.
Agnetha Ahlgren, 62, Halmstad – från Martinique, Karibien:
Vi får gå i land en och en och handla
”Jag och min man Roger sålde våra företag i Sverige för några säsonger sedan och köpte en båt i Karibien där vi har seglat den här gången sedan i oktober. Redan för en månad sedan när vi förstod vad det handlade om bokade vi en resa hem men behövde lägga upp båten eftersom det blir orkansäsong och försökte på flera ställen men alla öar är stängda. Nu ligger vi utanför franska ön Martinique där franska restriktioner gäller och bara avvaktar läget. Turister som är här en eller två veckor på semester har fått besked om att de får åka hem men vi har ingen förtur.
Det ligger ett par hundra båtar här där alla är i samma situation och det är kusligt tyst. Vi får gå i land en och en och handla om vi har papper och id-kort med oss. De släpper in tio åt gången i butiken och vakter ser till att vi spritar händerna innan. Det är bara mataffär och apotek håller öppet och häromdagen var pengarna slut i bankomaten och kassasystemet i affären gick sönder, då blev det problem. Polishelikoptrar hovrar över badvikarna för att se så att ingen bryter mot utegångsförbudet. Men vi har det bättre än våra tyska vänner som ligger utanför Granada, de får inte ens gå i land, de får maten körd ut till sig i båtar.
Enligt de uppgifter vi har fått ska viruset vara väldigt lite utbrett i Karibien, ett 30-tal fall här på Martinique och i Granada ytterligare några men de vill absolut inte ha några turister in på öarna, så just nu känner vi oss inte så välkomna. Vi är inte oroliga för att bli sjuka själva och barnen säger att vi nog har det bättre där vi är nu men lite hemlängtan har man ju nu, till barn och barnbarn. Men än så länge finns mat i affären och vi är många här som kan hjälpa varandra. Vi får sitta lugnt i båten helt enkelt”.
Malin Jaunsberg, 39, Eskilstuna – från Köpenhamn, Danmark:
Anhöriga till äldre i Danmark tycker att det känns obehagligt med svensk personal
”Jag är hemma föräldraledig med vår pojke John som är fem månader, och hemma är verkligen hemma i Köpenhamn. Vi har inget utegångsförbud, det är väl nästa steg, men förändringen är påtaglig. Jag försöker att komma ut varannan dag i alla fall nu när det är så fint väder men det är inte precis så att man njuter av det. Det är en märklig stämning på gatorna, man ser hur människor stryker längs väggarna och fotbollsplanerna där det alltid brukar vara massor av liv, är igenbommade med stora skyltar. Folk går ut men man sitter på varsina bänkar i parken och håller avstånd, som små isolerade öar. I affären är det röda markeringar i golvet som markerar avståndet, sprit och servetter i entrén och många har handskar eller plastpåsar på händerna när de plockar varor.
I Danmark tog man till drastiska åtgärder snabbt vilket har lett till en oro och en debatt om vilka konsekvenser restriktionerna ska få för samhället och för ekonomin, men samtidigt upplever jag att danskarna är extremt nervösa och tar saken på stort allvar. Man lyssnar verkligen på regeringen och på myndigheter här som generellt har en mer uppfostrande mentalitet än i Sverige. Jag har till exempel blivit utskälld om jag går mot röd gubbe i Köpenhamn, för ingen gör det här. Just i dag infördes också ett stopp för att jogga i Frederiksbergsparken där folk gärna promenerar. De har satt in vakter mot joggarna som man menar bryter mot tvåmeters-regeln.
Det är omöjligt att säga vilket land som har tagit de bästa besluten förrän vi vet hur det slutar men jag som har ett ben i Sverige och ett i Danmark märker en sjukt stor skillnad. I Sverige går statsministerns tal ut på ”eget ansvar” och budskapet är ”tänk efter om ni verkligen ska åka till Åre i påsk”. Här är det ”Åk inte på skidresor till Sverige. Punkt”. Eftersom gränsen fortfarande är öppen för svenskar som pendlar och jobbar i Danmark och till exempel åker mellan Helsingborg och Helsingör för jobb inom vården, har det uppstått problem med ländernas olika restriktoner. Anhöriga till äldre på äldreboenden i Danmark tycker att det känns obehagligt med svensk personal; ”Ska de komma och ta hand om min gamla pappa när jag vet att de går på barer och caféer och lever som business as usual i Sverige?”
Jag är glad att jag inte är gravid nu och skulle föda barn föda snart, då hade jag nog varit ganska stressad. Jag är inte rädd för att min son ska bli sjuk i corona, barn verkar ju klara sig bra, men det skulle inte vara vara kul att behöva belasta vården i det här läget. Vi var på akuten med vår pojke för tre veckor sedan för att han hade hosta och andades med pipljud och redan då var jag nojig över smittspridningen och tänkte ”ska ni inte sprita vågen?” och tänkte på hur han hostade läkaren rakt i ansiktet. Nu är det massor av vårdpersonal som blir smittade hela tiden.
Jag hade som många andra planerat att åka hem till familjen i påsk, det kan jag inte nu men det är klart att jag tänker på när jag ska få träffa min familj i Sverige nästa gång. Jag både kan och får åka in i landet, men återigen, man lyssnar på auktoriteten. Jag skulle inte vilja sätta mig på det där tåget som fortfarande är helt fullt”.
Jojo Stenström, 55, Stockholm – från New York, USA:
Jag vaknar på natten för att det är så tyst och undrar var jag är
”Jag flyttade till New York 1989 och bor i dag på 89:e gatan, andra avenyn på Uppe East. Jag älskade stan direkt med dess huller och buller, byggarbetare, vita människor, mörka, spanska. Man kunde gå naken på gatan utan att det märktes. I dag räcker med att ta ett steg utanför porten för att se effekten av corona; dinern är öppen men bara för avhämtning, alla skönhetssalonger har fått stänga och folk går ut tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Tunnelbanan är fortfarande öppen men saneras flera gånger om dagen. Men det som är mest påfallande är tystnaden. Jag vaknar på natten för att det är så tyst och undrar vad jag är. I natt kunde jag för första gången höra hur det knäppte i trägolvet och då är Second Avenue där jag bor ”truck-road” där alla lastbilar kör.
Jag jobbar för Barnes & Noble med huvudkontor på Femte Avenyn men alla jobbar numera hemifrån i karantän. Nu har guvenören Andrew Cuomo gett order om att alla företag inom New York State måste ha sina anställda hemma och till och med Trump respekterar Cuomo eftersom han har funnits med i politiken i över 30 år, på den tiden Trump själv gjorde reality-shows. Det är Cuomo folket här lyssnar på i corona-tider, vilket kan liknas vid 9/11 då vi lyssnade på Rudy Giuliani och inte på Bush. Hur det ser ut i det mer livliga kvarteren just nu vet inte mer om än vad jag ser på nyheterna, men Goodmorning America som är mitt tv-program hade i dag flyttat studion från Times Square till programledaren Robin Roberts hem i Connecticut.
Redan när jag åkte hem från jobbet sista dagen märktes det hur hur folk stod separerade från varandra och hur ingen ville hålla i stängerna på tunnelbanan, de stod och gungade mot varandra. Folk håller stenhårt på avståndet på två meter både på gatan och i affärerna och du ser överhuvudtaget inga äldre på gatorna. De få som är ute går till de affärer som öppnar sex på morgonen bara för pensionärer och jag kan säga att jag blev chockad när jag hörde hur det var i Sverige. Jag ringde till min mamma och frågade ”Vad fan håller ni på med i Sverige?” Man kan ju vara smittbärare utan symptom. Å andra sidan lever äldre i Sverige så isolerade som det är redan så Sveriges pensionärer kommer förmodligen klara sig bättre än någon annanstans i världen.
I fredags åkte jag och hämtade hem min dotter Kristina som går på college en timme söder om New York. Hon hade varit isolerad på skolan i en vecka och först nu har ett fall av corona bekräftats – på ett universitet med 13 000 studenter. Egentligen var hon tryggare där men jag tycker att det känns bättre att vara tillsammans. Det känns självklart inte bra att New York har blivit nytt epicentrum för corona men vi är lite vana i den här stan från 9/11 och orkanen Sandy och som folk är amerikaner mycket mera hjälpsamma och sociala. Vi har tre äldre här i huset och det är helt naturligt att man knackar på och frågar om de behöver något. Jag beställer hem all mat numera och får det levererat till dörren med plasthandskar på. När Kristina skulle komma hem slog jag på extra och handlade för 200 dollar med följden att vi nu har konservburkar överallt i lägenheten. Men annars är känslan att folk har slutat att bunkra som galningar, toatlettpappret är tillbaka i affärerna. Eller som min kollega sa: ”I guess they have finished their shit now”.
I morgon har jag klarat två veckor i karantän och eftersom jag fortfarande är symtomfri tänkte jag celebrera med en Jägermeister och en apple-Martini. Det blir inomhus förstås för man vill ju inte ha eländet. Men först ska jag tvätta händerna i 20 sekunder, det brukar vara alldeles lagom för att hinna sjunga Happy Birthday två gånger.”
