Därför har vi blivit bättre på att prata om förlossningsskador

"Äntligen" inleder före detta chefsbarnmorskan och förlossningsgurun Gudrun Abascal när hon sammanfattar dagens syn på förlossningsskador. Under sjuttiotalet när Gudrun var nyutexaminerad barnmorska var läget ett helt annat. Det saknades både kunskap och förmåga att prata öppet om problemen som uppstod i samband med förlossningar. Visst tog man upp förlossningsskador under barnmorskeutbildningen och visst var man medveten om att det förekom, men där tog det stopp.

"Fanns inte på världskartan att undersöka"

— När jag gick utbildningen så konstaterade man att de här skadorna kan uppstå, men inte alls på ett ingående sätt eller vad de betydde för kvinnorna, berättar Gudrun.

Konstigt nog var statistiken för allvarliga bristningar på den tiden bättre. Det var nästan hälften så många skador som vi har i dag. Och var berodde det på? frågar sig Gudrun.

— Jo, vi kunde inte konstatera förlossningsskadorna lika bra. Kvinnorna fick ingen diagnos. Det var mer "sätt några stygn där så blir det bra"! Det fanns ju inte på världskartan att undersöka som vi gör idag. Och det här med levatorskador (när levatormusklerna slits av, helt eller delvis, från sina fästen mot pubisbenet, reds anm) — det pratade man aldrig om.

Bäckenbotten är mycket mera komplicerad än vad vi förstod på den tiden.

Ingången till förlossningen låg gömd på baksidan

Gudrun minns med sorg sin tid som ung barnmorska på gynavdelningen.

—Kvinnorna där kunde ha problem, men jag tror bara man tänkte: Så här ser livet ut, man föder barn och den här typen av skador uppstår. Man pratade inte så mycket om underlivet generellt. Ingången till förlossningen/BB låg oftast gömd på baksidan, det säger en hel del.

Så kom sextiotalet och tabun kring den egna kroppen började luckras upp. Pappan välkomnades i förlossningsrummen. På Danderyds sjukhus öppnade man, som ett av de första sjukhusen i Sverige, en mottagning för aurorasamtal och ordet "förlossningsrädsla" etablerades. Inte för att rädslan i sig var ny.

Kvinnorna fick ingen diagnos. Det var mer "sätt några stygn där så blir det bra"

Gudrun Abascal

— Rädslan för att föda barn har alltid funnits, men man pratade inte om det tidigare. Ens egen mamma pratade inte om sina upplevelser. Och även om man drabbades själv så berättade man inte om det, kanske inte ens för sin närmaste väninna. Man pratade inte om underlivet.

Kunskap och öppenhet banade väg

Successivt, i takt med att kunskapen ökade, blev även samtalen hos barnmorskor och läkare på förlossningsavdelningarna mer öppna.

— Hade någon haft en svår förlossning under sitt arbetspass så satte vi oss ner och diskuterade vad som hade gått fel, vad vi kunde lära oss av det som hänt, säger Gudrun.

Plötsligt var det möjligt att anmäla förlossningsskador till Inspektionen för vård och omsorg (ivo) och Löf. Mammorna som anmälde blev fler och medvetenheten ökade.

Gudrun blickar tillbaka ännu lite längre och konstaterar att förlossningsskador togs på större allvar när vården av födande och nyfödda inte längre var lika livskritisk som tidigare.

"Man måste börja med att rädda liv"

Även om det känns avlägset så är det inte många generationer tillbaka som kvinnor faktiskt dog av att föda barn. Kanske bottnar skammen hos äldre generationen i att prata om sitt underliv och eventuella skador i det. "Jag överlevde, mitt barn överlevde så vad är lite inkontinens att gnälla om då..?"

— Ja, förr så var det ju vanligare att kvinnor dog, man kunde inte heller rädda barn på samma sätt. Idag klarar vi att rädda barn från v 22, tidigare var gränsen vecka 28. Så först när vi hade löst den problematiken på ett bättre sätt så fanns möjligheten att ta sig an det här. Även om det är och var fruktansvärt för den som drabbas av förlossningsskador, så dog man inte av det. Man måste någonstans börja med att rädda livet.

Vad händer med kvinnorna sen?

Gudrun sammanfattar att utvecklingen gått och fortsätter att gå framåt. Barnmorske- och läkarbildningen har uppdaterats med en specifik bäckenbottenutbildning, kunskapen om anatomin och hur man diagnostiserar förlossningsskador är betydligt större idag. Ändå finns det fortfarande mycket kvar att göra inom förlossningsvården och hur vi bemöter och pratar om förlossningsskador. Framförallt i uppföljningsarbetet.

— Vad händer när kvinnorna gått hem? En vecka efter förlossningen har ju förlossningsvården inte längre ansvaret. Vart vänder sig kvinnorna då?

Gudrun vill uppmana kvinnor till att stå på sig om det inte känns bra i underlivet efter förlossningen, även om allt såg bra ut på efterkontrollen.

— Barnmorskan kanske tittar och säger "Allt ser bra ut", men det kan vara många saker som man missar. Gå på hur det känns. Det finns hjälp att få!

Foto: Stefan Tell