Dominika Peczynski: Jag var så trött att jag ville dö

En halvtimme för sent kommer Dominika Peczynski in på sin pr-byrå Mafioso, där jag står och väntar. Och hon är jättenöjd.

– Jag är så glad, för jag kan äntligen sova gott om nätterna! I natt blev det tio timmars sömn, jag försov mig till och med, säger hon och fyrar av ett brett leende.

Det var i höstas, för ett år sedan, som sömnlösheten och ångesten kom krypande.

– Jag blev nojig när finanskrisen slog till. Det var riktig Amageddon-stämning, började grubbla över vad som skulle hända om min pr-firma gick i konkurs, hur jag skulle tvingas lämna min bostadsrätt på Söder och sluta som baglady under nån bro…

Dominika har alltid jobbat mycket, ibland hela sin vakna tid, men så länge det ger resultat gör det henne inget.

– Jag kan ha lite svårt för folk som sätter privatlivet före jobbet, som stänger av mobilen på kvällar och helger. Har alltid identifierat mig med att vara en karriärist och umgås nästan bara med människor som har samma inställning. Men i höstas gav det inget resultat hur hårt jag än jobbade. Det kändes tröstlöst.

Dominika blev nästan besatt av ekonominyheterna, som blev allt svartare. Och hon slutade att sova om nätterna.

– Jag tog två insomningstabletter för att överhuvudtaget kunna somna. Och så fort de slutade verka, efter två timmar, vaknade jag och var tvungen att ta två till. Det gick åt en hel karta per natt.

Hon tappade aptiten, och fick tvinga i sig mat.

– Jag rasade i vikt, fick knappt i mig någonting. Kommer ihåg när jag och en kompis var ute och åt, och jag beställde en liten löksoppa. Knappt den fick jag i mig.

Dominika fortsatte harva på inne på kontoret, men blev allt mer ofokuserad och glömsk.

– När jag pratade med folk kunde jag plötsligt komma på mig själv med att inte ha hört vad de sagt. Och en kväll när jag skulle ta taxi hem visste jag inte var jag bodde. Det var oerhört obehagligt.

Dominika insåg att hon måste få hjälp, så hon åkte till vårdcentralen.

– Där fick jag träffa en läkare, som bara sa att jag tog för många insomningstabletter! Jag fick ingen hjälp alls. Var så ledsen, bara grät och grät. Kände mig så liten och skör, jag som alltid identifierat mig med att vara den där starka. Nu ville jag bara att någon skulle ta hand om mig.

Så kom morgonen när Dominika kraschade. Hon hade inte sovit på en vecka, tankarna och känslorna låg utanpå huden och alla konturer och mönster flöt ihop.

– Jag var så trött, kände mig helt handlingsförlamad. Och då kom tanken att jag inte ville leva längre, att jag inte orkade. Ville bara få sova…

Av Anna Carsall

Läs hela intervjun i MåBra nr 12/09.