"Jag får inte träffa mitt barnbarn"

Fråga:

När mitt barnbarn föddes för ett år sedan var det otroligt efterlängtat. Jag hjälpte till mycket med henne, eftersom jag ville träffa henne så ofta det bara gick. Flera gånger i veckan var jag ute och gick med vagnen, och jag åkte dit på helgmorgnarna så att föräldrarna skulle få sova. Men efter ett tag började jag känna mig stressad, det var som att de tog för givet att jag skulle rycka in. Jag behöver ju också vila, jag är inte purung och pigg längre. Så jag började dra in lite på umgänget. Men då reagerade min son och hans sambo med att helt sluta be om barnvakt, och nu ses vi nästan inte alls. När jag ber om att få passa mitt barnbarn så har de alltid något annat för sig så att det inte går. Gjorde jag fel som började sätta gränser? De kanske känner sig svikna?

Barbro, 61

Svar:

Först och främst: Nej, du gjorde inte fel som satte gränser. Du tog hänsyn till ditt eget behov av vila, och det är bra. Hur tror du det skulle ha blivit i förlängningen annars, om ditt barnbarn bara fick träffa en farmor som var stressad, trött och utmattad? Jag tror inte det hade varit bra för någon. Min erfarenhet är att konflikter alltid blir bättre om vi vågar uttrycka våra behov och känslor. Då förstår andra (din son och hans sambo) att våra gränser inte är kritik av dem. Hur skulle det vara om du sa ungefär så här nästa gång ni träffas: ”Jag vill gärna vara barnvakt igen. Tidigare blev det för mycket, jag blev stressad. Jag orkade inte så mycket som jag hade hoppats. Jag är inte längre ung och jag behöver vila för att må bra. Hur kan vi göra så att ni får avlastning av mig och att jag får träffa mitt barnbarn som en utvilad och glad farmor?”

Karin