Madeleine om sockermissbruket: "Jag åt tills jag svimmade!"
Madeleine Midenstrand, 59, beskriver sig själv som en periodare. Varje gång hon haft en kärleksrelation har hon varit sundheten själv.
– Då har jag varit hög på förälskelsehormoner och inte haft minsta sötsug. Jag har ätit bra och gärna pratat om hur viktigt det är med en hälsosam livsstil. Choklad och kakor har till och med äcklat mig.
Men efter en tid har ångesten alltid kommit. Och Madeleine har tänkt att förhållandet inte funkar – och avslutat det.
– Då föll jag alltid ner i ett svart ångesthål, där det bara var en sak som gällde: Att få något sött i mig, annars skulle jag dö kändes det som. Då bara åt jag, det kunde pågå i flera månader. Jag stoppade i mig tvåkilospåsar med smågodis, kakor, bullar, havrebollar. Gick upp mitt i natten och åt, och ofta var det något speciellt jag ville ha: en viss choklad eller smågodis, och då åkte jag buss över hela stan för att få tag i det.
Hela dagarna fantiserade Madeleine om vad hon skulle stoppa i sig när hon kom hem från jobbet. Att äta sötsaker tillsammans med andra var otänkbart.
– Det var min skam, min hemlighet.
Hur tänkte och kände du?
– Det enda var det här enorma suget, jag ville bara äta. Efteråt blev jag dåsig, och ibland svimmade jag av en kort stund. Sedan fick jag huvudvärk, som om jag var bakis. Visst mådde jag illa, fick hjärtklappning och svettades, men det var inte viktigt.
En kväll när hon skulle resa sig upp blev allt svart i några sekunder.
– Jag blev blind! Sedan föll jag ihop på golvet. Slutar jag inte äta så här, tar jag livet av mig, minns jag att jag tänkte.
Läs mer: Bli av med sötsuget
”Hatet inom mig gjorde mig livrädd”
Madeleine pendlade 20 kilo i vikt, beroende på vilken period hon var inne i. Anledningen till att hon inte gick upp mer än så var att magen till slut krackelerade.
– Varje frossarperiod slutade med att jag blev som magsjuk, och efter det lyckades jag alltid avhålla mig ifrån onyttigheter.
Hon visste att hon hade ätstörningar, men inte mer än så. För Madeleine tänkte inte efter, hur skulle hon våga det när hon var övertygad om att det skulle göra henne galen?
– Jag höll mig aktiv med utbildningar, jobb och relationer för att slippa känna. Jag hade ett sådant hat inom mig, förstår du. Och det gjorde mig livrädd, säger Madeleine, och sänker rösten.
Hon böjer ner huvudet, håller om det med händerna och tar ett djupt andetag – allt ligger fortfarande under huden.
– En gång när jag var och handlade kläder såg jag en kvinna som gjorde mig vettskrämd. Hon utstrålade ett sådant enormt hat, såg så elak ut. När jag kom närmare såg jag att det var min egen spegelbild… Det enda jag kunde göra var att trycka tillbaka det där ursinnet. Annars skulle jag hamna på mentalsjukhus, det var jag säker på.
Madeleine har gått i terapi i olika omgångar.
– Det hjälpte mig hålla näsan över ytan. Jag kommer så väl ihåg när psykoterapeuten la armen om mig och sa: ”Vet du, det är väldigt vanligt att ha din typ av problem när man vuxit upp i en frireligiös familj.” Jag hade aldrig tänkt på det på det sättet…
Barndomen präglades av skräck
I dag vet Madeleine att hennes barndom har varit direkt avgörande för hennes sockerberoende.
– Skulle någon be mig beskriva min uppväxt med ett enda ord skulle det bli: skräck. Jag hade som ett ständigt dödshot över mig, för jag visste att jorden kunde gå under när som helst.
Jag ser det fortfarande framför mig, mamma uppspelt med tindrande ögon och uppsträckta händer: ”Snart kommer Jesus och hämtar oss!” Dessutom skulle man vara glad för det!
Madeleine blev ett introvert barn, som desperat försökte se tecken på när apokalypsen skulle slå till.
– Jag satt ofta och stirrade på saker runtomkring mig. Ett gardinomfång som var lindat tre gånger runt gardinen kunde till exempel betyda att det kanske bara var tre dagar kvar…
Det var dessutom bara vissa utvalda som skulle hämtas av Jesus, resten hamnade i helvetet.
– Tänk om inte jag fick följa med mamma till himlen? Jag var ju inte alls så där tacksam och mild som man skulle vara.
När Madeleine låg i sin säng om kvällarna och inte vågade somna var det som om det kokade inuti henne.
– Jag ville skrika och slå sönder saker, jag ville slå mamma och pappa, men det gick ju inte.
”Tårarna bara forsade”
Madeleines mamma bakade ofta, det fikades, dracks kaffe och fanns alltid godis hemma.
– Jag stoppade i mig allt jag kom åt, kaksmet, vetebröd, tårtbitar och sög på sockerbitar. För det var det enda som gjorde mig lite lugn. När jag var tio upptäckte jag laxermedlet också, som fanns i skafferiet. Då kunde jag både frossa och bli av med allt sedan. Det var som att bli renad. Det fanns en enda sak jag hade kontroll över: min kropp.
För nio år sedan trodde Madeleine verkligen att vändpunkten hade kommit, när hon av en händelse fick syn på en bok med en prinsesstårta på omslaget.
– Prinsesstårta var ju min favorit! Så såg jag titeln: Sockerbomben, av Bitten Jonsson. Där och då fick jag ett ord för mitt problem: sockerberoende! Jag såg knappt vad jag läste för tårarna bara forsade.
Sockerbomben blev som en bibel för Madeleine. Hon, som gillat att baka, rensade bort allt: vitt mjöl, strösocker, juice och ljust bröd – fyra stora kassar blev det.
– Nu visste jag att jag inte bara kan äta lite, jag måste avhålla mig helt från sådant som triggar i gång sötsuget.
Den gången lyckades Madeleine trappa ner, på egen hand.
– Jag trodde att jag var fri, att jag aldrig mer skulle ramla ner i det där ångesthålet…
Gick upp 25 kilo efter återfallet
I dag är Madeleine 59 år. Och för ett år sedan fick hon ett återfall – som ledde till den verkliga vändpunkten.
– Det var vidrigt, jag förstod ingenting. Jag hade ju aldrig haft det så bra som då! Hade träffat min man, Lars, vi hade flyttat ihop och precis kommit på hur vi skulle ha råd att resa utomlands ofta; vi var kattvakter åt folk som skulle åka bort. Jag älskar Lars, resor och katter. Så det kändes som om jag hade fått allt! Jag borde ju vara nöjd och tillfreds…
Lars åkte och köpte godis till Madeleine, och hon kunde se hur chockad han var.
– Jag hade berättat om mitt sockermissbruk, men han hade aldrig sett hur intensivt det var när det slog till, och att det kunde hålla på i flera månader.
Den här gången gick Madeleine upp 25 kilo i vikt – mer än någonsin tidigare. Och det var då hon insåg att hon var tvungen att stanna upp och söka efter lösningen inom sig själv – hur svårt och smärtsamt det än var.
– Jag hade alla svaren inom mig, men det var nog först nu som jag var mogen att bli medveten om dem. Jag visste ju att jag hade problem med ilska, och nu försökte jag skala av lager för lager, närma mig kärnan…
Vad var hon så arg för? Madeleine hade hört att det finns två grundkänslor: kärlek och rädsla. Och av de två måste det vara rädsla hon kände. Men varför?
Så kom svaret – och Madeleine började skaka:
– Jag satt och testade olika alternativ för mig själv och så kom det: Jag var rädd för att vara lycklig! Det var förbjudet att må bra, för då släppte jag på kontrollen – och då kunde det komma fram känslor som inte fick finnas. Som gjorde att jag hamnade i helvetet…
Läs mer: Så vet du om du är sockerberoende
”Jag fick ångest när jag var lycklig”
Därför fick Madeleine ångest när hon kände sig lycklig. Och därför försökte hon ta tillbaka kontrollen genom att äta.
– Jag trodde inte på helvetet längre, men rädslan satt ändå som fastgjuten. Det var en otroligt stark insikt, jag bara grät och grät. Allt jag hade fått utstå som barn gjorde jag nu mot mig själv…
Plötsligt kunde Madeleine se ett mönster. Som den gången, när hon nyss flyttat hemifrån, och vågade säga åt sin mamma att aldrig mer nämna jordens undergång.
– Mamma började genast prata om något helt annat. Efteråt var jag helt slut, tänk att jag hade uttryckt något som jag själv ville! Sedan kom ångesten och suget efter sötsaker.
Vad har den här insikten betytt för dig?
– Allt. Jag har ju fått nyckeln till varför jag är sockerberoende, och jag förstår mig själv på ett djupare plan. Jag har fått ett helt nytt lugn.
Madeleine kan i dag känna både lättnad och sorg.
– Jag har fått ett mycket bättre liv, och det är jag så tacksam över. Samtidigt är det så sorgligt att jag styrdes av rädslan i så många år. Kanske kan jag förlåta mamma en dag för att hon förde över all sin ångest på mig. Men än är jag inte där.
Madeleine vet att hon är som en nykter alkoholist.
– Om jag tar en enda bit choklad så är jag fast igen, det vet jag. Suget är inte borta, men nu kan jag hantera det.
AV: Anna Carsall
BILD: Jonas Bilberg
LÄS MER:
6 bra skäl att sluta äta socker – och 3 sätt att lyckas!
Sockret må smaka sött och gott, men det kan vara skadligt för din kropp. Det här bör du veta om socker för att slippa onödiga hälsoproblem!
Läs mer: 6 bra skäl att sluta äta socker – och 3 sätt att lyckas!