"Var det fel att skaffa barn ensam?"

Fråga:

Mitt hjärta brister när min son säger: ”Jag skulle göra vad som helst för att få en pappa”. Jag får enorma skuldkänslor för att ha berövat honom detta. Jag valde att skaffa barn på egen hand, eftersom jag inte träffade någon man som det fungerade riktigt med. Gjorde jag fel? Kommer min son att få men av den här enorma längtan han har? Har märkt att jag försöker kompensera genom att kanske säga nej för sällan, och att vara dålig på att sätta gränser…

Otillräcklig

Svar:

När du skriver att du berövat din son en pappa så blir jag lite fundersam. Hur kan du beröva honom något han aldrig haft? Och hade du verkligen kunnat göra annorlunda?

Försök att se verkligheten som den är. Många barn växer upp med en ensamstående förälder och är den personen trygg, närvarande och kärleksfull så klarar de barnen sig alldeles ypperligt.

Din son verkar ha ett genuint behov av manliga förebilder, och det kan du tillgodose på andra sätt. Kanske finns det någon annan manlig vuxen som din son kan få träffa och umgås med?

Jag ser det som något oerhört positivt att han vågar ge uttryck för sin saknad. Dels säger det en del om vilken trygg relation han har till dig, dels mildras hans eventuella oro när han sätter ord på och hanterar sina känslor.

Det är så klart viktigt att du visar förståelse för hans upplevelser, känslor och behov. Det bästa är att bara lyssna och bekräfta det han säger, utan att värdera, förklara eller försvara.

Minst lika viktigt är att du sätter gränser och står fast vid dem. Att ge sitt barn tydliga ramar är en kärlekshandling som möjliggör för barnet att växa upp till en ansvarsfull vuxen som kan interagera med andra, ta hänsyn och hantera besvikelser. Gränser signalerar också att det finns en vuxen som tar ansvar, som barnet kan lita på. Att du faktiskt lyckas i högre grad än du själv tror bekräftar han just genom att våga berätta om sina känslor för dig.

Christel