Alexandra Pascalidou om att fly från krig och fattigdom: ”Präglat mig”

Efter reklamen: Rysslands invasion av Ukraina – så kan du hjälpa till

Alexandra Pascalidou har precis börjat återhämtat sig från en två veckor lång influensa. Och under tiden har omvärlden vänts upp och ner. Ukraina har invaderats och omvärlden skakats av konsekvenserna. Men kristider skrämmer inte en person som Alexandra.

— Just nu kanske det ter sig som att det är väldigt turbulent men för vissa av oss är det ständigt ett krig som pågår. För mig som vuxit upp i ett kaos, i en familj som tvingats på flykt från krig och fattigdom är detta tyvärr inget nytt. Under min uppväxt i Rinkeby var krigen ständigt nära.

Det enda vi vet om världen är att det alltid kommer vara turbulent - någonstans.

— Det finns stora och små krig som pågår hela tiden, säger Alexandra och ger exempel på alla krig, konflikter och flyktingströmmar som pågått de senaste åren i olika delar av världen.

Men det finns en annan dimension också. Kriget som den enskilda individen utövar varje dag.

— För dig som är kvinna, för dig som blivit av med jobbet, är sjuk, för dig som åldras och känner dig diskriminerad.

En mammas värsta mardröm

Så hur hanterar man en värld i gungning? Det handlar delvis om att kunna stänga av för ett ögonblick, menar Alexandra. Att kunna kombinera kaos med kreativitet, att mitt i all turbulens finna mening. Att stå stadigt när det gungar.

Och det är där utmaningen börjar.

— Att må bra när man har allt, när man har mat på bordet, det är inte svårt! Det svåra är när du är mitt i en strid, när det blåser och stormar runt omkring dig— så som det gör för väldigt många runt omkring oss just nu.

Mammorna i Alexandras uppmärksammade dokumentärserie Mammorna i våldets skugga vet det. De har genomgått det värsta en mamma kan föreställa sig: att förlora ett barn.

Sussie, en av mammorna i serien, lever fortfarande i ett vakuum. Hennes dotter Adriana var bara 12 år när hon sköts till döds på en bensinmack i utkanten av Stockholm. Hennes ögon är konstant rödsprängda.

Under sex år har Alexandra följt kvinnorna som alla har förlorat sina barn i skjutningar i Sverige. Det har blivit en teaterföreställning, en bok och nu en dokumentärserie.

— Det här är ju en mammas värsta mardröm. Och inte bara mamman, en förälders, syskonens, kompisens värsta mardröm. Det är en djup tragedi.

Alexandras förhoppning med serien är att lyfta fram mammorna, att föra deras talan, men också att nå ut och få folk att våga prata om sorg och förlust. Något som hon tycker vi behöver bli bättre på i Sverige. Hon hyser en stor respekt och beundran för kvinnorna som medverkar. Flera av dem har blivit vänner för livet.

— Det har varit med om det värsta och att sedan dela med sig; alla minnen väcks till liv ... Det är minst sagt en hjältegärning. De är väldigt modiga, de exponerar sig och utsätter sig även för en risk. Inte att förglömma: deras barns mördare är inte dömda.

Så är det ens möjligt att finna mening och mod efter ett sådant trauma? Finns det ett enkelt svar? Både ja och nej, förklarar Alexandra och berättar om ett möte hon hade med förebilden författaren och professorn Angela Davis i San Fransisco i USA för några år sedan. Då var hon efter år av hårt arbete och upprepade mordhot på botten. Orden hon fick höra har följt med henne sedan dess: "Self care is activism".

"Ett annat liv är möjligt"

— Att som kvinna ta hand om sig själv är en form aktivism . Träna, ta en massage eller meditera för att orka med livets utmaningar. Jag har gjort en klassresa och har råd med allt det där. De som behöver self-care mest är de som inte har möjlighet, som de ensamstående mammorna i förorterna.

Men Alexandra menar att alla kan hitta en djupare mening i tillvaron och därigenom göra skillnad. Det gör man genom att sätta saker i en större kontext och göra det bästa man kan av den tiden manAs har. Om man bara hittar sin plats där man kan känna att "här gör jag skillnad" så blir det lättare att kunna njuta mellan varven.

— Även när jag som ung jobbade med att städa försökte jag tänka "här går jag och gör världen lite vackrare", trots att det var ett riktigt skitjobb, skrattar hon.

För henne var den ursprungliga drivkraften flykten från fattigdomen. Och med det kom en annan drivkraft: en frihetslängtan.

— Jag tänkte: ett annat liv är möjligt! Jag var den första i min släkt som studerade på universitet. Jag har fått allt jag har drömt om.

Men hon är knappast i mål. Kampen och drivkraften finns kvar. Alexandra vill göra världen lite mer rättvis. Ett sätt är att förmedla mammornas oberättade historier i boken, att föreläsa om våld för ungdomarna i förorten, men också att där emellan prioritera och ta hand om sig själv och sin dotter.

Foto: Mikael Hansson