Alexandra Pizzoni: "Ett nederlag att en som jag skulle bli utmattad"
Samtidigt som MåBra-profilen Alexandra Pizzoni slåss för att bryta den sanslösa normen som gör att vi jobbar och presterar så att vi blir sjuka på löpande band, vågar hon ärligt ge uttryck för det stigmafyllda erkännandet att hon såg sin egen utmattning och sjukskrivning som en skam och ett tecken på svaghet. Vi ringde upp henne för att prata mer om detta viktiga ämne.
2019 gav Alexandra (då Kamperhaug) och parhästen Anja Forsnor ut boken Self-Care, om balans och långsiktigt välbefinnande. Paradoxalt nog var det under jobbet med boken som arbetsbelastningen började eskalerade till ohållbara nivåer.
– De åren var det så mycket jobb. Det var såklart jätteroligt att det gick så bra, men jag tror att det i grund och botten är det som är det farligaste. Allting som jag jobbar med är så roligt att det blir väldigt svårt att skilja på vad som är jobb och vad som är fritid. Allt bara flöt ihop, berättar hon för MåBra.
Utåt var det det perfekta livet – som influencer och träningsprofil kantades vardagen av lyxiga events och bjudningar. Men allt det härliga var samtidigt en konstant press på nätverkande. Syns du inte finns du inte. Parallellt planerade hon sitt bröllop och fick ett kontrakt på en träningsstudio som hon och hennes man renoverade själva. Det innebar mycket fysiskt jobb, många sena kvällar, press och en hög ekonomisk stress. Hon satsade allt kapital hon byggt upp i företaget under de senaste åtta åren.
Mammans död blev droppen
Men det räckte inte där. Precis när allt stod klart drabbades hennes mamma av aggressiv blodcancer. Några månader senare, i maj 2022, gick hon bort och Alexandra som stod sin mamma väldigt nära drabbades av en enorm sorg.
Klipp till ett halvår senare. Precis i linje med en ganska vanlig tidsram vid utbrändhet rasade hon sex månader efter traumat peakat. Personlighetsförändringen hade dock egentligen smugit sig på sakta, tills hon inte längre kände igen sig själv.
– Det är väl egentligen en ganska lång process som gradvis blivit sämre och sämre. Då noterar man ju inte det heller. Man glömmer ju bort vem man faktiskt har varit.
"Jag orkar inte vara så här trött och ledsen"
Men så en dag vaknade hon och kände att ”så här vill jag inte leva mitt liv längre”. Hon ringde vården och så fort hon fick prata med en sköterska bröt hon ihop. Hon grät och grät.
– Jag kände bara att jag orkar inte vara så här trött, jag orkar inte vara så här ledsen. Så här vill inte jag må och känna. Extremt mycket för mammas skull. Om mamma skulle försvinna med den livsgnistan och otroliga positiva energin hon hade då är det så respektlöst mot henne att vara i något negativt och inte lustfyllt och energifyllt. Så jag kände nog att jag var skyldig mamma att ta tag i det och hitta tillbaka till den sprudlande livsgnista och kämpaglöd som jag är väldigt tacksam över att jag har från henne.
Tog två månader att acceptera sjukskrivningen
Men trots att hon själv var den som sökte hjälp tog det emot att acceptera sig själv som så pass sjuk att hon behövde bli sjukskriven. Det tog två månader att landa i beslutet och motvilligt gå med på både sjukskrivning och antidepressiva.
– Jag tänkte ”Vadå, jag går ju upp på morgnarna? Jag gör rutinsaker.” Jag tänker mig att en person som är deprimerad har svarta ringar under ögonen, går med oborstat hår och inte drar upp persiennerna, bara ligger i sängen. Och där har jag ju inte varit. Jag sover på nätterna, även om jag har vaknat och haft stressdrömmar. Jag äter, har inte tappat någon aptit. Jag bara känner inte igen min livsgnista. Jag har inte känt glädje över någonting. Jag har inte uppskattat någonting. Och det är mitt signum: jag njuter så mycket av livet annars.
Du skrev i din blogg att du kämpat mycket med skammen över att bli sjukskriven. Vad är det som är mest skambelagt? Är det att inte orka mer?
– Det här är så förutfattade meningar, men jag tror att det är att jag tänker att man är klen om man blir sjukskriven. Att man inte riktigt klarar av den press och stress som man tror att alla andra människor klarar av. Det tycker jag är en jättejobbig bild av mig själv. Jag har svårt att identifiera mig med den. Det har nog legat en extremt stor stolthet i att jag kan minsann reda mig själv. Och helt plötsligt känner man att man inte riktigt gör det. Samtidigt har jag flera vänner som drabbats av samma sak, och jag ser ju inte dem på det sättet.
Vägen tillbaka efter utmattningen
Och trots att Alexandra först inte riktigt kände igen sig själv i sin egen bild av ”deprimerad” så har även hon behövt tillbringa åtskilliga timmar i sängen. De senaste månaderna har hon sovit och sovit. Och att låta sig själv ta det så lugnt som hon gjorde var också skamfyllt.
– Det var svårt att finna acceptans i att bara sitta hemma och kolla serier. Då blir det också att man tänker att nu när jag är sjukskriven, borde jag inte läsa lite böcker som jag alltid har velat läsa? Borde jag inte skriva ännu mer dagböcker så att jag kan ha det sen när jag kommer tillbaka? Det finns fortfarande den här inre rösten att prestera.
Samtidigt har Alexandra också fått jättemycket kraft av att röra på sig. Om än på en helt annan nivå än vad hon är van vid. Sakta och försiktigt har hon jobbat igenom kroppen, utan att få upp pulsen eller utmana intensiteten. Accepterat att hon inte kan gå i en trappa utan att pulsen sticker och jobbat med det, istället för emot det. Det har hon sedan blandat med väldigt lugn mindfulness, mjuka yogarörelser och promenader. Hon har noga lyssnat på kroppen och träningen har också gett henne ett socialt sammanhang.
Nu, fyra månader senare ser hon ljuset igen. Den engagerade och livfulla Alexandra är på väg tillbaka. Men det gäller att inte börja gasa för fort.
– Jag känner att det sprudlar av idéer igen. Jag känner mig kreativ. Att hålla emot det är jättesvårt. Jag har längtat efter den här personen. Så att hon är tillbaka lite gör mig så jäkla glad.
Helt ny syn på sig själv
Underbart! Men din läkare har sagt att du kanske aldrig kommer att bli den som du har varit. Hur känns det? Vad har förändrats?
– Jag har en mycket större respekt för mig som person. Det känns jätte-annorlunda. Jag kommer mycket mer säga vad jag behöver. Oavsett om det handlar om att förhandla pengar för ett jobb eller att uttrycka vad jag inte kan bidra med.
En annan aspekt som hon tycker är viktig att prata om är hur de närmaste drabbas av psykisk ohälsa.
– Ens relation mår ju också väldigt dåligt när någon är så svag som jag har känt mig. Den som får lida mest av att en person inte är i sin fulla kapacitet är ju den man lever närmst. Det är honom jag har skjutit långt ifrån mig. Mitt blommiga jag älskar att planera födelsedagar, göra små grejer i vardagen, att man finns för varandra, hjälps åt. Jag har ju inte varit den personen. Jag har inte orkat ge David den kärleken han förtjänar. Han har lagat så mycket mat, han har drivit processen med min studio, han har varit mitt bollplank, men jag har inte varit tacksam över det. Jag har snarare varit irriterad över att; ”ska vi ner och jobba i studion, hör du inte att jag säger att jag är trött?” Han har varit lika trött men har lite mer kraft än mig. Vilket gör att det har varit jätteutmanande för oss i relationen också. Det tror jag är någonting som man inte gärna pratar om.
Samhällets – och individens – ansvar
I backspegeln då? Vad kunde du ha gjort annorlunda i hela den här situationen? Vad skulle du ha sagt till någon annan att göra?
– Det finns så många lager av det här som vi behöver diskutera. Tyvärr är det jättemånga duktiga flickor som har ADHD, de är överrepresenterade i det här utmattningsdepressionsfacket. Vi behöver prata mer om hur ska samhället göra någonting kring det här, säger Alexandra med eftertryck och fortsätter:
– Men ska vi prata mer om den individuella uppgiften i det, så är det ju att lyssna på kroppen. Om man sover X antal timmar per natt men ändå inte känner sig utvilad, om man tycker att det är jobbigt att komma hem och plocka ur diskmaskinen eller reagerar negativt på allt omgivningen säger, då är det inte riktigt som det ska vara. Självklart är vi alla stressade till och från i perioder. Men när de där perioderna börjar bli månader eller år, då känner jag att livet är så kort. Det finns så mycket mer i världen än att vara helt slut på helgerna och känna att alla de här roliga sakerna man vill göra också blir ett projekt. Jobbet är en del av livet, men det är ju långt ifrån allt. Jag vet inte hur många år det ska behöva gå innan vi tittar tillbaka på den här tiden och skakar på huvudet: ”Hur fan tänkte vi? Hur trodde vi att den här ekvationen skulle gå ihop?” Det är så sorgligt hur vi lever och allt vi ska klara av och leva upp till.