Caroline Giertz: Min energi var adhd!

Programledaren Caroline Giertz har alltid haft enormt mycket energi.

– Jag har ritat och byggt ett hus, köpt ett skepp på 30 meter och byggt om det, trots att jag inte visste någonting om båtar, köpt en häst utan att ha något stall eller ens kunna rida. Det har bara varit full fart framåt, berättar hon.

Det fanns bara ett ständigt ”på”, som en motor som inte gick att stänga av. Och som skapade en konstant känsla av stress.

Caroline kallar sin inre oroskänsla för ”tomgångsturbo”.

– Det är som när du kör bil och sen ska stanna och parkera, men turbon fortsätter att gå. Det var som om det ven i huvudet, det gick inte att få stopp på det.

Men Caroline har aldrig tyckt att det varit något annorlunda med henne.

– Tvärtom, det var alla andra det var fel på i så fall, säger hon, ler och fortsätter.

– Jag har alltid tyckt att jag är snabbare, skojigare, smartare och mer spontan. När folk pratade avbröt jag ofta, för jag visste ju vad de skulle säga och orkade inte lyssna klart. Jag tyckte bara att folk var långsamma, idag förstår jag ju att det hänger ihop med min adhd …

Testades samtidigt med dottern

Det var i samband med att Carolines dotter utreddes för adhd för drygt ett år sedan, som hon erbjöds att testas.

– Jag tyckte att det var bra, eftersom det ofta är ärftligt. Mer än så tänkte jag inte på det då.

Men under tiden testerna pågick började Caroline läsa på om adhd, och upptäckte att väldigt mycket stämde in på henne.  När diagnosen var ett faktum, tre månader senare, blev hon lättad.

– Jag är inte så mycket för att navelskåda, men jag började se ett mönster i min rastlöshet och gränslöshet. Det fanns en förklaring till varför jag var som jag var, även om jag aldrig sett det som ett problem.

Men Caroline kände också sorg. Vad hade blivit annorlunda om hon hade vetat? Om hon hade fått rätt hjälp tidigare?

– Så mycket hade kunnat hanteras annorlunda. Min man och jag hade kanske inte skilt oss …

”Nu vet jag att det kanske inte är normalt att tapetsera mitt i natten”

Nu är det tre år sedan Caroline och hennes man gick skilda vägar, efter 30 års äktenskap. Skälen var flera, men visst hade adhd:n en betydande roll – kan Caroline se såhär i efterhand.

– Det hade skavt mellan oss länge. Jag hade alltid så mycket planer och grejer på gång och han ville bara vila när han var hemma. Kan du aldrig bara ta det lugnt? undrade han ofta. Kan du aldrig hjälpa till? kontrade jag med. Nu vet jag att det kanske inte är riktigt normalt att tapetsera klockan två på natten för att passa på när barnen sover …

Caroline kan också känna ett stort vemod. Hon har varit tvungen att börja omdefiniera hela sin identitet. Det som hon tänkt på som genuina egenskaper, energin och initiativförmågan, förklaras nu bara som symtom på hennes adhd.

– Jag är inte den jag trodde … Jag har alltid smickrat mig själv med att vara smart, sanningssökande och klok. Och jag tyckte att jag hade koll, samtidigt som jag var spontan och vågade mer. Så säger de att jag saknar impulskontroll! Det är svårt att sätta ord på alla känslor jag haft den här tiden …

”Det är både kämpigt och fantastiskt att drivas av den här rastlösheten”

Det här året har varit fullt av reflektion bakåt i tiden, och Caroline bestämde sig direkt för att inte se adhd som ett funktionshinder.

– Jag vill verkligen mynta begreppet funktionsskillnad. För även om det är kämpigt att drivas av den här rastlösheten är det också fantastiskt. Jag hade inte ens fått hälften gjort om jag inte hade haft adhd, och jag hade nog inte haft ett lika händelserikt liv, betonar hon.

Troligen hade hon inte heller haft samma aningslösa optimism, där det inte fanns plats för minsta konsekvenstänkande.

– Jag kastade mig rakt ut i allt som verkade kul, som att bli journalist till exempel.

Caroline bokstavligen slängde sig in i journalistbranschen när hon som 27-åring hörde att punkdrottningen Nina Hagen var i stan.

– Jag tog det som en utmaning att rota fram numret till hennes manager. Och sedan låtsades jag inför mig själv att jag var en skådespelare i en film. Jag spelade en uttråkad sekreterare som skulle förändra sitt liv. Så jag ringde managern och sa att jag var från radioprogrammet Eldorado och ville göra en intervju med Nina Hagen. Jag tänkte se hur långt jag kunde gå innan jag blev avslöjad, säger Caroline och skrattar vid minnet.

Plötsligt hade hon två olika radioprogram som ville ha intervjun.

– Och det var så blev jag journalist. Jag tvekade aldrig, och det är nog tack vare adhd:n, tror jag.

Kollaps och depression

Men med en turbo som aldrig slogs av, när det inte gick att vila och känna lugn och ro, blir man till slut utmattad. 1996 kollapsade Caroline i en utmattningsdepression.

– Min energiskattkista var tom, hallå, där fanns ingenting kvar. Jag som alltid var så entusiastisk var nu helt orkeslös. Jag låg i sängen och orkade knappt röra mig.

Och tårarna bara rann. Jag kanske ligger här och dör nu, tänkte jag. Men jag hade inte kraft att bli rädd, det var mer bara som ett konstaterande.

Det tog några veckor innan Caroline kände sig pigg och stark igen, men hon reflekterade aldrig över varför hon hade blivit utmattad. Hon bara körde på som vanligt igen.

I och med diagnosen har Caroline fått insikt om sina trötthetsattacker, och hon vet vad hon ska göra för att hantera dem.

– Nu när jag känner att det börjar snurra för mycket tar jag bort hela sidofältet och fokuserar på något väldigt enkelt, som ett träd – vilken fantastisk organism det är, eller ett glas vatten, varifrån kommer det där vattnet?  Det lugnar ner och ger annat perspektiv.

Sedan ett år tillbaka tar Caroline medicin mot sin adhd, ett preparat som är närbesläktat med amfetamin. Substansen har nämligen visat sig ha en lugnande inverkan. Caroline är inte helt bekväm med medicinen, eftersom hon tycker att den förändrar henne.

– Det är konstigt att äta något som är klassat som en drog. Jag blir hungrig, trött och sover som en stock. Och har blivit mer förståndig. Jag låser till exempel ytterdörren. Tidigare tänkte jag att det är klart den ska vara öppen, ifall någon vill komma in. Kanske har jag medicinerats till en bekväm och mer foglig medborgare, funderar Caroline.

”Jag kan känna att jag har blivit lite tråkig …”

Men det finns förstås även positiva förändringar, som nytt fokus och större empati för andra människor.

– Jag förstår andra människor bättre, för att jag har blivit mer som dem, fast jag vet inte om jag vill vara det. Jag kan nästan känna att jag har blivit lite tråkig …

Visst är det ganska rörigt fortfarande, erkänner hon. Särskilt hemma med allt som ska fixas, städas och sorteras.

– Om jag inte hade städhjälp emellanåt skulle det vara fullständig kaos!  Jag kan hålla på i timmar men det blir knappt bättre. Och då tar jag fram sågen och börjar såga på något istället, och sen ska hunden ut, du vet, säger Caroline och skrattar.

Men nu när hon vet att hon har adhd har hon fått ett annat förhållningssätt till sin bristande organisationsförmåga.

– Jag tänker inte längre att det måste bli färdigt. Jag gör en liten sak varje dag, kanske i tio minuter, och är nöjd med det.  Jag har bytt fokus. Maten ska inte ruttna och det ska inte blåsa rakt in, de elementära sakerna ska funka. Sedan om det är en vägg som inte är färdigmålad spelar ingen roll längre. Jag har krympt mina måsten.

Trots de slingriga vägarna och projekten som slukat energi, ångrar Caroline ingenting.

– Jag är jättenöjd med mitt liv. Och på många sätt är jag tacksam för min adhd, utan den hade mitt liv inte på långa vägar varit så händelserikt. Okej, om jag ska ångra någonting så är det att jag inte hade lugnet och tålamodet att studera och sen kanske forska. Det hade varit kul.

Vill berätta för andra

I framtiden skulle Caroline vilja föreläsa om adhd.

– Men än så länge har jag inte haft tålamod att fylla i presentationsblanketten från agenten som ska hyra ut mig. Och nu har jag typ slarvat bort den. Så det går ju sådär …

Experten: Allt fler vuxna får en adhd-diagnos

– Adhd ökar inte, men vi har blivit bättre på att upptäcka det, säger Elisabet Wentz, psykiater på Gillbergcentrum vid Göteborgs Universitet.

I Sverige har cirka 2,5 procent av befolkningen hittills fått diagnosen vuxen-adhd.

Adhd innebär att man har problem med bland annat uppmärksamheten, är överaktiv och impulsiv.

– Överaktiviteten är inte lika uppenbar hos vuxna som för barn. Men man kan ofta se att de pillar mycket med händerna eller klottrar på papper. Det är också relativt vanligt att man startar projekt, men har svårt att fullfölja dem.

Kvinnor med obehandlad adhd drabbas ofta av depression, medan män är mer utagerande och kan hamna i missbruk och kriminalitet.

Behandling med låga doser av centralstimulerande medel som Ritalin (en släkting till amfetamin) har visat på goda resultat. Medicinen hjälper mot kärnsymptomen impulsivitet och överaktivitet.

– Som vuxen provar man ofta medicinen ihop med kbt-terapi, för att se hur den hjälper i det dagliga livet.

Behöver man hjälp i sin vardag kan man få ett så kallat boendestöd, via Socialtjänsten. Då får man hjälp med att gå igenom posten, betala räkningar och att strukturera dagen.

Länktips: www.hanteralivet.se

AV: Anne Haavisto  FOTO: Lasse Nyman

Läs mer:

Eva Edberg: ”Låt inte ADHD bli en funktionsnedsättning”

11 fördelar som bara gäller för personer med ADHD

Testa dig själv: Har du vuxen-ADHD?