Så lyckades Sandra vända känslan av ensamhet

I Folkhälsomyndighetens undersökning Hälsa på lika villkor 2022 uppgav nästan var fjärde person över 16 år att de besvärades av ensamhet och isolering. Regeringen satsar nu därför 145 miljoner på att kartlägga, förebygga och motverka ofrivillig ensamhet och dess konsekvenser.

Ett tydligt tecken på att det här är ett ämne vi behöver prata mer om. Och det är just vad Sandra Torbjörnsdotter och samtalsterapeuten Suzanne Pärlhamn gör i boken Kan vi prata om ensamhet. En modig och personlig bok om deras egna erfarenheter och hur man kan lära sig hantera känslan av ensamhet.

För Sandra, 42, kom känslan av ensamhet i livet efter skilsmässan, även om den sociala kontexten började förändras när hon flyttade till Lidköping. En småstad som, likt många andra, kan upplevas ha ganska höga sociala murar.

– Jag har flyttat runt en del och har inte tidigare haft något problem med att skapa sociala kontakter. Men här i Lidköping har jag inte lyckats få det på samma sätt. Så för mig var det mer kulturen här än just skilsmässan. Jag har levt som singel flera gånger tidigare, men aldrig upplevt ensamhet på samma sätt.

Utåt sett var Sandra den spralliga och glada marknadschefen som sprang maraton och alltid hade fullt upp. Hon hade ofta människor runt sig.

– Jag såg jättelyckad ut utifrån. Det går inte att se utanpå vem som är ensam inuti.

Förstod inte först att det var ensamhet

Efter reklamen: 8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

Men när hon stängde dörren om sig så ekade tystnaden. De gamla vännerna var långt borta och barnen bara hos henne varannan vecka. Den ihärdiga löpträningen var på ett sätt ett botemedel, men också ett sätt att springa ifrån de ensamma stunderna – även om hon i början inte riktigt förstod att det var själva ensamheten som var grunden till hennes dåliga mående.

– Jag kom hem till fredagskvällar där det var tyst. Jag försökte spela musik och hitta på saker och lura mig själv att det här var ju fantastiskt, vilken fredag! Men till syvende och sist så var det ju tyst. Då kommer reflektionen. Du måste börja söka inåt. Och har du sprungit i många år, då möter du mycket där, berättar hon.

Om du känner dig ensam, då är du ensam

Sandra sökte, och fick, hjälp hos Suzanne. Men efter avslutad terapitid började Suzanne att reflektera över hur många av hennes klienters problem som egentligen bottnade sig i ensamhet, och arbetet med boken började växa fram.

– Det finns mycket siffror om ensamhet, men de siffrorna säger egentligen ingenting. Om du känner dig ensam, då är du ensam. Väldigt många lever i parrelationer som då inte räknas som ensamhushåll, men brottas med en ofrivillig ensamhet i tvåsamheten. Man driver företaget familjen tillsammans, men möts kanske inte på djupet eller intresserar sig för varandra. Andra är så rädda för att vara ensamma att man stannar kvar i sin relation, fast man kanske inte borde.

När är det dags att inse att det inte är lönt att kämpa?

Min man och jag lever parallella liv – hur hittar vi tillbaka?

Psykologen svararAnna Bennich

Skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet

Sandra och Suzanne förtydligar också att det är stor skillnad på ofrivillig ensamhet och att man vill vara själv.

– Det är lätt att säga att man tycker om att vara ensam. Men det är ingen av oss som tycker om att vara ensam. Att vara själv eller att ha egen tid, det kan vi däremot tycka om.

Vårt moderna levnadssätt är en viktig faktor för den växande ensamheten. Förr hade vi mer lokala sammankomster, var engagerade i föreningsliv, idrott och så vidare. Idag plockar vi ibland in så mycket att vi kanske inte hinner stanna upp och ha en kontakt.

Ensamhet och sociala medier

Sociala medier spelar en annan roll. Vi lägger vikt vid nätverkande och det är status att ha många vänner på sociala medier. Men vem av alla de här känner du egentligen på riktigt?

Suzanne påminner också om att innan sociala medier fanns hade vi kanske 50–100 människor som vi såg varje dag och vi såg dem i med- och motgång. Vi såg dem vara ledsna. Vi såg dem misslyckas. Idag lägger de allra flesta bara ut lyckade saker för att ha så bra status som möjligt i flocken, vilket gör att vi inte får se det som är mindre positivt. Det kan bidra till att vi mår väldigt dåligt och kan förstärka känslan av utanförskap och ensamhet, trots att man har hundratals kontakter.

Sociala medier kan absolut ha positiva effekter och exempelvis hjälpa oss att hitta grupper där man har ett gemensamt intresse. Men vi behöver fundera över hur mycket tid vi spenderar på sociala medier och hur vi mår när vi är där, råder Suzanne.

Är du ensam – eller känns det bara så? Så här kan du göra oavsett

5 sociala knep att ta till då du känner dig som ensammast på jorden

Var din egen bästa vän

Den viktigaste nyckeln till förändring menar Sandra är att vara sin egen bästa vän.

– När jag lärde mig att finnas där för mig själv, då kände jag ju mig inte längre ensam.

En annan avgörande del för Sandra var att hon började använda sig av ”ankare” – någon i sin närhet att höra av sig till, en trygghet när det är som värst. Det behövs inte speciellt många, men det behövs någon.

När hon väl vågade sträcka ut handen, be om hjälp och berätta hur det egentligen kändes, insåg hon att det faktiskt fanns fler människor där för henne än hon trott.

Trots att Sandra inte längre känner sig ensam säger hon att det först kändes motsträvigt att vara så transparent i boken.

– Det är lätt att skriva om ensamhet som ett ämne, men svårt att dela sin egen historia, det ligger så djupt att inte berätta om den, för det riskerar att avskilja oss ännu mer från den normativa gruppen.

Många som vågar berätta om sin egen ensamhet

Men öppenheten har gett väldigt fin respons. Plötsligt är det många som vågar berätta om sin egen ensamhet.

– Det kan vara en bra start att våga berätta om den. Vi sätter ord på depression, insomningsproblem, ångest och annat, men ibland kan de sakerna bottna i en känsla av ensamhet. Men vi vill inte prata om den. Så våga berätta för någon. För då kan andra människor sträcka ut handen eller kanske höra av sig en extra gång. Därför behöver vi börja prata om ensamhet – och bryta tabun kring det, avslutar Suzanne.

Sandra och Suzanne poängterar att vägen fram kan vara svår, men det går. Även de små stegen räknas, vilket ger hopp.

Foto: Robin Ohlausson