Hillevi Wahl: Maten var mitt fängelse

Maten blev Hillevi Wahls tröst, sällskap, snuttefilt och drog. Hon åt för att döva längtan efter pappans kärlek. Och för att mota bort ångesten och ensamheten. I perioder så mycket att hon gick upp ett kilo om dagen.

Hillevi Wahl kan inte riktigt säga när hon började missbruka mat. Var det när det bara fanns flak av frysta gräddbollar att äta i mammans alkislägenhet? Eller när hon hade flyttat till sin pappa och han aldrig var hemma? När ensamheten och skammen över att inte vara viktigast för någon rev som mest?

De här tankarna tar Hillevi upp i sin nyutkomna bok Hungerflickan.

Hillevis föräldrar var alkoholister.

– Mamma var så trasig, hon hade vuxit upp på ett barnhem och hade nog inte en chans att få ett normalt liv. Pappa var världens roligaste, jag dyrkade honom. Men han var som ett vuxet barn, god i hjärtat men ansvarslös som förälder.

När mamman hade förlorat sitt jobb och sitt körkort och bara låg hemma och sov i sin egen urindoft insåg Hillevi att hon var tvungen att rädda sig själv, för att inte dras ner i avgrunden hon också. Så hon flyttade hem till sin pappa när hon var 14 år.

– Men pappa ville inte att jag skulle bo hos honom. När jag bönade och bad gav han till slut med sig, men bara om jag ”skötte mig”. Det kan ju tyckas lite märkligt med tanke på att det var han som hade supit och suttit i fängelse och svikit under hela min uppväxt. Men då tänkte jag inte så. Jag var så van vid att inte ifrågasätta och vara till så lite besvär som möjligt.

”Jag åt och åt”

Hillevi längtade så efter att pappan skulle vara stolt över henne. Att han skulle tala om att hon var vacker och viktig, och vilja umgås med henne.

Men pappan var nästan alltid hemma hos sina flickvänner, medan Hillevi satt ensam i lägenheten.

– Jag åt och åt, för att mota bort ensamheten och känslan av misslyckande. Jag proppade i mig smörgåsar, chips, godis och glass och gick upp vansinnigt mycket i vikt. I perioder ett kilo om dagen. Jag får ofta frågan varför inte jag blev missbrukare när mina föräldrar var det. Men det blev jag ju! Mat blev min snuttefilt, mitt lugnande medel, mitt sällskap och min drog.

Om hon bara blev smal, då skulle pappan bli stolt över henne. Men det starka suget efter mat och sötsaker gick inte att stoppa.

När Hillevi var 17 år tog hon ett sabbatsår från gymnasiet och åkte som utbytesstudent till USA. Nu skulle den stora förändringen ske.

– Jag trodde ju att mitt inre kaos berodde på min dysfunktionella familj. Kom jag bara ifrån den skulle allt bli bra.

Började kräkas

Men hos den amerikanska familjen där Hillevi bodde fanns ett överflöd av fettdrypande piroger, sockrade flingor och färdig kakdeg på burk. Bubblan av ensamhet, känslan av att vara ett missfoster som inte passade in hängde sig kvar. Suget efter maten som Hillevi visste fanns i köket gick inte att stå emot.

Hon smög in i köket om kvällarna och norpade åt sig det hon kunde. Sedan ersatte hon det nästa dag så att mamman i familjen inte skulle märka något.

I USA hörde Hillevi talas om en flicka som var så sjuk i bulimi att hon vårdades på sjukhus. Flickan hade kräkts upp all mat efter måltiderna, blivit magrare och magrare och vägrat lyssna på omgivningens oro.

Det var då Hillevi fick idén att hon ju kunde kräkas! På det sättet kunde hon rena sig själv och få kontroll över sin kropp.

– Jag tyckte att det var en genialisk idé. För jag kunde äta nästan hur mycket som helst vid det här laget, blev inte mätt längre. Det var som om kroppen hade förlorat den funktionen.

På nätterna låg hon under täcket och åt, och i runt 20 minuter kände hon ett totalt lyckorus. När hon var säker på att familjen inte hörde, smög hon in på toaletten och fick upp allt i stora klumpar.

Läs hela intervjun i MåBra nummer 4, 2010.

Av Anna Carsall

Foto Susanne Hallman

Läs mer: Testa dig själv – Är du en känsloätare?
Vinn! Vi lottar ut Hillevi Wahls bok Hungerflickan.