Fråga till psykologen: Måste jag krama min svärdotter?
FRÅGA: Jag blev så glad när min 30-årige son äntligen träffade en tjej. Jag hade oroat mig för att han inte skulle hitta någon att dela livet med. Men redan första gången vi träffades märkte jag att hans flickvän rynkade på näsan åt oss och vårt hem. Och så fort det bara var möjligt såg hon till att de tackade för sig och gick. Först hoppades jag att det berodde på att hon var blyg och hade svårt att slappna av, men nu är de gifta och varje möte följer samma mönster.
Jag tycker inte om henne och hon verkar inte gilla mig. Hur kan jag hantera relationen på ett bra sätt? Som det är nu låtsas vi vara hjärtliga när vi träffas, pratar med ansträngt glada röster och kramas. Det känns så falskt.
/Ann-Britt
Psykologen: ”Gör ett aktivt försök”
SVAR: Jag förstår verkligen att du känner dig besviken och frustrerad. Det blir också extra svårt när man faktiskt inte kan påverka situationen. Det går ju inte att välja sina släktingar.
Jag tänker att sonen och er relation till honom är viktigast. Se till att värna den. Håll fortsatt kontakt med honom, visa omtanke och intresse.
Det är vanligt i situationer liknande den du beskriver att man även tar lite avstånd ifrån sitt barn, eftersom situationen runt hen känns komplicerad och ansträngd. Men det leder sällan till något gott i längden att dra sig undan (eller ge andra icke-verbala signaler på att något inte är bra), utan riskerar skapa ringar på vattnet och plötsligt har man en försämrad relation även till sitt barn. Där ofta alla inblandade har olika tankar i huvudet kring vad som hänt men utan gemensam bild av händelserna.
Det ni skulle kunna göra är ett aktivt försök. Tänk om det var just osäkerhet som fanns starkt närvarande under era första möten? Eller något helt annat? Som kunde misstas för en rynkning på näsan, varpå hon i sin tur möjligen misstolkade era reaktioner på det som ogillande och så vidare. Kanske går svärdottern också med känslan att ni hamnat fel och önskar precis som ni att det vore enklare att ses? Det kan kännas svårt såklart att anstränga sig om man faktiskt ogillar någon. Men ibland, genom att förändra sig själv lite, kan man skapa förändring även hos den andra. Hur skulle det vara att medvetet och aktivt försöka närma sig henne? Du kanske kan bjuda ut bara henne på en biokväll? Visa nyfikenhet och lite värme, kanske till och med säga att du önskar få en lite mer nära relation till henne om det går?
Av ditt brev framgår inte om du redan gjort liknande försök och helt tappat lusten, eller hoppet för den delen. Ibland går det ju bara inte. Då måste utgångsläget vara – det är som det är. Då får man jobba med bara sina egna reaktioner, eftersom det är det enda man har att tillgå. Er sonhustru kommer sannolikt att hänga med under lång tid. Och hon kommer sannolikt inte att förändras särskilt mycket. Så hur kan ni försöka få till situationen så bra som möjligt, utifrån det? Ni måste inte kramas, men det kan ju verkligen skicka en signal att plötsligt sluta med det, särskilt om ni andra kramar varandra. Så fundera på vilka konsekvenser det kan få och värdera det emot din önskan. Fundera också på: vad går kanske att tycka om? Vad går att ignorera? Vad går att ignorera? Vad går att acceptera?
Det är lite som att få en hand med spelkort tilldelad sig. Man har den hand man har. Frågan blir, hur kan man göra det bästa av den?
/Anna Bennich
…
Läs mer:
Vad gör man i ett olyckligt äktenskap? Psykologen svarar
Psykologen: Så slipper du reagera på varenda känsla
Hantera skamkänslor – här är psykologens tips