Carina: Jag var 20 när jag lärde mig klockan

Det var i högstadiet som Catarina Wirstedt började känna att matten blev obegriplig.

– Jag fick inte talen att gå ihop. Hur jag än försökte, gick det bara inte att få in siffrorna i skallen. Jag hade ont i magen inför varenda mattelektion och kände mig så frustrerad, ledsen och misslyckad, berättar hon.

Catarina fick ingen hjälp från skolan med sina problem.

– Mitt självförtroende blev sämre för varje dag och snart smittade det av sig även på de andra ämnena. Det blev som en blockering. Jag fastnade i tanken att jag var helt värdelös, och att det inte ens var någon idé att försöka. Och jag jämförde mig hela tiden med mina klasskamrater som jag tyckte kunde allt.

Hon hann fylla 20 innan hon lärde sig klockan.

– Att växa upp och inte kunna klockan var otroligt pinsamt. Alla kompisarna lärde sig ju klockan redan i första klass.

Och att gå till affären var en pina, minns Catarina.

– Jag hade svårt för att uppskatta vad varorna egentligen kostade, var det 50 eller 250 kronor? Jag hade ingen aning, vilket gjorde mig nervös och svettig. Tänk att stå vid kassan och pengarna inte räckte!

För att maskera sina brister blev hon klassens clown, den roliga som fick bekräftelse av att underhålla andra.

– Jag har alltid varit väldigt social av mig. Jag tror det är det som har hållit mig uppe när allt känts svårt. Trots mina svagheter har jag alltid känt mig uppskattad som person.

För fyra år sedan läste Catarinas dotter Josephine en tidningsartikel om två gymnasietjejer som hade svårt för multiplikationstabellen, de kunde inte klockan och hade problem med tidsuppfattningen. Och plötsligt utbrast Josephine: ”Mamma, det är ju precis så här jag har det!”

– I samma sekund gick det upp för mig att jag med största sannolikhet också led av dyskalkyli! Vi hurrade av glädje över att det fanns en diagnos och att vi inte var dumma i huvudet!

I dag har Catarina lärt sig leva med sin dyskalkyli och ser den inte längre som ett stort hinder i vardagen, även om den gör sig påmind med jämna mellanrum.

– Jag har hittat strategier för att kringgå problemen, som till exempel när vi ska dela på notan. Då ber jag helt enkelt någon annan vid bordet räkna, och så får han eller hon känna sig smart på köpet. Jag har accepterat att jag inte behöver kunna allt. Alla är vi olika. Visst, jag har svårt för att räkna och skilja på höger och vänster, men å andra sidan har jag stor social kompetens och lätt för att umgås med alla. Andra kanske är bra på att räkna men är blyga. Kort sagt, vi har alla våra svagheter och styrkor.

Och i dag har hon ett ansvarsfullt säljjobb.

– Genom att fokusera på det som jag är bra på: att kunna prata inför en grupp, läsa av andra människor och vara en god lyssnare, har jag lyckats jobba upp en trygghet i mig själv. Det är nog först när man verkligen ser dyskalkylin som ett stort problem som den börjar begränsa ens liv, resonerar Catarina.

Hon skäms inte längre. Men då och då dyker det fortfarande upp tillfällen när de gamla känslorna poppar upp. Catarina känner direkt igen när det händer, och kan styra bort sin reaktion.

– Jag kan känna mig dum i huvudet när jag träffar en person som är min absoluta motpol, till exempel en jurist eller ekonom. Då kan jag plötsligt tappa allt självförtroende och bli totalt blockerad, eftersom jag känner kraven att förstå dem. Men jag har lärt mig känna igen och bemästra känslan när den dyker upp.
Hur gör du då?

– Det är ganska simpelt egentligen. Jag fokuserar inåt och upprepar som ett mantra för mig själv att jag är bra som jag är. Jag behöver inte bevisa något, säger Catarina bestämt.

Hon har också fått en förklaring på varför hon ofta är så trött.

– För mig är det en mental kraftansträngning att koncentrera mig längre perioder. Sitter jag på en föreläsning klarar jag bara några minuter, sedan kopplar hjärnan av.

När det gäller klockan har Catarina inga problem längre. Däremot måste hon tänka en extra gång om någon ber henne svänga åt höger, när hon är ute och kör bil.

– Och när det gäller väderstrecken har jag noll koll, solen går helt enkelt upp på ett ställe och ner på ett annat.

Visst händer det att Catarina måste räkna på fingrarna än i dag, men hon har slutat försöka göra det i smyg.

– Det är tur att jag har dem, även om jag också blivit bättre på huvudräkning med åren – tack vare barnen som jag fått hjälpa med matteläxorna. Mattestrategierna de lär ut nuförtiden passar mig mycket bättre än när jag gick i skolan.

Att ha man, barn och ett arbete med mycket ansvar kräver struktur i vardagen.

– Jag har svårt för att passa tider. Jag kan inte avgöra om det tar tio minuter eller en halvtimme att ta mig till en plats, och det kan kännas väldigt frustrerande och stressande emellanåt. Som säljare lever jag ständigt med tidsbokningar och får absolut inte komma för sent till ett kundmöte. Därför planerar jag allt minutiöst för att vardagen ska fungera. Jag räknar ut exakt hur lång tid jag behöver för att duscha, sminka mig, klä mig och äta frukost.

Och jag håller hela tiden ett öga på klockan. Jag litar inte på mig själv.

I dag erkänner Catarina utan omsvep att hon har svårt för siffror – utan att lägga någon som helst värdering i det.

– Jag vet att jag inte är mindre begåvad än andra och det är så jädra skönt att ha landat i den insikten!

Catarinas råd till andra med dyskalkyli

1. Ha alltid en kalkylator med dig.

2. Våga be om hjälp.

3. Sätt inte andra människor på piedestal och tro att de är smartare än du.

4. Acceptera dig själv och tänk att alla inte kan vara bra på allt.

5. Se dig inte som ett offer, för då är risken stor att du fastnar i offerrollen och inte kommer vidare.

Av Katarina Arnstad Elmblad

Foto Sofia Eckerblad