Jag ljög för pappa innan han dog
Fråga:
Min pappa var inte snäll. Jag var rädd för honom när jag var barn, han började ofta gorma och skälla – och jag förstod aldrig varför. Han hotade också med stryk, även om han aldrig verkställde det. Mamma låtsades inte märka något, som jag minns det.
När jag själv fick barn tillät jag inte mina föräldrar att vara ensamma med dem, vilket de var väldigt upprörda över. Så blev pappa svårt sjuk, vid 90 års ålder, och när han låg på sin dödsbädd sa han: ”Vi har väl haft det bra du och jag, och nog förlåter du mig om jag gjort något fel?”
Jag blev helt ställd och hörde mig själv säga: ”Javisst.” Han blev nöjd, men jag mådde urdåligt. Jag ville inte alls förlåta honom, han har ju aldrig tagit minsta ansvar för hur han betett sig! Ännu en gång lät jag honom klampa över mig, känns det som. Hur ska jag hantera det här?
Lena, 55
Svar:
Jag förstår så väl dina tankar och reaktioner i den här situationen. Och det var fegt av honom att uttrycka sig så diffust. Han borde ha gett dig en tydligare ursäkt, utan krav på att bli förlåten. Men han kunde inte det.
En tanke du kan fundera kring är hur det skulle ha känts om du svarat annorlunda. Alltså, om du hade sagt att du inte förlåter honom. Då hade du haft det att hantera nu. I den laddade situationen som var fanns det kanske inget alternativ som skulle kännas rätt? För hur tar man ett ”bra” farväl på dödsbädden i en relation som varit svår? Hur kan farvälet kännas bra när hela relationen varit tärande och komplicerad?
Jag tänker att du behöver börja med att förlåta dig själv för att du inte ”fann dig” i det utsatta läget och kom på det ultimata svaret. Vem hade klarat det?
Vi behöver sätta gränser emot människor som beter sig illa. Och det är mycket lättare när de är i periferin, än nära, som föräldrar. Det verkar ändå som att du lyckats göra detta delvis, till exempel genom att inte låta dem vara själva med dina barn. Där stod du upp för dig och din familj, och hindrade din pappa från att bete sig aggressivt gentemot nästa generation. Du har markerat – och det är starkt. Din pappa förstod säkert också mycket mer än han lyckades förmedla.
Ett känslomässigt avslut behöver inte nödvändigtvis ske tillsammans med den andre. Det kan man göra på egen hand – och i efterhand. Skriv ett brev till din pappa och berätta allt du vill ha sagt. Eller gå till hans grav, sätt dig där och prata med honom. Beskriv de saker som du är arg och ledsen över men aldrig fick sagt. Gör ett tydligt avslut – för din egen skull.
Det kan också hjälpa att komma ihåg att de flesta människor inte VILL bete sig illa. Alla har sina strider att utkämpa, och din pappa tycks ha haft svårt att hantera sin egen ilska. Han våndades säkert ibland över sina tillkortakommanden, när han släckt lampan och inte kunde somna. En sådan förståelse är inte ett godkännande av hans beteende, men det kan ta udden av din smärta.
Förlåtelse handlar inte i första hand om att försonas med personen som sårat. Inte heller att glömma eller ignorera det man blivit utsatt för. Utan snarare att kunna hantera det man varit med om utan att ständigt kämpa med ilska eller hamna i ett nedbrytande ältande.
Var inte sträng emot dig själv. Du gjorde så gott du kunde i en relation och i en situation som var svår och trasslig. Fokusera i stället mer på de relationer du har i dag. De som är viktiga, och som du lyckats med på ett bättre sätt, dina egna erfarenheter till trots.