Lider du också av ansvarssjukan? Testa dig här!
Är det alltid du som hör av dig till dina vänner för att ni inte ska tappa kontakten? Fixar du hela släktens julklappar, och säger du ”javisst det fixar jag” fast du egentligen inte har lust? Och så ställer du upp – ännu en gång – och känner dig frustrerad och utnyttjad.
Kort sagt: Du känner att du har det fulla ansvaret för att alla ska ha det bra – alla utom du. Det här är en väldigt vanlig tankefälla, enligt coachen Elizabeth Gummesson, som möter många som vill ha hjälp att ta sig ur den här typen av beteendemönster.
– Men när man väl får insikt om hur man håller på brukar det inte vara så svårt att bestämma sig för en förändring. Det blir ju så tydligt att ens beteende inte direkt bidrar till ens livslycka, säger hon och bjuder på ett eget exempel:
– Jag var själv på en middag för ett tag sedan där de flesta var bekanta med varandra, men jag kände inte någon. Och middagar ”ska ju vara trevliga”. Men alla runt bordet satt helt tysta, det var helt bisarrt. Och vad gjorde jag? Jo, jag höll i gång hela samtalet för att alla skulle ha en bra kväll. Efteråt var jag helt slut och jag tänkte för mig själv: Varför gjorde jag det här? Det var ju inte ens jag som var värdinna…
Att ta större ansvar än man mår bra av är inget som försvinner helt. Men genom att förstå sig själv skapar man distans, precis som Elizabeth gjorde när hon ifrågasatte sig själv efter middagsbjudningen. Och det är ett ständigt pågående arbete.
– Det är så inbyggt i vår kultur att vi ska vara plikttrogna och göra rätt för oss: Någon ”måste” ju ta med fika till jobbet, det är lika bra att jag gör det så att det blir gjort, tänker man.
Men när vi börjar reflektera över våra mönster och hur de får oss att må, så förlorar de på samma gång makten över oss – hela drivkraften till att vi håller på som vi gör försvinner.
Det lömska berömmet
För att se det här klart är det viktigt att skilja på kortsiktiga och långsiktiga vinster, menar Elizabeth Gummesson.
– ”Nämen, vad gott, ingen kan baka som du” eller ”Åh du är så snäll och hjälpsam” är förstås härligt att få höra. Alla behöver bli sedda och bekräftade. Men har man svårt att känna sitt eget värde och hela tiden kopplar ihop det med att prestera och få beröm av andra, då kan jakten på yttre beröm utvecklas till ett beroende. Man vill få den där goa känslan igen och igen. Problemet är att om jag alltid tar på mig att ordna allt så vänjer sig ju alla vid det. Och då måste jag hela tiden anstränga mig ännu mer.
Och vad händer när vi inte får den respons vi vill åt? Jo, vi känner oss frustrerade och bittra.
– För stor ansvarskänsla slår lätt över i martyrskap när man upplever att omgivningen inte har vett att uppskatta det man gör. Och här finns ett moment 22. Man har en uppfattning om att något bara måste göras, och att det är lika bra att man gör det själv, annars händer inget. Samtidigt vill man åt uppskattningen, så om någon erbjuder sig att hjälpa till tackar man nej. Och så känner man sig osedd efteråt när ingen tackar en.
Många som lider av ansvarssjuka har också svårt att lita på att de räcker till som de är, de tror att de måste kompensera genom att fixa, ordna och anpassa sig.
– När vi inte riktigt tycker om oss själva blir det också svårt att känna tilltro till att någon annan skulle kunna gilla oss förutsättningslöst. Tänker du till exempel att det är du som är tråkig när stämningen inte är på topp på en fest, grannfika eller konferens, eller mäter hur lyckad en kväll varit efter hur högt andra skrattat åt dina skämt, då är det dags att börja tänka på ett nytt sätt där du kan bygga upp din självkänsla.
Våga ta ansvar för dina behov
Det gäller att lokalisera kärnan i ”felbeteendet”, och det är inte alltid det lättaste. Särskilt inte när vi ger andra sådant vi egentligen skulle vilja ha själva.
– Jag kommer att tänka på en vän till mig som ofta köpte blommor till sin man, men han verkade inte ens bli riktigt glad, och gjorde aldrig detsamma för henne. Hon var förstås väldigt besviken. Så kom hon på att det ju var hon som ville ha blommor! Men hur skulle hennes man kunna lista ut det när hon inte hade talat om det för honom?
Nyckeln är att på allvar börja känna efter vad du har för behov, och börja ta ansvar för dig själv.
– Byt fokus och börja kommunicera, tala om för omgivningen vad du behöver för att må bra. Det är ingen som tackar dig för att du gör en massa saker som får dig att känna dig bitter, och inga relationer blir bättre av att du vänder ut och in på dig själv.
Och nu återkommer vi till de kort- och långsiktiga vinsterna.
– På kort sikt får vi andras bekräftelse och vi känner oss duktiga, det är en stark drivkraft. Men tittar vi lite längre så ser vi snabbt att det är förödande. För om jag hela tiden tänker på vad jag tror att andra vill ha av mig, eller inte kan stå för mina egna behov, så tappar jag bort mig själv, jag förminskar mig till ett ingenting.
Det kan vara läskigt att avslöja vad man verkligen vill ha och behöver, om man är ovan.
– Risken finns ju att den andre ska säga: ”Vet du, det där kan jag inte ge dig”, att du blir avvisad. Men när man vågar visa sig sårbar öppnar man också enorma möjligheter till ett ärligt och innerligt förhållande. Försök ha en nyfiken attityd gentemot dig själv, och märk hur mycket roligare du får när du kan luta dig tillbaka lite och njuta mer av livet.
Här är listan som hjälper dig – steg för steg!
AV: Anna Carsall
BILD: Thinkstock