"Massagen botade min panikångest"

– Den första panikattacken kom som från ingenstans, när Ann-Sofie Johnsson Karlsson var 23 år och satt i soffan hemma hos sin pappa.

– Det snurrade till i huvudet och kändes som om något varmt forsade igenom kroppen. Jag fick jättehög puls och minns att jag tänkte att hjärtat aldrig skulle klara det där hårda bankandet.

Hon fick tunnelseende och drabbades av en förlamande dödsångest.

Ann-Sofies pappa, som trodde att hans dotter höll på att få en hjärtinfarkt, ringde efter ambulans.

– När jag låg där på båren sa jag om och om igen: ”Jag vill inte dö, jag vill inte dö. ”För det kändes som om livet höll på att rinna ur mig. Det var det värsta jag någonsin har varit med om, säger hon.

På sjukhuset togs EKG och en mängd prover, som inte visade något onormalt.

– Läkaren trodde att allt berodde på stress, att jag hade fått en nervkollaps. Det tyckte jag lät väldigt otäckt, säger Ann-Sofie, som fick åka hem igen samma dag.

Från och med den dagen fortsatte panikattackerna att komma. I början kom de på kvällarna, precis när hon höll på att somna.

– Jag flög upp från kudden med bultande hjärta och hade dödsångest.

Men snart kunde hon få attacker när som helst.

– Jag hade ingen aning om vad det handlade om. Min pappa trodde att jag hade fått någon sorts fobi. Jag trodde inte på honom. Men på ett sätt hade han ju faktiskt rätt. För panikångesten utlöste även social fobi, berättar Ann-Sofie.

– Jag vågade knappt gå ut. Och jag fick hjälp med min dotter, som var fyra år då. Jag ville inte visa för henne hur dåligt jag mådde. Men hon kände ju på sig och märkte att jag inte mådde bra. Det var också väldigt stressande, att försöka att inte visa något utåt, säger hon.

Ann-Sofie blev allt mer fokuserad på sig själv, sin kropp och på hur den kändes och reagerade. Vid minsta lilla kroppsliga förändring kände hon hur hela kroppen spändes.

– Jag var på min vakt hela tiden. Att gå runt och vänta och oroa sig för nästa ångestattack var nästan det värsta av allt, berättar hon.

Till slut tog hon sig till vårdcentralen. Läkaren förklarade att hon hade panikångest.

– Han sa att jag var ett ”läkarboksexempel”, det fanns inga som helst tvivel. Det lugnade mig att få ett namn på det onda, men jag fick aldrig några lugnande tabletter som jag hade velat ha. Jag tror han var rädd för att jag skulle överdosera, eftersom jag så ofta hade ångest och att attackerna var så svåra.

Det dröjde två år innan Ann-Sofie tog kontakt med vårdcentralen igen. Under tiden hade hon pluggat på hotell- och restaurangskola och fått ångestattacker nästan varje dag.

– Jag kämpade på. Jag ville ju inte missa något av min utbildning, så jag stod ut. Nu när jag visste vad det var så blev jag ju inte lika rädd längre. Jag visste att det inte var en dödlig sjukdom, säger hon.

Hon fick börja gå hos en kurator, och så fick hon antidepressiva läkemedel. Men biverkningarna var svåra, till en början.

– Det kändes som om jag levde i en bubbla, med hjälm på huvudet. Jag hade overklighetskänslor och tappade ofta kontakten med min kropp. Då fick jag duscha iskallt, för att känna av min egen kropp, minns Ann-Sofie.

Vändningen kom när hon fick kontakt med en kognitiv beteendeterapeut.

– Terapeuten var noggrann och skicklig och väldigt lätt att prata med.

Ann-Sofie gick hos henne i tio veckor och fick hemuppgifter som hon klarade av förvånansvärt bra.

– Jag fick utsätta mig för otäcka saker, som att åka bil på motorvägen och åka buss, bil och hiss – allt där jag kände mig trängd och instängd. Och jag övade på att stå i kö i affärer, som var en trigger för ångesten, säger Ann-Sofie.

Genom konkreta övningar fick hon allt bättre kontroll över panikattackerna.

– Jag lärde mig ”andas i fyrkant”. Då tänker man att man andas in i ett hörn av fyrkanten och sedan andas man ut i ett annat hörn. Det hjälpte väldigt bra, eftersom jag då var intensivt fokuserad på att se den där fyrkanten framför mig, säger Ann-Sofie och tillägger:

– Min man har varit mitt starkaste stöd. Han har alltid hjälpt till att prata bort panikångesten. När jag fokuserar på något annat släpper det värsta. Att meditera och lägga patiens funkar bra också.

Hon har funderat mycket på vad som kan ligga bakom all oro och ångest. Och har kommit fram till två tänkbara orsaker.

– När jag var sex år blev jag ögonopererad på grund av en svår skelning och låg på sjukhus i två veckor. På den tiden fick inte föräldrarna sova över. Och jag minns än i dag den starka separationsångesten jag fick när mamma och pappa skulle åka hem efter att ha besökt mig. För mig var det väldigt traumatiskt.

En annan sak hon kommit på är att hon är extremt empatisk.

– Det är nästan överdrivet. Jag är förmodligen högsensitiv som person. Har alltid känt av andra människors sinnesstämningar och sugit åt mig deras känslor, på gott och ont. Jag har grubblat över andras problem. Sådant tror jag kan bygga upp spänningar i kroppen och ge ångest, säger Ann-Sofie.

Även om Ann-Sofie fick bra hjälp av KBT-terapeuten kom den största vändpunkten 2008 i samband med att hon började gå hos en massageterapeut.

– Under alla år hade jag byggt upp otroligt spända muskler. Massageterapeuten hjälpte mig att bli återställd, genom djup massage och justering av vad han kallade ångestkotan. Jag har aldrig varit så avslappnad i kroppen, det var som att födas på nytt. Och jag började även känna dofter igen. Jag hade varit så fokuserad på mig själv och mina kroppsliga symtom att jag missat allt det fina runtomkring. Det var nästan en magisk känsla!

Ann-Sofie beskriver det som att hon började leva igen.

– Jag var så lycklig över att äntligen få må bra, och leva ett vanligt liv. Och jag utvecklade en ilska mot panikångesten. När jag kände att en ångestattack var på gång blev jag förbannad och tänkte ”du ska inte komma hit och förstöra för mig”. Och det hjälpte faktiskt.

Ångesten är så gott som borta numera. Ann-Sofie har inte tid med oro och mörka tankar.

– Visst kan jag känna mig ledsen över alla de förlorade åren och att jag inte fick den rätta hjälpen tidigare. Men jag är lycklig och harmonisk och försöker njuta av livet.

AV ANNE HAAVISTO FOTO: JONAS BILBERG