Psykologen: Ofrivillig ensamhet är plågsam – så tar du dig ur den

FRÅGA: Jag är 35 år och är så ensam. Jobbar deltid på fritids och där uppfattar nog de flesta mig som glad och trevlig. Men det enda jag gör när jag kommer hem är att äta middag och titta på tv. Har inga vänner, ingen familj. Jag var mobbad under uppväxten så jag har svårt att lita på att andra skulle vilja vara med mig. I perioder har jag försökt knyta kontakt med andra, men de har dragit sig undan efter ett tag. Jag vet inte varför.

/Klara
SVAR: Jag förstår verkligen att du lider. Ofrivillig ensamhet är plågsam för de flesta. Dessutom är den svår att bryta eftersom vi vanligtvis också känner skam över att vi är ensamma. Det är också svårt att skapa en massa nya kontakter, dels på grund av att vi är rädda för att vara påträngande och dels för att människor brukar ha fullt upp med sitt.

Läs också: Ingen behöver vara ensam – psykologens tips

Vi har ingen tradition att ”samla upp” dem som inte redan tillhör vår egen grupp. Ibland när jag träffar ensamma människor i mitt arbete jobbar vi med hur man knyter kontakt och vidmakthåller relationer till andra. En del tycker att det är svårt och behöver träna lite. Andra behöver hjälp att hantera blyghet för att våga ta kontakt med andra. För ytterligare andra är det omständigheter som gjort att man blivit ensam (partner som gått bort, barn som flyttat iväg, egen flytt).

Eftersom det kan vara svårt att ta tag i det här problemet på egen hand rekommenderar jag dig att söka lite hjälp. Vänd dig till din vårdcentral i första hand och be om en remiss till en psykolog. Tala om att du snart inte står ut och känner dig nedstämd. Du ska inte behöva ta dig igenom detta ensam!

Ensam? Här är 4 sätt det kan skada din hälsa

Läs också: Ensam? Här är 4 sätt det kan skada din hälsa