Psykologfrågan: Jag vill inte ta hand om mina barnbarn
FRÅGA: Jag har världens goaste barnbarn: tre flickor som är glada, smarta och söta. Men de har kommit tätt och det har förstås varit tufft för min dotter och svärson. Stundtals behöver de hjälp med att få vardagen att gå ihop. Problemet är att de alltid vänder sig till mig.
Det är klart jag vill finnas där för mina barnbarn, men på mina villkor – och inte jämt och ständigt! Jag vill till exempel inte ta hand om flickorna när de är sjuka och inte längre än några timmar åt gången. Jag blir också galen på min dotters listor med förhållningsregler som jag förväntas följa. Jag har trots allt uppfostrat tre barn själv. Allt det här gör att jag fått en motvilja mot att överhuvudtaget vara barnvakt. När min dotters namn dyker upp på mobilen får jag ofta lust att trycka bort samtalet. Vid något tillfälle har jag till och med ljugit och sagt att jag varit upptagen när hon ringt. Jag vet att jag måste ta itu med det här – hur pratar jag med henne om det på bästa sättet?
/Margaretha
Sätt gränser mot din dotter
SVAR: Hej, så klok du är som skriver att du behöver ta tag i det här. Många som befinner sig i liknande lägen gör det inte (för att det känns jobbigt) och det riskerar sluta i svårbegripliga verbala mellan raderna-budskap, trassliga konflikter och surdegar som sedan länge passerat bäst före-datum.
Situationen är förstås lite svår. Men några saker är du väldigt tydlig med, till exempel att du inte vill vara med dem då de är sjuka. Du vill inte heller att insatserna ska pågå för länge. Det är begripligt och konkret, och det kan du ju ganska enkelt kommunicera till din dotter. Sätta gränser måste vi kunna göra även emot de vi älskar. Vi behöver också stå ut med att andra kanske blir besvikna på oss. De som går igenom livet med strävan att alltid vara andra till lags, hamnar ofta alldeles utmattade i terapistolen hos mig och mina kollegor.
Kommunicera dina önskemål utifrån respekt för såväl hennes behov som dina egna. Ingen har väl ”fel”, bara olika viljor. Beskriv först vad du uppskattar – till exempel att det är härligt att umgås med barnbarnen, att du tycker om kontakten ni har, att det känns bra att kunna stötta i den turbulenta småbarnstiden. Men berätta sen att du på sista tiden känt dig lite för trött i efterhand. Berätta att man faktiskt tappar lite av den kraft man får under småbarnsåren, det sitter inte i ryggraden på samma sätt och det kräver mer energi att ta hand om ett gäng småttingar. Därför känns de långa ”racen” lite tuffa. Du kan också säga att du inte vill bli smittad och sjuk av allehanda ”förskolebaciller”.
När det kommer till listorna med förhållningssätt tror jag att du skulle vinna på att bara släppa det. Om du tänker efter så minns du säkert själv hur den där instinkten då man lämnar över sina barn till någon annan slår igång, hur man vill att det ska bli så smidigt och bra som möjligt. Minns du också hur man är så övertygad att det sätt man själv vårdar dem på kanske är det enda som fungerar – vilken mat de ska äta, i hur små bitar man ska skära äppelklyftorna, hur de ska badas och nattas? Övertygelsen är kanske mer baserad på känslor än på förnuft men det kan inte hjälpas. Den sitter fastetsad i mellangärdet och vi kan skratta lite åt det sen, efteråt, när våra barn är stora och vi lite roat ser på när andra småbarnsföräldrar kollar om någon solstråle ändå når vagnen i skuggan och när de får panik om en unge fått i sig för mycket socker. Försök frammana en acceptans och lite förståelse för din dotters listor och regler kring omvårdnaden (du behöver kanske inte följa allt till punkt och pricka?). Bjud henne på det. Hon är mamman, hon vill väl, och hon gör så gott hon kan!
/Anna Bennich Karlstedt
Foto: Shutterstock/TT
Läs mer:
Bråkar du fortfarande med dina syskon? Så säger psykologen