Psykologfrågan: Ska jag nöja mig med att vara älskarinna?
FRÅGA: Under de åtta år som följde min skilsmässa hade jag inga kärleksrelationer alls. Jag satsade allt på barnen. Men så träffade jag en man. Han var allt jag någonsin önskat mig: varm, empatisk, intelligent och humoristisk. Han var också mycket gift. Till en början träffades vi bara rent professionellt, men snart började vi mötas för ett glas vin och till slut gick det förstås längre än så.
Nu har jag varit hans älskarinna i två år och det är det bästa som hänt mig, näst efter barnen. Än så länge fungerar relationen bra. Vi träffas när mina barn är hos sin pappa, när han kan komma ifrån sin familj. Det passar mig att inte satsa på en kärleksrelation på heltid, när barnen fortfarande behöver mig så mycket. Men jag oroar mig lite för framtiden. Han säger att han älskar mig, men vi har aldrig pratat ordentligt om hur vi ska ha det på längre sikt – och om han är beredd att lämna sin fru.
Jag inser att jag borde ta upp det, men tycker det är svårt att veta hur. Frågan är: Kan jag verkligen nöja mig med att ha det så här jämt? Kan du hjälpa mig?
/Karolina
”Du kanske är rädd för svaret”
SVAR: Din fråga är mycket relevant. För en del fungerar en utomäktenskaplig relation så som du beskriver den bra. Någon har ett dåligt äktenskap, men stannar i det av olika skäl. Någon annan har inte plats för annat än sporadisk romantik och vill inte binda sig till fullo. Men det är inte ovanligt att den balansen förändras med tiden, och din oro nu inför framtiden är kanske ett tecken på det.
Jag tror att det kommer att bli svårare för dig att känna dig nöjd när barnen blir större, behöver dig mindre – och du har plats för en relation där du får vara ”nummer ett” istället för en hemlig instans som inte tål solljus. Jag har sällan stött på ett förhållande där älskarinnan eller älskaren efter flera år lyckats nöja sig med att hela tiden behöva förhålla sig till en Huvudsaklig Familj.
Semestrar som innebär ständig väntan och längtan då den Huvudsakliga Familjen är på landet eller på resa. Ändrade planer eller uteblivna träffar som man får finna sig i då man inte har så många rättigheter, om ens några. Dina barn bör vara minst en bra bit över tio och uppåt om jag räknat rätt, jag gissar att tiden med dem redan börjat minska. Och du riskerar, med mer egen tid, att känna dig åsidosatt och bli en alltmer frustrerad vänterska.
Du funderar på hur du kan ta upp det här. Jag gissar att du drar på det för att du kanske är rädd för svaret. Vad händer om han säger att han inte har några planer alls på att lämna? Hans svar kommer eventuellt att vara smärtsamt, det vet du ju inte nu. Men mitt råd är ändå att ta upp det så snart du kan. Du behöver få veta vad du har att förhålla dig till. När du väl börjat fundera i de här banorna kommer frågorna du har inte försvinna för att du inte ställer dem, snarare tvärtom. Så ställ dem, rätt upp och ner: ”Hur har du tänkt med livet, med din familj, med oss, längre fram?”
En sista sak jag funderar kring är hans till synes oproblematiska förhållande till att ha en älskarinna. Det kan ju vara en överenskommelse i ett möjligen slumrande, men respektfullt, äktenskap. Kanske gäller samma regler för hans fru när det kommer till att ha utomäktenskapliga relationer och då är det ju inga problem alls. Men om han i hemlighet bedrar sin hustru under så lång tid utan att någonsin beröra det som minsta dilemma eller skuldkänsla, ja, då ska du kanske räkna med att det kan hända er också om du i en framtid vill leva ihop med honom.
Den lite tristare vardagen kommer ju bryta sig in i ert vardagsrum också med tiden. Och då har du en empatisk, intelligent, humoristisk – men också vad det verkar ganska skrupelfri man – att försöka lita på framåt!
/Anna Bennich Karlstedt
Foto: TT
…
Läs mer: