"Ska jag bejaka kärleken med en gift man?" Psykologen svarar
FRÅGA: Jag är strax över 70 och har levt ensam sedan jag skilde mig från mina barns far när jag var i 40-årsåldern. Det är inte ett aktivt val – jag har bara inte hittat någon som jag klickat med.
Så, för några månader sedan, började jag en kurs och där träffade jag en man som jag föll som en fura för. Han är snygg för sin ålder, har underbar humor och det sprakar om våra samtal. Problemet är att han är gift. Hans moralsyn skiljer sig från min, så han har inget emot en affär vid sidan av. Men jag tvekar – vi kommer inte att kunna ha ett vanligt liv tillsammans. Och vill jag verkligen bli någon som han träffar för sex några timmar här och någon stund där? Det är inte den bild av tvåsamhet som jag drömt om. Samtidigt: Borde jag inte bejaka den här chansen och släppa alla hämningar? Jag har ju levt som en duktig flicka i hela mitt liv.
/Inga-Lill
"På lång sikt tror jag att det blir knepigare"
SVAR: Du ställer dig flera kloka frågor. Anledningarna är flera till att det här upplägget oftast inte är det bästa utgångsläget för en kärleksrelation. När det kommer till det moraliska dilemmat så är det ju mannen du mött som har det huvudsakliga ansvaret. Han verkar dock inte ha några problem med skuldkänslor eller risken att såra sin fru.
Men du skriver att din moralsyn skiljer sig ifrån hans, så du bör ha med i beräkningen att du sannolikt kommer att tampas lite med de känslorna. Men om vi lägger moraliska resonemang åt sidan och ser på ditt läge så kan det vara bra att fundera på hur det här blir för dig, ur ett kortare och ett längre perspektiv.
På kort sikt, ja vilken glädje att få känna livet i sig efter så många år av att ofrivilligt har varit utan en kärleksrelation. Jag förstår verkligen din tanke om att bejaka möjligheten. Passion och förälskelse är en underbar upplevelse, det ger energi, livslust och lyckorus. Vi kan också lära oss nytt om oss själva. Det kommer tillföra massor av det du saknat under alla de ensamma åren, under de stunder ni ses.
På lång sikt tror jag att det blir knepigare. Många jag mött som varit i din situation hamnar till slut i precis det du också är orolig för. Att bli en vänterska, någon som ständigt måste anpassa sig, ofta stå åt sidan. Som inte kan ringa närsomhelst. Som kommer i andra hand. Som måste invänta deras semesterveckor, resor, familjesammankomster, för att sedan få en natt här, en morgon där. Det brukar bli ganska tärande.
Om det ska fungera för dig behöver du nog ställa in dig på det. Att ett kortare tag bejaka chansen, släppa hämningarna, ge dig själv möjlighet till lust och känsla av samvaro efter alla år av längtan. Men också räkna med att du kommer påverkas negativt med tiden. Om du blir väldigt förälskad och önskar mer, så kommer andrahandshanteringen att bli svår.
En annan risk med att ge sig in i relationen och med tiden inte må bra, är att han blir den enskilt starkaste faktorn för att (tillfälligt) lindra ångest och saknad. Det gör det ofta svårare att lämna, även om man inte längre trivs med upplägget. Vem ska trösta, ta bort det som gör ont? Det är sannolikt han allra mest, vid nästa kärleksmöte. Så du behöver vara rädd om dig i långa loppet.
Har du i övrigt ett fungerande liv, vänner att umgås med och kanske också stöd ifrån dem, någon att prata med som kan hjälpa dig sortera, och annat du kan fylla din tid med sådant som ger mening? Det blir sårbart annars, att låsa upp sig helt vid en man som endast kan ge sitt lillfinger då och då. Du ställer som sagt redan kloka frågor. Glöm inte bort att stämma av dem med dig själv mellan varven.
/Anna Bennich
Foto: TT
...
Läs mer:
Min sambo vill inte träffa mina barn och barnbarn – vad gör jag?