Ska jag göra slut med min kompis? Psykologen svarar

FRÅGA: Jag har en väninna som jag känt ända sedan jag var liten och just därför har hon varit extra viktig för mig. Hon var min första riktiga kompis och när vivar yngre hade vi mycket kul ihop. Jag har aldrig varit lika viktig för henne – det har stått klart på senare år. Det är inte alltid jag blir bjuden på födelsedagsfester, hon har bara tid att träffas om jag hör av mig långt i förväg. Själv tar hon så gott som aldrig första kontakten. När vi väl träffas är hon gullig och trevlig, men måste alltid hem snabbt för att hon bokat tvättstugan eller för att hunden är ensam hemma.

Det känns som om jag är en tråkig plikt – och det gör att jag identifierar mig som en sådan. Numer blir jag mer ledsen än glad när vi träffas och jag funderar på att säga upp bekantskapen Men det känns lite som att klippa banden till en rolig del av mitt liv. Vi kan ju hitta tillbaka till varandra igen. Hur ska jag göra?

/Carin

”Kanske är det något som hänt som gjort att det blivit så här?”

SVAR: Det du beskriver kan verkligen vara smärtsamt, att uppleva sig som lite av en plikt för någon annan person som man själv tycker är viktig, gör ont. Detsamma händer ju även bland kärlekspar. I kärleksrelationer blir dock obalansen tydligare och det är svårt att leva tillsammans när den uppstått. I vänskapsrelationer ses man ju inte lika ofta, det är naturligt att man har annat i sitt liv och många kan tuffa på i en sådan obalans under en livstid.

Kanske är det för många mer önskvärt att ändå ses någon gång ibland, för gammal vänskaps skull, än inte alls. Vänner växer ifrån varandra men ändå känns det värdefullt att ses och dela lite minnen. Man hänger ihop endast på grund av den gemensamma historia man delar.

Men då behöver det kännas så för båda. I den här obalansen blir du mer ledsen än glad, det kan jag verkligen förstå. Samtidigt är hon viktig, du tycker mycket om henne och

det finns flera rimliga orsaker till att du inte riktigt vill klippa banden. Det blir ju en sorg, en förlust att ta sig igenom på ett vis.

Jag ser tre möjliga vägar. Börja med att ställa dig frågan om det som är roligt och som ger dig något när ni ses kan räcka för att väga upp det som gör ont. Då behöver du omformulera er relation lite inför dig själv. Det krävs i så fall acceptans inför att du är den som tar tag i mötestider et cetera. Och så får du försöka passa på att ha kul de stunder ni ses. Kanske ska du tänka att det blir ett slags återträff er emellan, max någon gång om året.

Det kan dock vara en stor utmaning att lyckas omformulera vänskapen på det viset, utan att det gör för ont eller känns frustrerande. Om det inte känns görbart (eller faktiskt inte värt det), kan du göra ett försök att prata med henne om det här. Berätta hur det känns – på ett icke anklagande vis. Använd jag-form, ”jag upplever det så här”, och fråga hur det är för henne.

Kanske är det något som hänt som gjort att det blivit så här?

Om ni lyckas prata om det utan att hon känner sig trängd kanske några frågetecken kan rätas ut. Önskar hon något annat av dig? Ge henne möjligheten att beskriva hur hon känner. Kanske tycker hon att ni inte har så mycket gemensamt längre och då är det ju så det är. Sorgligt, men inget någon kan hjälpa riktigt.

En tredje väg är att du avslutar er kontakt, bestämmer dig för att sluta försöka eller vara den som driver era möten. Då kommer det att göra ont en tid, det gör ju förluster. I så fall får du se till att ta hand om dig så gott det går. Fokusera lite extra på att göra saker du tycker om, och träffa de vänner där du känner dig lite mer uppskattad och önskad.

Läs mer:

Bråkar du fortfarande med dina syskon? Så säger psykologen

Berätta om otrohet eller inte? Så säger psykologen

Kan jag sparka ut min son? Psykologen svarar