Vad gör man i ett olyckligt äktenskap? Psykologen svarar

Fråga: Jag är sedan 18 år gift med en fin man. Utifrån ser det förmodligen ut som om vi har ett perfekt förhållande. I själva verket håller jag på att gå sönder. Det känns som om jag är helt ensam i relationen. Vi pratar knappt med varandra och rör inte varandra i vardagen. Det är som om vi utvecklats åt olika håll och lever parallell-liv. För mig handlar en relation om att ha ett liv tillsammans, med skratt, samtal och gemensamma upplevelser. Jag har försökt prata med honom om det här, men det är som om jag inte når fram.

Han tycker visst att vi är nära varandra, säger han, och eftersom han inte ser problemet så blir det heller ingen förändring.

Den senaste tiden har jag börjat tänka mer och mer på skilsmässa.

Läs också: 5 frågor du behöver ställa innan en skilsmässa

Våra barn är i tonåren och inte lika beroende av oss. Samtidigt är jag rädd för att bli ensam och för att få sämre ekonomi – och han är ju ingen vidrig typ som behandlar mig illa. Ibland tänker jag att jag är bortskämd som vill ha mer. Vad tycker du – ska jag lämna min man?

/Anette

Svar: Du sätter fingret på en av de sakerna som är svårt med långa relationer, vad kan man egentligen utkräva av dem? De kommer ju innehålla saker som jag blir frustrerad av, det kommer finnas sidor jag störs av, handlingar som jag saknar. Alla långa relationer innehåller ett antal kompromisser. Eller saker vi behöver stå ut med. Och så väga dem emot det som faktiskt är bra.

Du kan ju aldrig veta heller, vad finns där runt hörnet, bortom äktenskapet, bortom kärnfamiljen? Människor brukar vara rädda för att göra omvälvande förändringar när vi faktiskt inte har koll på själva slutresultatet, av naturliga skäl.

Läs också: Vill du skiljas? Här är en guide

Men, när du beskriver att du håller på att gå sönder inombords blir jag lite orolig. Ensamhet är skrämmande, men den ensamhet man kan känna trots att man lever i en relation är ofta mycket tärande även den. En del tycker till och med att det känns värre, att vara nära en person men ändå så långt ute i periferin. Inte sedd, inte bekräftad på det vis vi så ofta behöver.

Jag tycker att du ska ta dina funderingar på stort allvar.

Jag tycker att du ska ringa högt i nödklockan! Berätta för din man precis hur du känner dig. Att du upplever stor ensamhet, parallella liv, att du lider av det – så till den grad att du faktiskt på riktigt funderar på om ni verkligen ska leva tillsammans. Ställ krav på honom att faktiskt lyssna – och engagera sig. Det räcker nämligen inte att bara en är nöjd och glad i en relation. Ta hjälp av parterapi om ni känner er motiverade att försöka hitta en större gemenskap igen. Kanske hjälper det er jättebra. Kanske gör det inte det alls. Men möjligen blir det lättare fatta ett beslut när man faktiskt försökt med alla medel.

Läs också: Så hanterar du skilsmässan på bästa sätt

Du frågar vad jag tycker. Det är ett omvälvande, svårt beslut och det finns ju massor av faktorer jag inte har koll på. Du tycks leva vid sidan av en man som inte är elak på något sätt, men där du blir osynlig. Du behöver ställa dig frågan om det här räcker för dig i ytterligare 20, eller kanske 30 år till? Du beskriver nämligen en relation som inte är destruktiv på ett aggressivt sätt, däremot på ett passivt. En relation kan bli blasé, trist, gå på automatik, kännas ganska gråblaskig mellan varven. Det är vanligt. Men att inte få gensvar när man talar om att man inte mår så bra i den, det är däremot inte okej tycker jag. Känner man sig så ensam som du beskriver eller håller på att gå sönder inombords, då behöver en förändring ske.

Får ni inte till det alls ser jag inga starka argument för att du ska fortsätta leva så här.

/Anna