"Jag föreläste om mäns våld – och blev själv misshandlad"

Det fanns inget som skvallrade om Patriks mörka sidor. Han var trevlig, rolig och omtyckt av alla. En feminist som gillade Janis Joplin. Så när vi träffades hemma i Östersund klickade vi omedelbart. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, samtal som kunde pågå i oändlighet och aldrig blev tråkiga. Jag berättade att jag var bisexuell och hur viktig feminismen var för mig.

Snart var vi ett par, men på distans eftersom han bodde i Stockholm. När vi varit ihop i ett år flyttade jag till honom för att börja plugga.

Det var ingen dålig relation. Jag älskade honom och jag tror att han älskade mig. Men jag tyckte det var jobbigt att han inte kunde visa ömhet och värme. Aldrig att han gav mig en spontan kram, eller visade fysiskt att vi hörde ihop. Det var som om han hade ett motstånd mot närhet. När jag tog upp att det är viktigt för mig med beröring sa han bara att han inte var sådan som person. Så jag antog att det handlade om våra olika personligheter – och att det var jag som krävde för mycket.

10 tecken på att du är i ett dåligt förhållande

Det började också bli tydligt att han drack på ett väldigt destruktivt sätt. Och när han blev berusad förändrades hans personlighet: hela hans ansikte, hans blick blev en annans… Han var som dr Jekyll och mr Hyde – en person med två helt olika sidor.

Stora delar av den här perioden i mitt liv känns diffusa i dag. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände. Men jag kommer ihåg första gången han var våldsam mot mig. Vi var ute på en spelning och festade när han blev den där konstiga, personlighetsförändrade mannen som skrämde mig. När jag bad honom sluta dricka fick han ett utbrott, tog tag i min arm och slet i mig så att mitt armband gick sönder och pärlorna trillade ut över golvet. Det var pinsamt och jag väste: Skärp dig, ser du inte att folk undrar vad du pysslar med!

Sen höll det på så: Han kunde vara hotfull, tog tag hårt i mig ibland, somnade i trappuppgången ibland, kissade i sängen när han var full… Till slut började jag gå och lägga mig i köket, jag pallade inte att väcka honom varje gång, ville bara få sova. En del undrar hur jag stod ut. Svaret är att det blev min vardag.

Men det värsta var osynliggörandet. Det var som om jag inte fanns och det gjorde mig mer och mer frustrerad. Det kändes som om han försvann från mig som människa. En dag när han satt framför tv:n tog jag upp det: Du tar aldrig i mig, du bryr dig inte om mig!

Men han svarade knappt, utan fortsatte bara att titta. Till slut slet jag åt mig fjärrkontrollen och skrek åt honom att stänga av tv:n. Och det gjorde att han kunde sitta lugnt och säga: Se bara, det är ju du som är galen.

Så fortsatte det – ju argare jag blev, desto mer ignorerade han mig. Och det här är ju också våld: Att osynliggöra, förminska, att inte ta ansvar utan lägga all skuld på sin partner. Han sa hela tiden att om jag taggade ner skulle han också göra det.

Så en kväll kom jag hem efter en utekväll och hittade honom utslagen och full i sängen.

Han snarkade så att jag inte kunde sova så jag puttade på honom. Då vaknade han upp och hade den där hatiska blicken. Det var som ett monster som reste sig över mig, tog tag i mig, sparkade mig och släpade mig genom lägenheten. Jag fick ingen luft och slog tillbaka för att freda mig. Men ju mer jag slog tillbaka desto mer slog han och till slut tänkte jag nu dör jag, nu kommer han att slå ihjäl mig. Det var helt absurt, jag skulle föreläsa dagen därpå om mäns våld mot kvinnor och där låg jag och blev misshandlad.

I säkert två timmar fortsatte det. Han låg över mig, tryckte ner mig och jag försökte krypa iväg. Och när det varit lugnt ett tag började det om igen.

När han äntligen somnade gick jag in på toaletten och satt och bara skakade. Jag fattade inte vad som hänt. Det är ju ingen som ligger och blir slagen som tänker nu blir jag misshandlad – våldet funkar inte så.

Men jag hade fått nog så jag ringde efter hjälp.

När polisen kom och plingade på dörren låg han och snarkade högljutt. Och jag insåg att ”shit, jag vågade inte anmäla honom”. Jag vågade inte förstöra hans liv.

Så jag började tjafsa med polisen genom dörren, på samma sätt som jag visste att misshandlade kvinnor brukar göra. Jag sa till och med att jag gått in i en dörr. Det var nästan tragikomiskt. Till slut släppte jag in dem, de väckte Patrik som nekade till att ha slagit mig.

Poliserna lämnade lägenheten med orden: Du vet att du kommer att bli ihjälslagen om du är kvar?

– Det vet alla misshandlade kvinnor, så det behöver ni inte berätta för mig, svarade jag.

Patrik somnade om och jag visste att nästa dag skulle han inte minnas någonting. Själv åkte jag in till akuten, blev omplåstrad och fick mina skador dokumenterade. Än i dag har jag kvar ett ärr – precis där jag har ett kvinnomärke tatuerat.

När jag kom hem hade han vaknat och han blev helt förtvivlad när han såg mina sår och blåmärken.

– Vad har jag gjort? sa han. Förlåt, jag fattar inte att jag har gjort det här mot dig!

Det var första gången han sa förlåt. Och jag tänkte att han kanske började förstå, kanske började visa en mänsklig sida. Så jag började grina, det var nästan värt det för att få höra de orden. Jag var ju helt besatt av att han skulle säga att jag var okej, av att han skulle visa att han tyckte om mig.

Så jag stannade och jag slutade be om närhet, slutade be om någonting. Innerst inne hoppades jag att det skulle bli bättre om jag bara lät honom vara. Jag var medveten om att nu gör jag det som jag föreläser om, att jag borde söka hjälp. Men vi hade ingen misshandelsrelation, som jag såg det. Han slog mig ju bara när han var full. Dessutom intalade jag mig att det inte kunde vara en destruktiv relation, för en sådan skulle ju jag som feminist inte vara kvar i – och precis det sa också han ofta till mig.

När vi varit tillsammans i fyra år hände det som blev spiken i kistan.

Jag hade lagat en jättegod middag och såg fram emot att han skulle komma hem. Av någon anledning började jag leta i ett skåp där han förvarade sina lp-skivor, förmodligen för att hitta passande musik. Och då hittade jag porrtidningar! Det fick mig att undra om jag över huvud taget kände honom. Vem var han? När jag fortsatte leta hittade jag också en massa porrfilmer. Plötsligt blev våldet så tydligt – när jag såg det på bild framför mig. Njöt han av att se dessa kvinnor bli förnedrade? Han visste mycket väl vad jag ansåg om porr. Det stod klart att han inte var en bra person.

Det gav mig kraften att lämna honom, för gott.

Tiden efteråt var ett helvete. Det tog en lång tid innan jag kunde känna att jag dög – att jag är en bra människa. Jag var övertygad om att allt var mitt fel, trots att det var jag som blivit statistik på Karolinska sjukhuset. Men sakta återgick allt till det normala igen. Efter något år inledde jag en fantastisk relation med en fantastisk man.

Så plötsligt ringde han och sa ”Hej gumman!” precis som om inget hänt, något år efter att jag lämnat honom.

Jag körde bil och så fort jag hörde hans röst började jag skaka. Jag kunde inte låta bli att hoppas att han ringde för att säga förlåt. När jag frågade varför han ringde undrade han om jag hade lust att gå ut på en spelning med honom, bara så där. När jag talade om att det var det sista jag ville, blev han sur:

– Så du går fortfarande omkring med tanken att det var jag som pajjade relationen?

– Jag går omkring med tanken att du slog mig, men att du inte delar den har jag redan fattat, sa jag. Sedan önskade jag honom ett gott liv, la på luren och bara skakade.

Än i dag kan tvivlen vakna. Han sa: ”Jag har aldrig slagit någon förut”, och jag trodde på honom. Och det skulle ju betyda att det var något med mig som gjorde att han slog. Men nu säger jag till mig själv: Det är möjligt att han inte slagit någon annan. Innebär det att det var mitt fel? Nej, det gör det inte! Det är därför jag ställer upp och berättar fast det väcker ångesten igen.

4 tecken på att er relation är dömd att misslyckas

Jag vill flytta fokus från kvinnorna som blir slagna till männen som slår.

Problemet är inte att kvinnor stannar i destruktiva relationer, problemet är att män slår. De patriarkala strukturerna som är en del av vårt samhälle normaliserar mäns våld. Vi diskuterar alltid varför kvinnor stannar och ser det som ett problem, säger ”gå vid första slaget”. Männen behandlar vi som fridlysta blommor – se men inte röra!

Det är inte konstigt om man vill stanna hos den man älskar, kämpa för det man tror på! Det finns så många myter och missuppfattningar som jag också vill vända upp och ner på. Det är inte speciella kvinnor som blir slagna, det är inte speciella män som slår. Och om jag förtrycker en person är det mitt ansvar – inte personen som förtrycks!

Jag har ett jättebra liv nu, lever i en kärleksfull relation och har ett meningsfullt och roligt jobb.

Patrik har inte slagit sönder min tillit till andra människor. Däremot har han bevisat det jag egentligen redan visste, men inte förstod att jag var offer för: att våld normaliserar våld. Att det inte finns något vaccin när man råkar ut för det. Något går sönder i en. Det som går sönder är så smärtsamt att ta till sig att det blir en överlevnadsstrategi att hålla kvar vid illusionen om en bra relation.

Vad Patrik gör numera vet jag inte och det vill jag inte heller veta. Men en sak vet jag – jag kommer aldrig att förlåta honom! Han är inte värd min respekt.

* Patrik är ett fingerat namn.