Pims man blev hennes fru

Pim Wizelius, 31 år, bor i byn Vittjärv i Boden, tillsammans med sin partner Ava och deras tre gemensamma barn. Pim utstrålar livsglädje och beslutsamhet. Hon är en kvinna som vet vad hon vill och när hon har bestämt sig för något, då kör hon på det. Hon slår sig ner vid köksbordet, häller upp en kopp kaffe och tar fram ett foto på henne och Ava från när de gifte sig den första gången, som man och kvinna.

Med lugn och tydlighet börjar hon berätta om hur livet tog en vändning i deras kärleksrelation för tre år sedan.

Efter reklamen: 10 HBTQ-begrepp att hålla koll på

– Jag har inte hört talas om någon som är kvar i en relation, där ens partner har gjort en könskorrigering och där det är barn inblandade. Många relationer spricker, säger Pim.

”I början var det jättejobbigt”

På frågan om det var enkelt att hantera att den man hon levt med i många år, kommit ut och berättat att han egentligen är en kvinna, svarar Pim:

– Nej, i början var det jättejobbigt. Jag blev besviken, ledsen och kände mig lurad. Allt jag satsat och trott på försvann.

Pim backar bandet till när hon var 16 år gammal och träffade Ava, när hon då var André. De hade hamnat på samma buss. Pim lade inte märke till André, men han lade märke till henne, och kort därefter hörde han av sig till Pim och de träffades. De inledde ganska snabbt en relation.

Var den typiska norrländska mannen

Pim berättar att André var den typiska norrländska mannen; ledig klädstil, macho till sitt sätt och med en stor manlighet. Pim var bisexuell och stack ut med sin klädstil. De var verkligen olika.

– Jag kunde inte förstå hur André kunde bli kär i mig, säger Pim och tar en klunk kaffe. Efter en stund i tysthet fortsätter hon:

– André tog det bra när jag berättade att jag var bisexuell och han visste vad han gav sig in i. Jag har hela tiden varit öppen mot André och när jag väl bestämde mig för att leva med honom, då var det vi två.

Efter två år kom det första barnet och det blev en omställning för Pim att bli mamma som 19 år gammal. Barn nummer två kom två år senare och de gifte sig när Pim var 21 år. Deras förhållande gick mycket ut på att få vardagen att gå ihop, med små barn och jobb. Båda arbetade mycket och Andrés jobb som chef inom bilindustrin innebar många resor.

Pim började lägga märke till att André blivit lättretlig, irriterad och stundvis bitter. Hon berättar att relationen började bli skakig, men ingen av dem kunde riktigt sätta fingret på vad som gjorde att krisen uppstått. Pim, som har lätt för att prata om känslor, började fråga André vad som var fel, men hon fick inget rakt svar.

– Det gick så långt att vi kom till ett vägskäl, antingen fortsätter vi som ett par, eller så skiljer vi oss. Vi bestämde oss för att satsa helhjärtat på vår relation.

De fick barn nummer tre och efter det började Pim se allt mer att det var någonting som skavde hos André. Han var inte sig själv.

Till slut tog han mod till sig att berätta att han ville prova att vara kvinna. André ville klä sig i kvinnokläder och sminka sig. Pim tog det bra. Hon lärde honom hur han skulle klä sig kvinnligt, sminka sig och göra håret snyggt.

– För oss var det en lek, det var helt okej för mig att André var crossdresser. Jag var den första att uppmuntra honom att våga bryta normer, att våga vara annorlunda.

Ville han vara kvinna eller man?

Det kommande halvåret gick det upp och ner för familjen. Andrés känslor pendlade mycket. Ville han vara kvinna eller man?

– Till slut bad jag honom att bestämma sig, det gick inte att hålla på så. Jag var 23 år då och André 29 år gammal. Vi behövde fatta ett beslut för att kunna gå vidare.

André bestämde sig för att ställa sig i kö inom vården och genomgå utredningar. Den processen kunde ta år, men Andrés beslutsamhet gjorde att det gick fortare och efter ett år blev svaret att han har könsdysfori. André ville göra en könskorrigering.

– Då brast det för mig, jag bröt ihop. Jag blev arg, ledsen, besviken och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade byggt upp hela mitt liv runt den man jag valt att gifta mig och skaffa barn med.

Hon undrade om André använt Pim som en täckmantel. Hennes hårda ord sårade André.

Pim behövde smälta allt och det blev många tårar och långa samtal för att förstå, men hon ville ge det en chans.

”Det här är en annan människa”

Hon bestämde sig för att André fick dö, han fanns inte mer.

– Han var död för mig och jag bestämde mig för att jag skulle sörja honom, och det gjorde jag.

Pim fick börja om med Ava, hon var tvungen att känna efter ifall hon kunde bli kär och känna attraktion.

– Jag var inte kär i Ava när hon kom in i mitt liv. Det var André jag var kär i. Den person som fanns framför mig förändrades, från kort hår till långt, från bufflig till mjuk, från stor till att gå ner 80 kilo i vikt och bli smal. De var även olika personligheter.

I efterhand berättar Pim att hon borde ha förstått detta komma, för Ava var den som stod på sig att de skulle gifta sig första gången. Det skulle vara ett stort och romantiskt bröllop, med en fluffig vit klänning som såg ut som en gräddbakelse, vacker musik och fina ringar.

– Jag är ingen romantiker och förstod inte uppståndelsen kring allt. Det handlade då om att Ava ville vara bruden. Hon ville leva ut det genom mig.

Pim berättar att även tiden då könskorrigeringen ägde rum blev omtumlande på många sätt. Hon beskriver sin relation och roll som att hon balanserade mellan att vara mamma, syster och partner.

De fortsatte att hålla det hemligt, men nu började många runt omkring att spekulera kring om det var något fel på André eftersom han hade gått ner i vikt och Pim fick frågan om han hade cancer?

De bestämde sig för att berätta för deras gemensamma närmaste vän för att se reaktionen - som inte blev som de väntat sig.

– Hon bara skrattade och trodde i mer än ett dygn att vi skämtade med henne. Då bestämde vi oss för att vi får göra en “kom ut-fest” som vi höll 2019.

De hade samlat vänner, familj och släkt och beskedet togs emot med blandade känslor. Det var tårar, skratt, besvikelse och lite ilska.

Friade igen

– Det var en speciell kväll.

Ett år senare, när Pim fyllde 30 år, bestämde hon sig för att fria till Ava. Hon planerade allt noga, och tog sånglektioner för att kunna framföra en sång. Hon tog hjälp av sina vänner för att hitta den perfekta ringen och köpte sig en rosa klänning, eftersom Ava älskar rosa. Hon gick ner på knä när hon friade.

– Allt för att ge min Ava ett romantiskt frieri och en början till något nytt.

Att komma ut blev också tufft på jobbet. Båda arbetade inom försvaret och där togs det emot på olika sätt.

– Jag arbetar kvar, men Ava slutade. Försvaret var inte redo för Avas förändring.

Även grannarna har tagit det på olika vis. Vissa tycker att det är okej och andra har slutat att hälsa på dem.

– Det tuffaste är ungdomarna, som kastar saker på vårat hus. Det gör oss ledsna och är inte okej.

Får många frågor efter könsbytet

Det som Pim är trött på och känner att andra inte har med att göra, är när det kommer frågor om deras sexuella relation.

– Jag får många dumma och otrevliga frågor. Det kan vara om jag saknar en snopp, hur vi har sex och hur man gör ett könsbyte. Vi har sagt ifrån, det blir som om vi är objekt.

Deras tre gemensamma barn, kallar Ava för pappa och det ser inte Pim som fel.

– Ava är deras far, det är viktigt för dem att få kalla Ava för det. Och det tycker Ava är helt okej för henne.

En anledning att Pim stannade kvar i relationen, är för att hon är bisexuell, men hon betonar att det fortfarande var viktigt att hon faktiskt kunde bli kär i Ava.

– Det var avgörande. Oavsett om jag levt med personen tidigare, det är en annan människa. Det tog tid att bli kär i Ava, men i dag älskar jag och attraheras av henne. Nu ska vi gifta oss på nytt, för vi har en ny relation och jag hoppas på många lyckliga år med henne.

av: Anna Olofsson Foto: Susanne Lindholm