Läsarberättelse: Det blev vi två igen efter mer än 40 år
När jag var 15 år fick min pappa jobb i en annan stad och vi flyttade dit. Jag trivdes bra och efter skolan började jag arbeta på ett kontor. En kväll när jag var ute och dansade träffade jag Harald. Jag vet inte vad det var, men min blick drogs omedelbart till honom.
Harald bjöd mig på bio några gånger. Han blev min första riktiga pojkvän.
Men efter ett tag insåg jag att hans känslor för mig inte var desamma som de jag hade för honom. Jag var djupt förälskad, medan han drogs till andra kvinnor. Han var inte alls redo för ett seriöst förhållande.
Efter två månader lämnade han mig. Jag var hjärtekrossad. Det här var min första stora besvikelse i kärlek och jag trodde aldrig att jag skulle komma över honom. Men det gjorde jag.
Året därpå träffade jag John. Jag hade kanske lite bråttom, men jag var så lättad över att kunna älska igen att jag inte kunde ta det lugnt. Men det gjorde inget. Vi fick tre barn och ett långt äktenskap.
När jag var 57 år fick jag en oväntad vän på Facebook. Jag hade skaffat ett konto för att hålla kontakt med barn och vänner och tyckte det var riktigt roligt. En dag när jag loggade in fick jag en vänförfrågan från Harald. Vi hade inte setts på alla år och att han dök upp nu var verkligen förvånande.
Men vi blev snabbt vänner och det var fascinerande att se foton av honom och hans familj. Han hade också gift sig och fått barn.
Vi bytte några ord och han gillade ofta mina inlägg, men vi hade ingen ytterligare kontakt än så. Vi träffades inte på riktigt. Det var inget som någon av oss föreslog.
Två år senare dog Haralds fru i cancer. Jag hade förstått att hon var sjuk, men inte att det var så allvarligt. Jag beklagade och tyckte verkligen synd om honom och barnen.
Just då kunde jag inte ana att en liknande tragedi väntade vår familj. John blev sjuk när han var 63. Det var lungcancer. Vi fick inte mycket tid att förbereda oss för att ta farväl. Bara ett par månader efter diagnosen förstod vi att det inte fanns något vi kunde göra.
Jag var helt förstörd. Vår äldsta dotter hade fått sitt första barn ett halvår tidigare. Vi var morföräldrar, pensionen låg bara några år bort – och så hände detta. Orättvisor som denna hände hela tiden, men först då förstod jag hur förödande det var.
Den här gången var det ingen granne eller bekant som drabbades. Jag kunde inte bara beklaga och gå vidare med mitt liv. Den här gången var det vår familj som drabbades. Och det fanns inget vi kunde göra för att förhindra det.
Uppmuntrade mig att träffa någon
Jag oroade mig främst för Johns skull. För att han skulle vara rädd, få ångest, ha ont. Våra yngsta barn hade flyttat från stan, men under Johns sista tid tillbringade de så mycket tid hos oss som de kunde. Barnens smärta och oro var oerhört jobbig att se. Jag försökte finnas där så mycket jag kunde för alla.
Under Johns sista veckor visste vi alla att det inte var långt kvar. En dag ville han prata om framtiden. Han ville inte att jag skulle behöva bli gammal på egen hand utan uppmuntrade mig att träffa någon ny.
Just då var jag inte rädd för ensamheten. Jag var bara rädd för att behöva ta farväl av John. Fyra månader efter diagnosen gick han bort. Jag kunde inte skaka av mig chocken men hade stöttande släkt och vänner omkring mig. Jag kunde inte tänka mig hur ett liv utan John skulle se ut.
Harald beklagade sorgen, så som jag hade gjort till honom. Vi började höras av mer och mer och han kändes som en allt viktigare trygghet. Vi åt middagar ihop och under det följande året umgicks vi som vänner.
I dag är vi mer än så. Vi lever tillsammans och våra barn är glada för vår skull. Jag hade tur att Harald fanns i mitt liv och att jag inte behövde se en ensam ålderdom framför mig.
Visst är det märkligt att vi efter alla dessa år blev tillsammans igen. Det var verkligen en överraskning i livet. Harald var min första kärlek och han blir förhoppningsvis också min sista.
/Kerstin