Läsarberättelse: Han kunde inte älska mina barn
Jag blev djupt förtvivlad då min man ville skiljas. Tillsammans hade vi Simone på 8 år och Matts på 5, och jag trodde att vi var lyckliga. Jag hade inte tänkt på att min man tillbringade allt mer tid utanför hemmet, men till slut kom det fram att han träffade en annan kvinna.
Den första tiden var fruktansvärd, jag minns den knappt. Jan var beredd att överlåta allt till mig men hade ett önskemål, att vi för barnens skull behöll en vettig relation. Under året som följde föll saker och ting på plats. Det viktigaste för mig var att barnen inte skulle lida skada. Jag kunde inte behålla huset, men hittade ett fint radhus till oss och på ett sätt kändes det skönt att börja om.
Min man och jag var överens om att barnen skulle bo hos mig och hos honom varannan helg. Det gick bra, men kändes tomt ibland och jag återknöt kontakten med gamla vänner.
Jag blev kär i mannen på gymmet
Min mans förhållande med den nya kvinnan sprack ganska snart och på avstånd följde jag ett par andra kvinnor som kom och gick i hans liv, men jag hade absolut inga tankar på att skaffa mig en ny partner själv. Därför kom det som en överraskning när jag tre år efter skilsmässan huvudstupa förälskade mig i Erik.
Jag förstod att Erik var intresserad av mig. Han var 10 år äldre och barnlös och hans fru hade gått bort några år tidigare. Han var banktjänsteman och hade berättat att träningen hade hjälpt honom genom sorgen.
Barnen gillade min nye man
En helg på gymmet när barnen var hos sin far måste min förälskelse ha lyst om mig. Eriks och mina ögon möttes gång på gång och jag blev så distraherad att jag gjorde massor av misstag. Samma kväll åt vi på restaurang och efteråt fortsatte vi att prata hos mig till långt fram på natten, men det slutade oskyldigt med en god nattkyss.
Han var instruktör på gymmet och i början var jag inte själv klar över hur mycket jag tänkte på honom och hur ofta jag pratade om honom.
– Det hjärtat är fullt av, retades min kollega.
Nu visste Erik allt som var värt att veta om mig och jag en hel del om honom. Jag var den första efter hans hustru. Han hade fokuserat på att skapa sig ett bra singelliv och jag underströk att mina två barn alltid kom i första hand för mig. Det förstod och accepterade han.
Efter ett par månader presenterade jag Erik för barnen som genast gillade honom. Två eller tre dagar i veckan åt Erik middag hemma hos oss och när barnen var hos mig på helgen gjorde vi något roligt tillsammans alla fyra. Erik var bra med barnen och jag var mycket förtjust i honom.
Vårt första gräl blev vårt sista
Problemen kom efter ett och ett halvt år. Vi hade börjat prata om att köpa hus tillsammans. Min dotter var tonåring och i en besvärlig period och jag märkte att Erik reagerade på det och det oroade mig. En lördag när barnen var hos min exman letade vi hus på nätet.
Jag var ur balans den dagen och plötsligt sa jag:
– Säg mig ärligt, älskar du mina barn?
Jag hade en omedelbar och väldigt starkt känsla av att inte köpa hus med Erik om han inte älskade mina barn. Erik tittade på mig och svarade lugnt och stilla:
– Det är dig jag älskar. Barnen tycker jag om.
– Men du älskar dem inte?
Erik skakade på huvudet och det hela slutade med ett praktgräl som blev vårt första och sista. Nästa dag bad jag honom att gå. Jag stod inte ut med att han inte älskade mina ungar och jag var arg.
Jag berättade aldrig sanningen för barnen
Barnen saknade givetvis Erik, men jag berättade aldrig sanningen för dem. Jag slutade på gymet, slickade mina sår och lovade mig själv att inte släppa in en ny man i våra liv, inte förrän barnen var vuxna.
Åren gick. Min exman gifte om sig och fick tvillingar och Matts var mycket hos honom. Simone flyttade till studentrum och tre år senare följde hennes bror efter. Jag kände mig ofta ensam och till slut la jag upp en profil på en dejtingsajt.
Ganska snart lärde jag känna Tomas. Vi skrev till varandra i några veckor och träffades sedan. Vi var lika gamla och tyckte lika om det mesta. Tomas var också skild och jag var glad för att han i motsats till Erik var pappa.
Hans dotter hette Mikaela och var 12 år. Hon bodde en vecka hos sin mamma och en vecka hos sin far, och jag såg fram emot att få träffa henne. Jag var beredd att öppna mitt hjärta och läste på om konsten att vara plastmamma.
I dag förstår jag mitt ex
I dag är Mikaela 19 år. Tomas och jag är gifta på fjärde året och vi har det jättebra tillsammans. Men kontakten med Mikaela har gjort mig klokare på en punkt: jag älskar henne nämligen inte. Vi har en fin relation, jag gillar henne och hennes sällskap och jag vet att hon uppskattar mig. Men mer är det inte.
Ibland tänker jag på Erik. Först nu förstår jag hans känslor och om jag då hade haft den erfarenhet jag har i dag, hade vi kanske fortfarande varit tillsammans.
/ Jessica