Läsarberättelse: Jag försonades med mamma
I många år var Marianne på kollisionskurs med sin mor. Modern var alltid negativ och kritisk till sin dotters sätt och val i livet. Men en dag förvånade Mariannes mamma henne.
Din mamma var ung när hon fick dig?
– Ja, jag var en olyckshändelse, p-pillret var inte uppfunnet. Jag var en som aldrig borde ha blivit född. Mamma var mycket ung och pappa ville inte ha något med henne att göra efter att hon blivit gravid.
Mamma bodde hemma hos sina föräldrar och där bodde jag också tills jag var fem år. Det var mamma, mormor, morfar och jag. Mina första minnen präglas av den tunga och dystra stämning som låg som ett kvävande täcke i mina morföräldrars hem.
Morfar var en mycket dominant och barsk man och hans ord var lag. Det präglade min start i livet till den grad att jag senare skulle få stora problem med att ta plats i förhållande till andra. Men värre var det ändå för min mor. Hon hade ju en gång varit barn i huset och hade fått lära sig att böja nacken för morfars ilska och diktatoriska sinnelag. Det hade gjort henne självutplånande och omogen på många sätt, så trots att hon var mamma hade morfar makt över både henne och mig.
Han bestämde vad hon fick och inte fick göra. Han var kritisk mot alla andra människor, mamma fick inte ha några vänner och i synnerhet inga manliga sådana. Någon gång tog hon mig i barnvagnen och gick på konditori med en väninnan, men där gick också gränsen enligt morfar.
Mamma vågade inte säga emot för då slängde han till henne att hon ju redan hade fått en ”horunge”, som han kallade mig de första åren i mitt liv.
När jag var fem, nästan sex år tog mamma sig samman och flyttade hemifrån. Hon jobbade på kontor och kunde försörja oss båda. En kollega hjälpte henne att skaffa en trerumslägenhet i närheten av mormor och morfar. Jag fick eget rum och började i lekskola. Efter lekis var det meningen att jag själv skulle gå hem till mormor och morfar och sedan hem till mamma när hon slutat jobbet.
Morfar var arg över att vi flyttat. Han sa det aldrig rent ut men jag märkte det på sättet han pratade om oss och vårt nya liv. En gång ville mormor ge mig en halv chokladtårta att ta med hem, men morfar sa spydigt att min mamma kunde baka en själv nu när hon hade eget hushåll.
Blev det bättre när ni hade flyttat?
– Nej, det tycker jag inte. Glädjen i våra liv uteblev. Mamma gick till jobbet. Hemma tvättade hon, städade och lagade mat. Hon hade två kollegor som också blev hennes väninnor och de kom ibland på besök på kvällskaffe, men det var också det enda. Mamma hade inget socialt liv. Hur kuvad hon egentligen var förstod jag inte förrän jag själv började bli vuxen.
Det var viktigt för henne att inte skilja sig från mängden. Man skulle inte kunna peka finger åt oss. Flitig, artig och ren är rättesnören jag vuxit upp med.
Men tiden var en annan. Den unga generationen revolterade mot den äldre och kvinnorna ville stå på egna ben. Jag var 17 år och ville också ha min frihet. Jag ville ha p-piller, utbildning och en pojkvän, så jag protesterade jag också. Men det hade jag ingenting för. Mamma hade hållit mig i strama tyglar och det tänkte hon fortsätta med. Hon sa aldrig att hon var rädd för att jag skulle bli gravid alldeles för tidigt och med fel man, men det var givetvis det som låg bakom.
Hon vakade över mig som en hök. Och jag vet att hon flera gånger rotade igenom mina saker. Men jag hade lås på min dagbok och nyckeln hade jag alltid på mig. Jag vågade aldrig konfrontera henne med mina misstankar. I stället var jag ytterst noga med att aldrig låta något ligga framme som hon skulle kunna se och gå i taket för.
Sista åren jag bodde hemma var ganska förfärliga. De var präglade av hemlighetsmakeri och en konstant känsla av att vara ute på hal is. Även de mest oskyldiga förälskelser gav mig dåligt samvete och skuldkänslor. Det handlade om att till varje pris dölja för mamma var jag var och vad jag ville.
Jag gick bakom ryggen på min son
Så flyttade du?
– Ja, jag var 18 år och mamma bara 36. Då upplevde jag henne som gammal, men egentligen var hon ju fortfarande ung, en kvinna i sina bästa år. Hon kunde ju ha fått så mycket mer ut av livet om hon bara vågat lite mer. Men det gjorde hon inte. Hon skötte sitt arbete, drack kvällskaffe med sina två väninnor, tog pliktskyldigt hand om mormor och morfar deras sista tid och något annat fanns inte i hennes liv.
När jag gifte mig och fick två barn fick mamma en smula mening i sitt liv. Hon gillade min man och det var jag tacksam för. Vi bodde ett par timmars bilfärd från mamma så det blev naturligt att hon stannade ett par dagar när hon hälsade på oss. Det kunde fortfarande slå gnistor om oss för jag hade ju ett annat och ett mycket friare sätt att fostra mina barn på.
Jag glömmer aldrig när hon sa att barn skulle ses men inte höras. Kalla kårar löpte längs ryggen, det var som att höra morfar igen.
Finaste tulpanvaserna i butik just nu!
Mina barn får gärna höras flög det ur mig och mamma snörpte på munnen. I de sammanhangen var min man en klippa. Han gick in och jämkade på ett fint och humoristiskt sätt så att mamma ändå kände sig välkommen hos oss. Trots att hennes dotter var ”näsvis” som hon uttryckte det.
När mamma var 45 blev hon allvarligt sjuk men läkarna hade svårt att ställa diagnos. När de äntligen upptäckte hennes glutenintolerans var hon bara ett tunt streck. Hon lyckads aldrig återfå sin forna styrka och energi och några år senare var hon rejält benskör. Hon blev plötsligt skröplig och sårbar och förblev så de sista tio åren av sitt liv.
Själv hade jag fått en tjänst som biträdande rektor på en skola och trivdes med det. Så blev jag uppmanad att söka tjänsten som rektor på en ny skola som strax skulle öppna i vår stad. Vid den tidpunkten var mamma mycket plågad av sin sjukdom och jag hade en känsla av att hon inte skulle bli så mycket äldre.
Mamma bodde nu hos oss flera veckor i streck. Hon hade för länge sedan gått i förtidspension och hon kunde inte undgå att höra om det nya jobbet som jag kanske, kanske inte, skulle söka.
Vad sa hon om det?
– En kväll satt vi ensamma i vardagsrummet. Plötsligt tittade mamma mig rakt i ögonen, vilket var mycket ovanligt, och sa: "Marianne, du ska ta de möjligheter som bjuds i ditt liv". Hon sa det på en gång både stilla och med eftertryck. Jag tittade överraskad på henne för så där brukade hon inte låta.
"Menar du jobbet", fick jag fram. Och ja, det menade hon, liksom allt annat i livet.
Det gick en ängel genom rummet. Vi visste båda att hon egentligen satt och sa att hon ångrade sitt eget liv. Hon hade aldrig tagit någon som helst chans eller risk, aldrig hoppat på någon av de möjligheter som trots allt erbjudits henne och nu ville hon inte att jag skulle göra samma misstag.
Den ledstjärna som hon själv hade levt under och som hon försökt att pracka på mig var plötsligt värdelös.
Jag fick tårar i ögonen för jag förstod smärtan bakom orden. Hon hade förspillt sitt liv och erkände det. Jag satte mig bredvid henne i soffan och tog hennes hand. Jag grät tyst å hennes vägnar, men själv grät hon inte. Efter en stund sa hon bara: "Det är som det är. Men lova mig att du tar emot alla gåvor du får".
Dagen efter sökte jag jobbet som rektor, ett jobb som några månader senare blev mitt.
Mamma levde i ett par år till. Den sista tiden bodde hon hos oss och vi fick några fina stunder tillsammans.
Jag är glad över att hon unnade mig ett bättre liv än det hon själv fick. Det krävdes stor självövervinnelse för henne att nå dithän. Men hon gjorde det och det högaktar jag henne för.
/Marianne