Läsarberättelse: Min nya kärlek var inte den jag trodde
…
Jag förlorade min livspartner Torsten efter nästan fyrtio år tillsammans. Jag var 58 när han dog av en stroke några veckor efter sin 61-årsdag.
Det som följde blev några tunga år. Den första tiden saknade jag honom varje vaket ögonblick. På nätterna drömde jag om honom. Vissa veckor kändes det lite lättare, men sedan kom plötsligt den där nästan kvävande saknaden över mig igen.
Det blev dock bättre över tiden. Efter ett par år började jag kunna känna riktig livsglädje igen. Den första tiden efter Torstens död kändes det som om jag bara gick och väntade på min egen, men nu ville jag leva igen. Det var en härlig känsla, oväntad och befriande. Jag började leva efter devisen att livet var något som inte skulle kastas bort.
Lätt att tycka om
Den sommaren reste jag och min goda väninna Gunilla på en tredagarskryssning tillsammans. Färjan gjorde dagsstopp i Skåne och Danmark, vi hade några väldigt lyckade dagar och kunde även njuta av lite spa.
Ett inslag som gjorde resan så speciell var Dan. Vi träffade honom vid middagen redan den första kvällen. Vi hamnade vid samma bord och han var väldigt lättsam och social. Han underhöll sällskapet med resehistorier och det var länge sedan jag skrattat så mycket. Det var lätt att tycka bra om honom.
Hans humor och lättsamma sätt skapade en stämning av gemenskap och förtrolighet. Det kändes verkligen som om han var en genuin och pålitlig människa.
Under dagarna på färjan kunde jag inte undgå att lägga märke till att han verkade trivas i mitt sällskap också. Han sökte allt oftare min blick och Gunilla påpekade roat att det var uppenbart att han var ”betuttad”.
– Jag tror minsann att du har skaffat dig en beundrare, sa hon. Och jag tror absolut att han kommer att vilja hålla kontakten…
Det fick hon rätt i. Sista kvällen ombord föreslog han att vi skulle ta lite frisk luft på däck och där frågade han om mina kontaktuppgifter. Vi bytte mejladresser och mobilnummer.
Lite nervös
Det dröjde bara några dagar efter att vi hade kommit hem innan han hörde av sig. Han bodde i Stockholm, jag i Gävle. Nu skulle han köra uppåt kusten och undrade om vi kunde äta middag.
Det ville jag gärna. Jag var lite nervös, men intalade mig att det inte fanns någon anledning till det och att vår kontakt enbart handlade om vänskap. Jag hade ännu inte hunnit vänja mig vid tanken på något annat.
Dan var charmerande. Vi tillbringade ett par timmar tillsammans och han insisterade på att betala för middagen. Mitt intryck var att han var en generös människa.
Efter den kvällen började tankarna på honom att smyga sig på allt oftare. Det var svårt för mig att acceptera att jag höll på att få känslor för en annan man, men mina dagar kom snart att centreras runt vår kommunikation.
Vi skrev mejl och mess och ringde varandra. Jag tappade nog både lite fotfäste och klarsynthet i det här, men hur arg jag än var på mig själv en tid efter detta så har jag så här några år senare förståelse för mig själv.
Man kan ju inte misstro alla man träffar och man måste kunna förlåta sig själv för de misstag man begår. Även Gunilla trodde att Dan var en annan slags man än den han tyvärr visade sig vara.
Något som inte stämde
Det började med att han en dag berättade att han fått sitt andrahandskontrakt uppsagt. Han hade lyckats få hjälp till detta efter att frun lämnat honom ett par år tidigare, men nu skulle han bli tvungen att flytta och det var ju hopplöst att hitta en bostad i Stockholm.
Var jag möjligtvis beredd att tillbringa lite tid med honom och låta honom bo hos mig ett tag? Jag måste ju ha förstått att hans intresse för mig bara växte och detta vore kanske en underbar chans för oss att få se vart det kunde leda…
Jag blev alldeles paff. Visst var jag intresserad, men att plötsligt leva tillsammans? Hur skulle jag förklara det för barnen? Samtidigt … varför inte säga ja till denna chans?
Redan några veckor senare flyttade han in. Han hade bara med sig några väskor kläder, resten var magasinerat. Barnen var reserverade, men bodde på andra orter och var sällan hemma. För första gången någonsin kändes det faktiskt som en lättnad. Jag blev stressad vid tanken på att de alla skulle träffas.
Till min födelsedag några månader senare kom dock alla hem över dagen och Dan var sitt mest charmerande jag. I efterhand har barnen erkänt att de ändå kände en viss tveksamhet. De hade inte helt kunnat skaka av sig känslan att det var något som inte riktigt stämde.
Fick betala för allt
För mig blev tiden efter att Dan flyttat in väldigt omtumlande. Jag hade ju aldrig levt med någon annan man än Torsten. Det var så ovant att dela vardagen med någon igen, samtidigt fanns det mycket glädje och trygghet i det.
Jag var lycklig, men kände ändå en viss rädsla inför att vänja mig vid detta ifall det inte skulle fungera. Dan var ju så charmig, van vid att resa mycket och att träffa många människor – skulle han nöja sig med ett enkelt liv som vårt?
Bara någon vecka efter att han flyttat in försvann plötsligt hans plånbok och han kunde inte ta ut pengar. Under några veckor fick jag betala för allt.
Kort därefter påstod han att ägaren till lägenheten som han hyrt i Stockholm hade ringt och sagt att badrummet var vattenskadat och att Dan behövde betala för det. Han var förtvivlad och jag ville givetvis stötta och hjälpa.
– Jag som hade tänkt överraska dig med en ny kryssning till sommaren, sa han besviket.
Till slut blev det i stället jag som bjöd honom på en resa – men under den insåg jag sanningen. Hans intresse för mig hade svalnat under året, även om jag försökte blunda för det.
Blev så lurad
Nu upptäckte jag dock att han visade en av de andra kvinnorna på resan alldeles för mycket uppmärksamhet, och när han trodde att jag inte såg bytte de kontaktuppgifter – och så böjde han sig fram och tryckte en lätt kyss på hennes läppar.
Det gjorde så ont. Besvikelsen, men också mitt självförakt, kände inga gränser. Hur kunde jag ha låtit mig luras så?
Jag konfronterade honom direkt och hade väl trott att han skulle försöka förklara och bli ledsen över att han svikit mig, men i stället tycktes han nästan oberörd. När vi kom hem packade han sina väskor och bara försvann.
Hur mycket av allt han sagt som var rena lögner kommer jag aldrig att få veta. Jag hade i stort sett försörjt honom i nästan ett år, men det kunde ha blivit värre än så. Han hade börjat prata om att han behövde köpa en ny bil och verkade ta för givet att jag skulle stå med på lånet. Tack och lov blev det aldrig så.
Jag kände mig väldigt desillusionerad efter historien med Dan, men sedan repade jag mod och insåg att de allra flesta människor trots allt inte är som han. Knappt ett år senare träffade jag Sven och nu ser vi fram emot en trygg ålderdom tillsammans med varandra.
Och den här gången är barnen väldigt glada för min skull – det är en stor lättnad och ett gott betyg för mannen som är min andra stora kärlek i livet.
/Solveig
LÄS MER:
Läsarberättelse: Jag tog över min systers man