Läsarberättelse: Vår dotter avslöjades som snattare
Sandra hade under större delen av sin uppväxt hängt med samma kompisar och vi kände dem alla. Flera av dem gick i samma klass.
När hon började på gymnasiet kände hon ingen av de nya klasskamraterna. Hon började nu sminka sig på ett nytt sätt, färga håret och klä sig i en ny stil. Allt för att få nya vänner.
Jag vet att vi skämt bort henne med pengar och kläder. Hon har alltid haft det hon behövt och lite till. Eftersom både Roger och jag jobbar mycket har vi kanske kompenserat henne för att hon så ofta fått vara ensam.
Hennes månadspeng har alltid legat högre än kompisarnas och när hon nu började gymnasiet fick hon studiebidraget att hushålla med själv. Vår tanke var att om hon har råd att köpa det hon behöver, finns det ingen risk att hon börjar stjäla saker i butikerna. Så fel vi hade.
Svårare att nå fram till
Sandra träffade alltmer sällan sina gamla kompisar trots att de ofta hörde av sig. I stället var hon med två tjejer i klassen, Linda och Josefin, och exakt vad de brukade göra vet jag inte. Men jag anade att de ofta hängde i centrum efter skolan.
Det hade blivit svårare att nå fram till henne. På frågan om vart hon skulle, ryckte hon bara på axlarna eller svarade att hon inte visste. Fick hon en tid när hon skulle vara hemma himlade hon bara med ögonen och gick i väg utan att svara.
Se också: Katten Musse avslöjades som tjuv
Mina väninnor lugnade mig med att det hörde till åldern. Även deras ungar hade uppfört sig så, men, menade de, det brukar gå över av sig självt. Jag nöjde mig med det.
Så en dag ringde min man mig på jobbet. Han var märkbart upprörd och hade fått ett samtal från polisen. De hade tagit Sandra och två av hennes kompisar och vi var nu tvungna att åka ner till stationen omedelbart.
Min första tanke var att någonting hade hänt henne. Därför blev jag dumt nog lättad när jag hörde vad som hänt. Tills jag insåg allvaret. Min dotter hade snattat varor i en klädbutik till ett värde av tusen kronor! Hon och hennes två kompisar hade gått in i provrummet och där plockat på sig några plagg för att sedan smuggla ner ytterligare några i väskan på vägen ut ur butiken. Vad de inte hade förstått var att butiken var kameraövervakad, även på ställen där det inte syntes.
Jag var så arg att jag höll på att gå upp i atomer, och jag förstod ingenting. Hon hade ju råd att köpa kläderna om hon så gärna ville ha dem. Men när hon svarade oss varför hon hade tagit sakerna kom nästa chock.
– Jag ville egentligen inte ens ha dem, svarade hon trotsigt. Det var mer ett test för att se om jag vågade.
Stölder som tidsfördriv
Ingen av tjejerna hade stulit för att de ville ha vissa saker. Nej, det handlade om att plocka åt sig saker på måfå för att visa andra att man vågade och för att slå ihjäl tid när man hade tråkigt.
Polisen hade hållit ögonen på de andra två tjejerna en tid. Personal från ytterligare två butiker hade hört av sig och tipsat om dem. Förutom kläder, brukade de sno smink och dyra parfymer. Linda och Josefin var, trots sina sexton år, två rutinerade tjuvar och redan kända av polisen. De roade sig med att lura med andra tjejer och utmana dem att våga snatta.
Jag har fortfarande svårt att tro att min dotter gjort det hon har gjort. Hon försökte dessutom skylla allt på att jag och min man aldrig var hemma och att hon hade gjort det för att få uppmärksamhet. Först när polisen skrämde upp henne ordentligt med vad det kan innebära för framtiden att stå i deras register som tjuv, insåg hon allvaret. Mig veterligen har hon aldrig mera hängt med Linda och Josefin.