Läsarberättelse: Vi började säga nej – och räddade kärleken
Christer och jag blundade länge för insikten att vårt liv inte funkade längre. Så mycket av glädjen och harmonin var borta, och en dag hade jag fått nog av att upprätthålla skenet av att allt var okej. Jag var helt slutkörd och gick på tomgång. Det gjorde vi båda. Inte ens familjelivet tycktes ge oss tillräckligt med inspiration längre för att kunna hålla ihop allt. Det kändes som om tillvaron höll på att falla sönder och vi kämpade för att hålla i ordning på bitarna, men det fungerade inte…
När Christer och jag träffades jobbade han som bilmekaniker på sin pappas firma. Bilar var ett stort intresse och han var duktig på allt tekniskt. Att han kunde fixa mina vänners bilmotorer och gräsklippare gjorde honom inte mindre populär. Christer var rolig, rak på sak och pålitlig. Jag har alltid känt ett väldigt förtroende för honom.
Efter ett par år ihop köpte vi ett renoveringsobjekt som vi tog itu med tillsammans – det var slitsamt, tog massor med tid men var samtidigt bland det roligaste vi gjort. Trots allt krångel och blå slagna tummar kunde jag i efterhand se tillbaka på den där tiden med vemod, för då hade vi tillbringat så mycket tid tillsammans.
Året därpå blev jag gravid och vi välkomnade Amanda till världen och vårt då nästan färdigrenoverade hem. Ett och ett halvt år senare utökades familjen med Tobias.
När han var ett halvår visade det sig att huset inte var så färdigrenoverat som vi trott. Det var fukt i källaren. Det blev dyrt, men vi fick bukt med problemet till slut.
Svärföräldrarna lämnade över
Sedan kom svärfars hjärtattacker och de tog rejält på krafterna. Han bestämde sig för en tidig pension och lämnade över firman till sönerna: Christer och min yngre svåger Mattias.
Jag tycker att svärfar gjorde helt rätt som satte hälsan i främsta rummet, men jag hade inte varit förberedd på hur mycket mer jobb det skulle bli för oss. Svärmor hade nämligen varit engagerad i firman och skött bokföring och kontorsarbete, och nu skulle hon också gå i pension. De hade en stuga i Norrland där de ville tillbringa mer tid, så visst var det logiskt att även hon lämnade sina arbetsuppgifter.
De hade alltid skött firman tillsammans och utgick ifrån att vi skulle göra detsamma. Så då var det alltså upp till mig och min svägerska Emma att ta över efter svärmor. Emma var gravid vid den här tiden och vi hade som sagt våra två små här hemma, men jag tror inte att våra svärföräldrar såg det som något problem – så hade det ju varit för dem också på den tiden.
Jag var mammaledig och Emma skulle snart bli detsamma. Vi delade upp arbetsuppgifterna, men ingen av oss var egentligen intresserad av allt detta. Visst förstår jag att det kan verka otacksamt – det finns de som står utan jobb och här ramlade de i knät på oss – men när man känner sig tvingad att ägna sig åt något på det här sättet så tar det energi.
Så blev det för oss också. Det dröjde inte så länge förrän det tog på lusten och krafterna, för vi hade ju våra ordinarie jobb att sköta dessutom.
Efter mammaledigheterna var det tänkt att vi skulle jobba halvtid på dem, och så vara på firman så mycket vi hann och behövde därutöver. På något sätt skulle det få gå.
Välbehövligt samtal
Så här fortsatte det i ett antal år. Livet kretsade runt familjeliv och jobb, som för de flesta. Men något försvann på vägen. Vi ville inte se det i tid. Dagarna var så fulla med annat som behövde göras att ingen av oss ville förstå att vi var på väg att förlora fundamentet till alltihop – om vi tappade bort kärleken till varandra och relationen vi hade, hur skulle det då bli med allt annat?
Så när dagen kom då jag insåg att vi gick på tomgång och att jag inte orkade ha det så längre var barnen nio och sju år gamla, och Christer och jag hade inte haft ett ordentligt samtal med varandra på flera år. När barnen kommit i säng gick jag till honom och sa att vi behövde göra detsamma: lägga oss tidigt tillsammans som vi brukade göra förr – och prata med varann.
Den kvällen berättade jag att jag ville sluta på firman. Att jag inte längre orkade splittra upp mig på det där sättet och att jag inte ville ge upp mitt gamla jobb. Det och samarbetet med kollegerna – det var viktigt för mig. Dessutom ville jag inte längre jobba heltid och föreslog att vi båda skulle försöka gå ner lite i tid för att frigöra möjligheter för annat.
Först protesterade han. Han hade fått för sig hur det skulle vara och att jag ville lämna firman blev personligt för honom. Men ju mer vi pratade, ju bättre jag förklarade och hur ärligare jag var, desto djupare blev det där samtalet och för första gången på länge kändes det som om vi fick kontakt igen, på riktigt.
Det var det allra skönaste med det samtalet, och efteråt var jag väldigt lättad. Det markerade också början på något nytt.
Det första vi gjorde var att prata med Emma och Mattias. När han och Christer förstod att hon kände som jag bestämde de sig för att anställa någon annan på halvtid.
Tillsammans planerade vi ett nytt sätt att jobba som skulle fungera effektivare och dessutom tog vi bort flera moment som vi upptäckt var onödiga. Det här innebar lägre kostnader, så både Mattias och Christer fick lättare att korta ner ett par arbetsdagar i veckan utan att det blev kännbart ekonomiskt.
Jag tror faktiskt att de allra flesta både vill och skulle må bra av att jobba mindre, ändå är det så lätt hänt att vi skapar en tillvaro där vi lever precis tvärtom.
Mina svärföräldrar reagerade till en början inte positivt på det här, men det var väntat. Firman var ju deras skötebarn och de hade investerat en stor del av sitt gemensamma liv i det med förhoppningen att de byggde upp något för framtida generationer.
Det hade jag full förståelse och respekt för, samtidigt kunde vi inte leva på ett sätt som gick emot vad vi själva ville, bara för att anpassa oss efter deras förväntningar. Det var ju det jag försökt och det hade inte fungerat. Vi behövde fatta våra egna beslut om hur vi ville ha det och sedan hålla oss till dem.
Lyckligare familjeliv
När mina svärföräldrar förstod hur vi resonerade och att vårt välmående var fokus, så blev allt bättre. Och firman skulle ju trots allt förbli i familjen, vi skulle bara sköta den lite annorlunda än de hade gjort.
Nu har det gått nästan tjugo år sedan dess. Förändringarna vi gjorde förbättrade tillvaron direkt och sedan dess har vi haft ett lugnare och lyckligare familjeliv med mer tid för oss själva och varandra.
Vi gick aldrig tillbaka till den där överdrivet stressiga tillvaron igen, och det kan nog ha räddat både kärleken och hälsan.
/Åsa